Tyck till om vår verksamhet! Jä g ar en Klipp ut och spara markeringsmärket för viltolycka Kysy kauppiaaltasi! Nordic Distribution Oy Nordis PL 5, 62101 LAPUA www.nordis.fi GRS Berserk Tikka T3 -tukin ostajalle Tikka T3 -pikavaihtojalusta Optilock-renkaille kaupanpäälle! Yhteishintaan 499,00 €! A-Tec Optima 45 -pikakiinnitysvaimentimen ostajalle A-Tec -suujarru sekä A-Tec -väreilysuoja kaupanpäälle! Paketti sisältää myös kierrekohtaisen (14x1, 15x1, 17x1 tai 18x1) A-Tec A-Lock -adapterin. Yhteishintaan 529,00 €! K am pa nj a on vo im as sa 19 .1 2. 20 17 sa ak ka ta i ni in ka ua n ku in ta va ra a ri it tä ä. P U K I N K O N T T I I N Nordis Oy_A-Tec ja GRS_Metsästäjä nro6_210x267mm.indd 1 26.10.2017 9:21:06 AKTUELLT – skogsharen och fältharen • Kolarissa loukkaantunut eläin on arvaamaton. Loukkaantunutta eläintä ei saa jättää tielle kitumaan, mutta suuren eläimen mahdollinen lopettaminen on syytä jättää viranomaisten hoidettavaksi. Soita yleiseen hätänumeroon 112 ja ilmoita poliisille sitä kautta riistakolarista. Karhutai villisikakolarin sattuessa älä poistu autosta kolaripaikalla. Loukkaantunut suurpeto on ihmiselle vaarallinen. • Merkitse kolaripaikka. Karhuja villisikakolareissa 100 – 200 m onnettomuuspaikalta. VILTOLYCKA Ring 112 Gör hål här för fastet ANMÄLNINGSPLIKT ÅTGÄRDER VID OLYCKSPLATSEN MARKERING AV KOLLISIONSPLATSEN HJÄLPER UNDVIK EN VILTOLYCKA • Ring alltid till nödnumret 112 om du krockar med ett hjortdjur, stort rovdjur eller vildsvin. Utgående från meddelandet inleder polisen verksamheten jägarnas storviltsassistens (SRVA). SRVA tar hand om det döda djuret eller utreder det skadade djurets kondition. Ett skadat stort rovdjur eller vildsvin är farligt, avlägsna dig inte ur bilen förrän hjälp har anlänt. • Märk ut platsen för kollisionen med hjortdjuret, med det här markeringsmärket. Vid kollision med ett stort rovdjur eller vildsvin, vänta i bilen tills hjälp anlänt. • Varna övrig trafik, sätt ut varningstriangel • Ta hand om skadade • Ring 112, lyssna till de instruktioner du får • Meddela olycksplatsen så noggrant som möjligt. Ladda ner GPS positioneringstjänst på förhand till din smarttelefon. • Märk ut kollisionsplatsen med det här markeringsmärket • Genom att märka ut kollisionsplatsen hjälper du SRVA aktörerna att finna den rätta händelseplatsen och därmed minskar du det skadade djurets lidande. • på http://riista.fi/sv/vilthushallning/viltskador-och-konflikter/ sidorna finner du tilläggsuppgifter. • Sänk hastigheten på områden med fara för hjortdjur • Använd helljus så mycket som möjligt • Följ noggrant med vägens kantzoner och ställen, där trädbeståndet sträcker sig nära vägen • Var särskilt uppmärksam vid gryningen och kvällsskymningen • Väj undan bakom djur som dyker upp på vägen RIISTAONNETTOMUUS Soita 112 Tee reikä kiinnitysnauhalle ILMOITUSVELVOLLISUUS TOIMINTA ONNETTOMUUSPAIKALLA • Soita aina hätänumeroon 112, jos ajat kolarin hirvieläimen, suurpedon tai villisian kanssa. Ilmoituksen perusteella poliisi käynnistää metsästäjien suurriistavirka-apu (SRVA) -toiminnan. SRVA noutaa kuolleen eläimen tai selvittää loukkaantunen eläimen kunnon. Loukkaantunut suurpeto tai villisika on vaarallinen, älä poistu autosta ennen avun tuloa. • Merkitse hirvieläinkolaripaikka tällä merkillä. Suurpeto ja villisikakolareissa odota autossa avun tuloa. • Varoita muuta liikennettä, aseta varoituskolmio. • Huolehdi loukkaantuneista • Soita 112, kuuntele saamasi ohjeet • Ilmoita onnettomuuspaikka mahdollisimman tarkasti. Lataa ennakkoon älypuhelimeesi GPS paikannuspalvelu. • Merkitse kolaripaikka tällä merkillä. KOLARIPAIKAN MERKINTÄ AUTTAA • Kolaripaikan merkinnällä autat SRVA toimijoita löytämään oikean tapahtumapaikan ja vähennät näin loukkaantuneen eläimen kärsimyksiä. • http://riista.fi/riistatalous/riistavahingot-ja-konfliktit/ sivuilta löydät lisätietoja • Vähennä nopeutta hirvieläin vaara-alueella • Käytä mahdollisimman paljon kaukovaloja • Seuraa tarkasti tien reuna-alueita ja kohtia, joissa puusto ulottuu tien läheisyyteen • Ole erityisen tarkkaavainen aamuja iltahämärissä • Väistä tielle tulevaa eläintä takaa VÄLTÄ RIISTAONNETTOMUUS Ta ita ke sk el tä Vi k på m itt en 6 l 2017 • K ol ar is sa lo uk ka an tu nu t el äi n on ar va am at on . Lo uk ka an tu nu tta el äi nt ä ei sa a jä ttä ä tie lle ki tu m aa n, m ut ta su ur en el äi m en m ah do lli ne n lo pe tta m in en on sy yt ä jä ttä ä vi ra no m ai st en ho id et ta va ks i. S oi ta yl ei se en hä tä nu m er oo n 11 2 ja ilm oi ta po lii si lle si tä ka ut ta rii st ak ol ar is ta . K ar hu ta i vi llis ik ak ol ar in sa ttu es sa äl ä po is tu au to st a ko la rip ai ka lla . Lo uk ka an tu nu t su ur pe to on ih m is el le va ar al lin en . • M er ki ts e ko la rip ai kk a. K ar hu ja vi llis ik ak ol ar ei ss a 10 – 20 m on ne tto m uu sp ai ka lta . VI LT O LY CK A Ri ng 11 2 G ör hå l hä r fö r fa st et AN M ÄL N IN G SP LI KT ÅT GÄ RD ER VI D O LY CK SP LA TS EN M AR KE RI N G AV KO LL IS IO N SP LA TS EN HJ ÄL PE R U N DV IK EN VI LT O LY CK A • R in g al lti d til l nö dn um re t 11 2 om du kr oc ka r m ed et t hj or td ju r, st or t ro vd ju r el le r vi ld sv in . U tg åe nd e frå n m ed de la nd et in le de r po lis en ve rk sa m he te n jä ga rn as st or vi lts as si st en s (S R V A ). S R V A ta r ha nd om de t dö da dj ur et el le r ut re de r de t sk ad ad e dj ur et s ko nd iti on . E tt sk ad at st or t ro vd ju r el le r vi ld sv in är fa rli gt , av lä gs na di g in te ur bi le n fö rrä n hj äl p ha r an lä nt . • M är k ut pl at se n fö r ko lli si on en m ed hj or td ju re t, m ed de t hä r m ar ke rin gs m är ke t. V id ko lli si on m ed et t st or t ro vd ju r el le r vi ld sv in , vä nt a i bi le n til ls hj äl p an lä nt . • V ar na öv rig tra fik , sä tt ut va rn in gs tri an ge l • Ta ha nd om sk ad ad e • R in g 11 2, ly ss na til l de in st ru kt io ne r du få r • M ed de la ol yc ks pl at se n så no gg ra nt so m m öj lig t. La dd a ne r G P S po si tio ne rin gs tjä ns t på fö rh an d til l di n sm ar tte le fo n. • M är k ut ko lli si on sp la ts en m ed de t hä r m ar ke rin gs m är ke t • G en om at t m är ka ut ko lli si on sp la ts en hj äl pe r du S R V A ak tö re rn a at t fin na de n rä tta hä nd el se pl at se n oc h dä rm ed m in sk ar du de t sk ad ad e dj ur et s lid an de . • på ht tp :// rii st a. fi/ sv /v ilt hu sh al ln in g/ vi lts ka do roc hko nf lik te r/ si do rn a fin ne r du til lä gg su pp gi fte r. • S än k ha st ig he te n på om rå de n m ed fa ra fö r hj or td ju r • A nv än d he llj us så m yc ke t so m m öj lig t • Fö lj no gg ra nt m ed vä ge ns ka nt zo ne r oc h st äl le n, dä r trä db es tå nd et st rä ck er si g nä ra vä ge n • V ar sä rs ki lt up pm är ks am vi d gr yn in ge n oc h kv äl ls sk ym ni ng en • V äj un da n ba ko m dj ur so m dy ke r up p på vä ge n RI IS TA O N N ET TO M U U S So ita 11 2 Te e re ik ä ki in ni ty sn au ha lle IL M O IT U SV EL VO LL IS U U S TO IM IN TA O N N ET TO M U U SP AI KA LL A • S oi ta ai na hä tä nu m er oo n 11 2, jo s aj at ko la rin hi rv ie lä im en , su ur pe do n ta i vi lli si an ka ns sa . Ilm oi tu ks en pe ru st ee lla po lii si kä yn ni st ää m et sä st äj ie n su ur rii st av irk aap u (S R V A ) -to im in na n. S R V A no ut aa ku ol le en el äi m en ta i se lv itt ää lo uk ka an tu ne n el äi m en ku nn on . Lo uk ka an tu nu t su ur pe to ta i vi lli si ka on va ar al lin en , äl ä po is tu au to st a en ne n av un tu lo a. • M er ki ts e hi rv ie lä in ko la rip ai kk a tä llä m er ki llä . S uu rp et o ja vi lli si ka ko la re is sa od ot a au to ss a av un tu lo a. • V ar oi ta m uu ta lii ke nn et tä , as et a va ro itu sk ol m io . • H uo le hd i lo uk ka an tu ne is ta • S oi ta 11 2, ku un te le sa am as i oh je et • Ilm oi ta on ne tto m uu sp ai kk a m ah do lli si m m an ta rk as ti. La ta a en na kk oo n äl yp uh el im ee si G P S pa ik an nu sp al ve lu . • M er ki ts e ko la rip ai kk a tä llä m er ki llä . KO LA RI PA IK AN M ER KI N TÄ AU TT AA • K ol ar ip ai ka n m er ki nn äl lä au ta t S R V A to im ijo ita lö yt äm ää n oi ke an ta pa ht um ap ai ka n ja vä he nn ät nä in lo uk ka an tu ne en el äi m en kä rs im yk si ä. • ht tp :// rii st a. fi/ rii st at al ou s/ rii st av ah in go t-j ako nf lik tit / si vu ilt a lö yd ät lis ät ie to ja • V äh en nä no pe ut ta hi rv ie lä in va ar aal ue el la • K äy tä m ah do lli si m m an pa ljo n ka uk ov al oj a • S eu ra a ta rk as ti tie n re un aal ue ita ja ko ht ia , jo is sa pu us to ul ot tu u tie n lä he is yy te en • O le er ity is en ta rk ka av ai ne n aa m uja ilt ah äm är is sä • V äi st ä tie lle tu le va a el äi nt ä ta ka a VÄ LT Ä RI IS TA O N N ET TO M U U S Tai ta kes kel tä Vik på mitt en
2 l Jägaren 6 l 2017 Jaktkortsärenden och adressändringar Jägaren Nr. 6/2017 66. årgången, Jägaren är Finlands viltcentrals upplysningsblad, som sänds till alla som erlagt jaktvårdsavgift. Upplaga 18 547 (UK 2009). Jägaren utkommer sex gånger i året, nästa gång 22.1.2018. Tidningen svarar inte för texter och bilder som sänts till redaktionen utan avtal därom. Redaktionens adress: Jägaren, Finlands viltcentral, Sompiovägen 1, 00730 Helsingfors, E-post: förnamn.efternamn@riista.fi Redaktion: Ansvarig chefredaktör: Jari Varjo Chefredaktör: Klaus Ekman, tfn 029 431 2103 Redaktionssekreterare: Tero Kuitunen, tfn 029 431 2122 Layout: Ilkka Eskola (Hansaprint Ab) Översättning: Berndt Zilliacus Redaktionsråd: Klaus Ekman, Ilkka Eskola, Tero Kuitunen, Marko Mikkola, Mirja Rantala, Jouni Tanskanen, Marko Svensberg och Petri Vartiainen. Annonser Radannonser till spalten Jakt och Jägare: www.eraverkko.fi/ilmoitukset Övriga annonsärenden: Klaus Ekman, tfn 029 431 2103 Adressändringar och jaktkortsärenden Jägarregistret, tfn 029 431 2002 metsastajarekisteri@innofactor.com Tryckeri: Hansaprint 2017/Jag17_06 Pärmfoto: SKL Medlem i Tidningarnas Förbund ISSN-L 0047-6986 ISSN 0047-6986 ISSN 2323-1475 Adresser Sompiovägen 1, 00730 Helsingfors Jaktkortsärenden och adressändringar Jägarregistret PB 22 00331 Helsingfors tfn 029 431 2002 metsastajarekisteri@innofactor.com Butik och beställningar: Tfn 020 331 515 kauppa@riista.fi kauppa.riista.fi Registratorskontor kirjaamo@riista.fi Licensförvaltning lupahallinto.kirjaamo@riista.fi Kundservice och rådgivning Tfn 029 431 2001, vardagar kl. 9 – 15, asiakaspalvelu@riista.fi Oma riista -helpdesk Tfn 029 431 2111 (arkisin klo 12 – 16) oma@riista.fi Regionernas adresser www.riista.fi Kontaktuppgifter 1. Adressändring via Posten Finland Flyttningsanmälan som gjorts med Postens officiella blankett uppdaterar adressändringen i det riksomfattande befolknings registret (även hos magistraten) och postens adressregister. Posten sänder den som gjort anmälan ett bekräftelsebrev i vilket posten samtidigt meddelar till vilka företag och samfund den nya adressen förmedlas. Adressändring via Posten Finland Flyttningsanmälan som gjorts med Postens officiella blankett uppdaterar adressändringen även i Finlands viltcentralens jägarregister. Adressändringen till Posten och flyttanmälan till magistraten görs a) i Postens webbtjänst www.muuttoilmoitus.fi (24 h/dygn) med dina webbankkoder, Postens behörighetskod eller med ett chipförsett id-kort. Postens behörighetskod är gratis. Du får den från postkontoret. b) per telefon på numret 0295 535 536 (lna/msa) måndag till fredag kl. 8—16. Kötiden är avgiftsbelagd. c) med blanketten som finns på Posten och hos magistraten. 2. Jägarens egna adressändringar till registret: En till posten lämnad flyttningsanmälan ändrar tidningen Jägarens eller Metsästäjäs adressuppgifter. Om en persons adress byts, men han/hon inte flyttar, görs ändringsanmälan direkt till jägarregistret. Såväl Jägaren eller Metsästäjä som jaktkortet distribueras utgående från uppgifterna i jägarregistret. Jaktkortet distribueras i den extra pärmen till Jägaren nr 4. 3. Anmälningar om ändrad jaktvårdsförening görs skriftligt till adressen: Jaktkortsärenden och adressändringar: Jägarregistret PB 22, 00331 Helsingfors tfn 029 431 2002 metsastajarekisteri@innofactor.com Jordoch skogsbruksministeriet PB 30, 00023 Statsrådet, tfn Statsrådets växel 0295 160 01. www.mmm.fi Enheten för friluftsliv Besöksadress, Regeringsgatan 3 A, 00170 Helsingfors. Postadress, PB 30, 00023 Statsrådet Forststyrelsen PB 94 (Fernissagatan 4), 01301 Vanda, Växel 0205 64 100 www.metsa.fi Forststyrelsens tillstånd Servicenumret för jakttillstånd 020 692 424, www.eraluvat.fi Naturresursinstitutet Viksbågen 4, 00790 Helsingfors, tfn +358 29 532 6000 www.luke.fi Viltsjukdomar och dödsorsaker Livsmedelssäkerhetsverket EVIRA, Forskningsenheten för produktionsoch vilddjurshälsa, Elektroniikkatie 3, 90590 Uleåborg (besöksadress: Elektroniikkatie 5), tfn 029 530 4924. Djurprover, adress: EVIRA, Matkahuolto, Uleåborg. www.evira.fi Finlands Jägarförbund Kinturinkuja 4, PB 91, 11101 Riihimäki. tfn växel 010 8410 050 www.metsastajaliitto.fi Ålands Landskapsregering PB 60, 22101 Mariehamn, tfn växel (018) 25 000, www.regeringen.ax
77 Innehåll 6 l 2017 5 Ledaren: Vi håller väl stilen i 100 år till? 6 Intervju: Vesa Ruusila, ny chef på Jordoch skogsbruksministeriets enhet för vilt och fiske 8 Ordförandens spalt: Jägarnas skördetid har ångan uppe 10 Aktivt skogsbruk, certifiering och vård av viltmiljöer i Tornators marker 12 Vilttrianglarna och jakten på skogshöns 14 Ministeriet informerar: Finska gäss gasas inte i Holland 16 Skogsharen minskar, fältharen ökar 18 Korsningar mellan fälthare och skogshare också i Finland 20 Hundpejl och jakt med drivande hund 22 Vaktjakt på fälthare 26 Tävlingen För viltet avslutas! Anmäl ditt bidrag 28 Vilken jägartyp är du? Del 6: En sammanfattning 30 Ejdern, rovdjuren och åtlarna 32 Plansch: Finland 100 år 34 Värdet på jakten och viltvården, del 3: Det ekonomiska värdet på en viltvårdsdag 36 Jaktföreningsundersökningen 2017, del 2: Förgubbas jaktföreningarna? 38 Värdet på hjortdjursavskjutningen 2016, del 1: Mycket kött och upplevelser 40 Nytt forskningsprojekt: Hur mycket hjort och rådjur finns det i er region? 42 CWD och framtiden för vildrenarna i norska Nordfjella 46 Bågjakten inleddes – erfarenheter av hjortjakten 49 Markeringsmärket för viltolycka – klipp ut och spara! 52 En jägares utrustning: Kulor för rådjur och hjort 54 Skutbana invigd efter renovering på talko 56 Den olagliga jakten reglerar vargstammen 58 Nyhetsmagasinet 60 Alfågel 77 Jakt och jägare 78 Åland 16-24 Skogsharen och fältharen 42 CWD hos hjortdjur bekämpas i Norge M ER VI KU N N AS RA N TA 56 Den olagliga jakten reglerar vår vargstam 38 Värdet på fjolårets hjortdjursavskjutning uppgick till 166 000 000 euro! Vad tycker du om vår verksamhet? Länk till enkäten www.riista.fi Jägaren 6 l 2017 l 3
Sako 85 Black Wolf on monipuolinen kivääri, joka mukautuu metsästäjän yksilöllisten vaatimusten mukaan. Moderni 85 Black Wolf -kivääri on nopeasti säädettävissä eri metsästystilanteita tai ampumarataa varten. Kiväärin ergonominen pistoolikahva ja säädettävä tukki takaavat ainutlaatuisen käyttömukavuuden sekä tarkkuuden. Etutukin kaksoiskiinnikkeet mahdollistavat aseen kantamisen kätevästi myös bipodin kanssa. Lisää tietoa sekä tekniset yksityiskohdat: wwww.sako.? 85 BLACK WOLF SAKO OY | PL 149 | 11101 Riihimäki | Puh. 010 830 5200 | www.sakosuomi.?
D et finns ett talesätt som säger att det är väldigt svårt att förutspå saker, i synnerhet när det gäller framtiden. Trots det vore det ändå bra att veta vart vi är på väg. Hur ser världen och klimatet ut som vi jagar i om 100 år, och vilka viltarter? När vi i årets första nummer spanade 100 år bakåt i tiden så hade å ena sidan allting förändrats, men å andra sidan ingenting. I framtiden går det säkerligen på samma sätt. Vi överskattar i regel förändringarna på kort sikt och underskattar förändringarna på lång sikt, åtminstone beträffande den teknologiska utvecklingen. För människans del går förändringarna i ett lugnare tempo. De mänskliga relationerna och problemen i flera tusen år gamla stadskulturer känns enligt bevarade uppgifter väldigt bekanta. I naturen kan förändringarna däremot ibland gå väldigt fort. Främmande arter som mårdhund och vildsvin har förökat sig i en häpnadsväckande takt. Förändringarna i miljön kan göra utvecklingens gång långsammare eller snabbare. Hur ser då den framtid ut som jakten och viltvården i vårt land går till mötes? Även i framtiden måste vi sköta viltet och levnadsmiljöerna, reglera viltstammarna och jaga. Men hur allt detta går till om 100 år och vem som gör jobbet, det beror självfallet i hög grad på hur samhället och teknologin utvecklas. Om vi förvaltar vårt pund väl så vill åtminstone jag tro och hoppas att folk också om 100 år får upplevelser i naturen – av friluftslivet, jakten och fisket. Jag törs inte ens försöka föreställa mig den teknologiska miljö som människan lever i om 100 år. Men jag tycker också att det förflutna visar oss att om hundra år kommer vi människor att vara i stort sett likadana som vi är idag. Jag är övertygad om att vi fortsättningsvis kommer att behöva varva ner, och här kan naturen och jakten erbjuda goda möjligheter. Ett antal utredningar har mycket riktigt visat att jakten fortsätter oavsett hur världen förändras och att det är aktiva personer som på det ena eller andra sättet står för den arbetsinsats som krävs. Jag är övertygad om att det här också i fortsättningen huvudsakligen kommer att ske med frivilliga krafter. Även om den teknologiska utvecklingen skulle skapa avsevärt mera välstånd och nya möjligheter så har jakten det fascinerande draget att var och en vill göra en ”min egen grej” av den. Eftersom vi inte vet vad som kommer att hända i framtiden så måste vi gå den till mötes med ett öppet sinne. Om automationen ökar välfärden och minskar på behovet av arbetskraft, så att fritiden ökar, så kan också den tredje sektorns betydelse för jaktbranschen bli större än den är idag. Å andra sidan verkar urbaniseringen fortsätta i uppskruvat tempo liksom tillströmningen till andra hobbyer, vilket kan leda till att det uppstår tomrum där det råder brist på frivilliga. Bland beslutsfattarna kallas den här utvecklingsgången ”demografiska förändringar” och vi måste ha en beredskap för sådana. Av allt att döma kommer vårt samhälle i framtiden att vara ”multi” beträffande både tid och plats, det vill säga att arbete och fritid går in i varandra och följer med en i både tid och rum. Det här gäller självfallet inte för alla jobb. Jorden brukas där åkrarna ligger, träden avverkas fortsättningsvis i skogen och förhoppningsvis kommer folk att få service där som de har valt att bo. Beklagligtvis förhåller det sig så, att människor och i synnerhet organisationer inte är särskilt snabba i sina reaktioner. Det här är naturligtvis ibland en positiv egenskap; i bästa fall slipper vi tänkesätt och verksamhetsmodeller som på andra håll redan har konstaterats vara mindre lyckade. I det stora hela kan vi alltså vara nöjda. Jägarna har skött sitt jaktintresse väl – med frivilliga krafter utan att spara på insatserna. Jag önskar därför tacka alla för det viltvårdsoch naturvårdsarbete som ni har uträttat och gratulera Finland på 100-årsdagen. Vi ska ta väl hand om alla nya, intresserade jägare och tillsammans utveckla vår verksamhet så, att vi håller stilen i 100 år till! Vi håller väl stilen i 100 år till? JARI VARJO Direktör Finlands viltcentral Ledaren Jägaren 6 l 2017 l 5
6 l Jägaren 6 l 2017 Vesa Ruusila: Samhällsförändringarna kräver NYA JÄGARTJÄNSTER Jordoch skogsbruksministeriets enhet för vilt och fiske har fått en ny chef. Vesa Ruusila har efterträtt Christian Krogell, som efter många år på posten gick i pension i vintras. För att vi ska kunna utnyttja viltet som resurs effektivt och ändamålsenligt i hela landet så måste vi hålla antalet jägare på en tillräckligt hög nivå, slår Vesa Ruusila fast. Vi behöver en fungerande viltförvaltning och ett omfattande samarbete mellan förvaltningen, jaktföreningarna och intressegrupperna. V esa Ruusila är född i Tammerfors och gick i skola i Joensuu och Åbo. Han studerade biologi och forstvetenskap och blev filosofie doktor. Under sin karriär har han hunnit med en hel del i viltbranschen. – I början av min karriär handlade det om bävern, knipan och älgen. Jag började jobba med älgen som forskare på dåvarande viltoch fiskeriforskningsinstitutet VFFI och övergick där så småningom till uppgifter som forskningsledare. På vägen förvandlades min arbetsgivare till Naturresursinstitutet och därifrån fortsatte jag till jordoch skogsbruksministeriet, berättar Ruusila. Vesa Ruusila började jaga på 80-talet och blev antagen som medlem i en förening i Ikalis, som är hans mors hemort. Därefter blev det några år uppehåll i jagandet på grund av studier och jobb, men som jägare betraktar sig Ruusila som allätare. – I ungefär fem år har jag varit med i ett jaktlag som jagar älg och hjort, och mitt jagande har mer och mer börjat handla om hjortdjur. Jakt med hund står mitt hjärta särskilt nära och i detta nu har jag två norska gråhundar. Vilthushållningen är stadd i kraftig förändring Halvåret på ministeriet har stärkt Ruusila i övertygelsen om att jakten i vårt land befinner sig mitt i en avgörande förändring. Det här beror inte enbart på vilthushållningen i sig utan i bakgrunden pågår en kraftig förändring av samhället där flyttningen till tätorter, förändringarna i åldersstrukturen och medievärldens genombrott skapar utmaningar som också viltförvaltningen måste kunna svara på. Ruusila anser dock inte att vi ska betrakta utmaningarna enbart som hot utan inse att där också ingår en mängd nya möjligheter som vi ska försöka och ska kunna vända till vår fördel. Enligt Ruusila innebär internationaliseringen ytterligare en faktor med omfattande konsekvenser för dagens vilthushållning. – Frågor med anknytning till jakten, som miljön, naturskyddet, djurskyddet och etiken blir med jämna mellanrum aktuella. Vi måste följa med dem och bedöma dem i relation till vår egen situation och våra förhållanden. I dagsläget måste vi uppmärksamt följa med direktiven som tangerar branschen och anslutande frågor som exempelvis problematiken med bly i ammunitionen, understryker Vesa Ruusila. Vilthushållningen skapar välfärd Vilthushållningen skapar enligt Ruusila möjligheter för i synnerhet landsbygden att skapa en regional ekonomi och penningströmmar som stöder företagandet. Men vilthushållningen handlar inte bara om ekonomiska förutsättningarna och tillräckliga viltstammar; den ska också klara en etisk granskning för att bevara sin samhälleliga acceptans. – Även här i vårt land har det förekommit övertramp och visst förekommer det tjuvjakt i viss utsträckning, men i det stora hela är ändå jakten i vårt land etiskt hållbar. Den etiska aspekten förstärks i den förnyade jägarexamen där den ges en mera framträdande plats än förut. – Vilthushållningens mångsidiga välfärdseffekter gagnar både den enskilda jägaren och jägarens nära och kära, och samhället generellt. Forskarna har nu tagit itu med en närmare granskning av de här effekterna. Ingen patentlösning på vargkonflikten Viltet ger ofta upphov till meningsmotsättningar och konflikter. Vargen utgör ett utmärkt exempel på det här. Ruusila påminner om att så länge som vi har en livskraftig vargstam så kommer den sannolikt också att orsaka skador och rädslor, och situationen kan tillspetsas, i synnerhet lokalt. EU med sina direktiv gör inte situationen lättare eftersom beslutanderätten på nationell nivå är väldigt begränsad, bland annat för vargen. – För vargens del arbetar vi aktivt över hela fältet i viltbranschen för att hitta åtgärder och metoder med vilka vi kan minimera vargskadorna och samtidigt ändå bevara en livskraftig stam. Även jakten ska finnas med som ett verktyg i backen. – I den här problematiken står invånarna i vargtrakter och intressegrupperna i nyckelposition. Det har bildats revirsamarbetsgrupper i enlighet med förvaltningsplanen för vargen och en person har anställts för att koordinera samarbetet. På det här viset kan vi effektivt testa och sprida fungerande metoder och erfarenheter av hur vi kan förhindra skador och minska på rädslorna, understryker Vesa Ruusila. Somliga arter ökar, andra minskar Jaktens och viltets framtid upphör aldrig att väcka debatt. Finländarna engagerar sig i de växande populationerna av vitkindad gås och storskarv, och grunnar över hur det ska gå för sädgåsen, ejdern och alfågeln. – De här förändringarna illustrerar tydligt KLAUS EKMAN
Jägaren 6 l 2017 l 7 den globala förändring som fortlöpande pågår hos djurstammarna. Men om den internationella lagstiftningen hänger med i svängarna, det är en annan fråga. Det är ju för precis det här som vi behöver det internationella samarbetet, och i synnerhet lösningsmodeller för hur vi ska hantera dels arterna med en negativ trend och dels skadorna som arterna med positiv trend orsakar, grunnar Ruusila. – Klimatförändringens konsekvenser för exempelvis årstiderna är för många arter avsevärda. Vi ser det bland annat på hur vildsvinen förökar sig och blir fler. För de flyttande sjöfåglarna är problemen särskilt koncentrerade till övervintringsområdena. Det räcker inte med att vi löser våra egna problem utan det behövs åtgärder utmed hela flyttvägen. Teknologin är en bra dräng men dålig husbonde Jakten blir allt mer teknisk och teknikens explosionsartade tillväxt under de senaste fem åren är ett ständigt samtalsämne bland jägarna. Enligt Ruusila är den tekniska utvecklingen och vår snabbhet att anamma ny teknik en bra dräng men en dålig husbonde. – Den nya gps-tekniken innebär mindre risker för hundarna och förhöjer ofta jaktupplevelsen, men detta kräver ordning på spelreglerna. Den tekniska utvecklingen skapar stora möjligheter att utveckla olika tillämpningar, men å andra sidan kan det i praktiken vara väldigt svårt att med lagstiftning begränsa användningen av teknik, fortsätter Ruusila. – Trots det är jag övertygad om att jaktens relation till naturen och jägarnas vilja att uppleva viltet i en äkta natur kommer att vara fundamental för jakten också i framtiden. Behovet av tjänster förändras Samhällsförändringarna och därmed även förändringarna i jakten leder till att jägarna får ett större behov än förut av olika tjänster. Jägarkåren måste förbli relativt stor för att vi ska kunna utnyttja och reglera viltstammarna i hela landet. För att lyckas med det här krävs det enligt Ruusila en förnyelse av jaktvårdsföreningarna och en utveckling av tjänsterna som är riktade till jägare. På den här kanten håller ett omfattande projekt precis på att rulla i gång. Aktiva jaktföreningar upprätthåller och skapar med sin verksamhet aktivitet på fältet, vilket behövs efter hand som befolkningen i landet och därmed också jägarkåren blir äldre. Enligt Vesa Ruusila försäkrar vi oss på det här viset om att frivilligarbetet i viltbranschen fortsätter i tillräckligt stor omfattning. – Vad jakten beträffar är jag allätare, småler ödemarksrådet Vesa Ruusila, här med ett hagelgevär i händerna. KL AU S EK M AN
I skrivande stund har älgjakten pågått i hela landet i ungefär två veckor och en tredjedel av älgarna är redan fälld. Den nya förordningen gav en möjlighet att inleda jakten på älgar vid åkrar redan i början av september. Uppföljningen visade att jägarna använde möjligheten som förordningen gav ansvarsfullt för att fälla älgar som orsakar problem på åkrar. Älgjakten är en av de främsta jaktformerna i vårt land, som varje år aktiverar en stor mängd människor av bägge könen och alla åldrar. Jakten har också en oerhört stor betydelse för människors sociala, psykiska och fysiska välfärd. Smolket i bägaren är att jakten allt oftare slutar med att en jakthund blir angripen av varg. Jag kan föreställa mig hur tungt detta drabbar de berörda personernas psykiska hälsa och vilka tankar det väcker om den rådande rovdjurspolitiken. Situationen har lett därhän att det inte bara är jägarna utan också beslutsfattarna i flera kommuner som har uttryckt sin oro över de växande rovdjursstammarna och hur vi ska hålla dem på en tolerabel och socialt hållbar nivå. Tjänsten Oma riista, som mycket väl kan ”tituleras” viltförvaltningens flaggskepp, har på kort tid etablerat sig bland jägarna. Tjänsten har i detta nu drygt 114 000 användare och nya registrerar sig varje dag. Drygt 7400 föreningar och jaktlag har redan anslutit sig. Tjänsten Oma riistas kapacitet sattes på prov i oktober när jägare i hela landet drog ut på älgjakt. I Lappland användes tjänsten med framgång redan i början av september. Tjänsten klarade fint av rusningen i början av säsongen trots den höga belastningen. Under det första veckoslutet bokfördes i tjänsten bland annat 8 352 fällda älgar och 17 266 observationer av älg. Att tjänsten var i flitig användning ser vi också av följande siffror: vid belastningstopparna på kvällen mellan klockan sex och sju gjordes drygt 13 000 förfrågningar i minuten och cirka 500 000 förfrågningar i timmen! Användartopparna infaller tydligt på veckosluten när jägarna på morgonen lägger in gränserna för föreningens eller jaktlagets jaktområde i hundpejlen och övriga positioneringsapparater, och på kvällen bokför jaktens händelser. Möjligheten att överföra föreningsgränser som är införda i Oma riista till hundpejlar har fått mycket beröm av användarna. Ville Hokkanen, som har varit med från början om att planera och realisera tjänsten, berättade att den i dagsläget klarar nästan en dubbelt större belastning och med en smärre justering går det att femdubbla kapaciteten. Under pilotskedet hösten 2015 testade vi tjänsten Oma riistas älgegenskaper. När vi testade de nya funktionerna så noterade vi att när de fungerar fullt ut så innebär de en avsevärd förbättring för insamlingen av viltdata och uppföljningen av jakten i realtid, samtidigt som de minskar på arbetsmängden. Anvisningarna för hur man använder Oma riistas mobilapp och nättjänsten har gjorts tydliga och klara, och dessutom finns det stöd att få. Det finns en stor mängd uppdaterad information om älgen och de övriga hjortdjuren i form av diagram, värmekartor och tabeller. Dessutom går det att ta fram älgavskjutningsstatistiken för ens egen jv-förening i realtid. Den andra treårsperioden för styrelsen för Finlands viltcentral löper ut vid årsskiftet. Samarbetet mellan styrelsemedlemmarna och med viltcentralens ledning har fungerat väl. Ministeriet har utsett den nya styrelsen, som tillträder efter nyåret. Turordningen för styrelseplatserna har likaså fungerat väl, vilket även underlättar ministeriets beslutsfattande om utnämningarna. De valda styrelsemedlemmarna är i regel jägare med gedigen erfarenhet av jakt och mångårig erfarenhet av olika uppdrag inom viltförvaltningen. Jägarnas skördetid har ångan uppe ASKO KESKI-NISULA Viceordförande Finlands viltcentral Ordförandens spalt 25x TILAUKSET www.koiravaruste.fi tai PUHELIMITSE 0400 551 110 (ark. 9-17) MYYMÄLÄ Rautionkatu 2 C, 90400 Oulu Avoinna ark. 9-18 Ta rj ou ks et vo im as sa 30 .1 1. 20 17 as ti ta i ni in ka ua n ku in ta va ra a ri itt ää . O ik eu d et m uu to ks iin p id ät et ää n. JÄMPTI LÄMPÖERISTETTY KOIRANKOPPI Tuplaseinämät ja 50 mm styreenieristys. Irrotettava koppiosa. Helppo huoltaa ja pestä. Kolme väriä. VALIO LIHA-ATERIAT 18 X 800G 100 % luonnollinen täysravinto koiralle. Soijaton, viljaton ja säilöntäaineeton. Kolme makua: kana, nauta ja sika-nauta. FLYING DOG AFTER DRINK ANNOSPUSSIT 25 X 20 G Sopii erityisesti koirille, joilta vaaditaan maksimaalista suorituskykyä ja jotka joutuvat kovaan rasitukseen. KRONCH PEMMIKAN ENERGIALISÄ 5 X 400G Erinomainen energialisä, kun koirasi tarvitsee nopeasti energiaa. Jo pienellä määrällä koirasi energiatasot palautuvat. JÄMPTI LÄMMITETTÄVÄ JUOMAKUPPI Pitää koiran juomaveden sulana. Ruostumatonta terästä. Tilavuus 2,8 l. SIS. RAHDIN 699,SUOSITTU! 129 90 LAADUKAS JA KESTÄVÄ! VOITA 500 € LAHJAKORTTI VERKKOKAUPPAAN! KATSO LISÄTIEDOT JA OSALLISTU ARVONTAAN » KOIRAVARUSTE.FI Pehmusti-kuivike KAUPAN PÄÄLLE! OSTA 2 MAKSA VAIN 44,90! PIENI ERÄ NOPEILLE! – heti varastosta! RUTI-REX KUIVIKE Luonnollinen mäntykuitupehmuste koirankoppiin. PEHMUSTI KUIVIKE Materiaalina kuusipuukuitu. Pitää kopin kuivana ja raikkaana. 24 90 24 90 VALIO LOHIÖLJY Huippu-uutuus lemmikin ihon, turkin ja polkuanturoiden hyvinvointiin. Saatavana 500 ml ja 1000 ml pakkauksessa. 13 90 ALK. HUIPPU-UUTUUS! 36 90 SÄÄSTÖPAKKAUS! 35 90 SÄÄSTÖPAKKAUS! 29 90 SÄÄSTÖPAKKAUS! KOIRANKOPIN LÄMMITIN Patterilämmittimessä on virtakatkaisija ja portaaton tehonsäätö. Lämmittimen pintaosat eivät koskaan ylitä 45°C lämpötilaa ja ovat näin koiralle turvallisia. SUOSITUT TÄYSRAVINNOT KAIKILLE KOIRILLE! 26 90 15 KG ALK. € NYT KAHDEN SÄKIN (MIN. 30 KG) OSTAJALLE KOTIINKULJETUS JA VALIO-ISTUINPÄÄLLINEN KAUPAN PÄÄLLE! ENERGIARUOAT KOVAAN KULUTUKSEEN! Endurance 4800, Trail 4300 ja Agility 4100 L Vähintään kahden säkin tilaajalle KOTIINKULJETUS JA ALASKA COOLDRY KAULURI KAUPAN PÄÄLLE! Vähintään kahden säkin tilaajalle Edun arvo 3,99. Etutuote lisätään ostoskoriin automaattisesti. KOTIINKULJETUS JA ROYAL CANIN ENERGIALISÄ KAUPAN PÄÄLLE! € € 29 50 ALK. 79 90 2 X 15 KG 18x KOLME HERKULLISTA MAKUA! 95,TALVIPAKKASILLE! ARVO 24,90 ARVO 19,90 8 l Jägaren 6 l 2017
25x TILAUKSET www.koiravaruste.fi tai PUHELIMITSE 0400 551 110 (ark. 9-17) MYYMÄLÄ Rautionkatu 2 C, 90400 Oulu Avoinna ark. 9-18 Ta rj ou ks et vo im as sa 30 .1 1. 20 17 as ti ta i ni in ka ua n ku in ta va ra a ri itt ää . O ik eu d et m uu to ks iin p id ät et ää n. JÄMPTI LÄMPÖERISTETTY KOIRANKOPPI Tuplaseinämät ja 50 mm styreenieristys. Irrotettava koppiosa. Helppo huoltaa ja pestä. Kolme väriä. VALIO LIHA-ATERIAT 18 X 800G 100 % luonnollinen täysravinto koiralle. Soijaton, viljaton ja säilöntäaineeton. Kolme makua: kana, nauta ja sika-nauta. FLYING DOG AFTER DRINK ANNOSPUSSIT 25 X 20 G Sopii erityisesti koirille, joilta vaaditaan maksimaalista suorituskykyä ja jotka joutuvat kovaan rasitukseen. KRONCH PEMMIKAN ENERGIALISÄ 5 X 400G Erinomainen energialisä, kun koirasi tarvitsee nopeasti energiaa. Jo pienellä määrällä koirasi energiatasot palautuvat. JÄMPTI LÄMMITETTÄVÄ JUOMAKUPPI Pitää koiran juomaveden sulana. Ruostumatonta terästä. Tilavuus 2,8 l. SIS. RAHDIN 699,SUOSITTU! 129 90 LAADUKAS JA KESTÄVÄ! VOITA 500 € LAHJAKORTTI VERKKOKAUPPAAN! KATSO LISÄTIEDOT JA OSALLISTU ARVONTAAN » KOIRAVARUSTE.FI Pehmusti-kuivike KAUPAN PÄÄLLE! OSTA 2 MAKSA VAIN 44,90! PIENI ERÄ NOPEILLE! – heti varastosta! RUTI-REX KUIVIKE Luonnollinen mäntykuitupehmuste koirankoppiin. PEHMUSTI KUIVIKE Materiaalina kuusipuukuitu. Pitää kopin kuivana ja raikkaana. 24 90 24 90 VALIO LOHIÖLJY Huippu-uutuus lemmikin ihon, turkin ja polkuanturoiden hyvinvointiin. Saatavana 500 ml ja 1000 ml pakkauksessa. 13 90 ALK. HUIPPU-UUTUUS! 36 90 SÄÄSTÖPAKKAUS! 35 90 SÄÄSTÖPAKKAUS! 29 90 SÄÄSTÖPAKKAUS! KOIRANKOPIN LÄMMITIN Patterilämmittimessä on virtakatkaisija ja portaaton tehonsäätö. Lämmittimen pintaosat eivät koskaan ylitä 45°C lämpötilaa ja ovat näin koiralle turvallisia. SUOSITUT TÄYSRAVINNOT KAIKILLE KOIRILLE! 26 90 15 KG ALK. € NYT KAHDEN SÄKIN (MIN. 30 KG) OSTAJALLE KOTIINKULJETUS JA VALIO-ISTUINPÄÄLLINEN KAUPAN PÄÄLLE! ENERGIARUOAT KOVAAN KULUTUKSEEN! Endurance 4800, Trail 4300 ja Agility 4100 L Vähintään kahden säkin tilaajalle KOTIINKULJETUS JA ALASKA COOLDRY KAULURI KAUPAN PÄÄLLE! Vähintään kahden säkin tilaajalle Edun arvo 3,99. Etutuote lisätään ostoskoriin automaattisesti. KOTIINKULJETUS JA ROYAL CANIN ENERGIALISÄ KAUPAN PÄÄLLE! € € 29 50 ALK. 79 90 2 X 15 KG 18x KOLME HERKULLISTA MAKUA! 95,TALVIPAKKASILLE! ARVO 24,90 ARVO 19,90
10 l Jägaren 6 l 2017 JANNE MIETTINEN , Finlands viltcentral Aktivt skogsbruk, certifiering och vård av viltmiljöer Tornator Oyj är en av de största skogsägarna i landet. Innehavet omfattar cirka 600 000 hektar. En av bolagets skogsfastigheter ligger i Suovu väster om Kuopio. Där förbereder bolaget en demoskog för utbildning i viltvänligt skogsbruk. D en här demoskogen ska användas dels inom bolaget och dels gemensamt av Finlands viltcentral och Finlands skogscentral för utbildning inom naturvårdsprojektet Digiviltskog, som ingår i Metso-programmet. Demoskogen ska inkludera exempel på plantskogsvård, förhandsröjning och gallringar, och detta görs i form av ett samarbete mellan de tre organisationerna. I verksamheten ingår också utnyttjandet av undervegetation vid förnyelse av skog. Tyngdpunkten ligger på metoderna för odling av vanlig likåldrig skog eftersom dessa kommer att vara de dominerande i skogsbruket också i fortsättningen. Men visst finns det också en figur där det pågår ett försök med odling av olikåldrig skog. Undertecknad besökte Kuopio-projektet i slutet av maj tillsammans med Heikki Myöhänen, tf skogsbruksoch miljöchef på Tornator, och chefsplaneraren för demoskogen, Mika Tuomainen, som är kundrådgivare för skogsbruk och naturvård på Finlands skogscentral. Certifieringen stöder viltvänligt skogsbruk Myöhänen berättar att fokuseringen på viltet går väl ihop med bolagets skogsbruk och att personalen har en positiv inställning. Bolagets skogsbruksmetoder sammanfaller med det viltvänliga skogsbruket och därför behövs det inte några större förändringar i verksamheten. En faktor av betydelse i sammanhanget är att bolaget har valt FSCcertifiering för sina skogar. Myöhänen förklarar: – I demoskogen fortsätter vi med det tidigare samarbetet för ett viltvänligt skogsbruk och höjer kunnandet hos våra anställda och entrepenörer. Det handlar också om att förstå FSC-certifieringens motiveringar och bakgrund på ett djupare plan. I synnerhet på den här punkten har vi haft nytta av samarbetet med viltcentralens experter. Certifieringen ställer stränga krav, men större delen av målen för det viltvänliga skogsbruket uppfyller kriterierna. Som exempel på kraven kan vi ta övergångszonerna vid våtmarker, skyddszonerna vid vattendrag, de små våtmarkerna och tjäderns särställning. Likaså ligger FSC:s krav på andelen lövträd nära målen för det viltvänliga skogsbruket. FSC har också drivit på bolaget beträffande effektiviteten i verksamheten: när man på grund av certifieringen har lämnat objekt utanför skogsbruket eller begränsar användningen så upprätthåller man i stället effektiviteten i virkesproduktionen genom bland annat en snabb förnyelsekedja, högViltsnåret vid stickvägen ger viltet skydd samtidigt som en tjädertupp obehindrat kan flyga upp. Vid snåret Heikki Myöhänen, tf skogsbruksoch miljöchef på Tornator, och Mika Tuomainen, som är kundrådgivare för skogsbruk och naturvård på Finlands skogscentral.
Jägaren 6 l 2017 l 11 klassigt odlingsmaterial, skötselåtgärder som sätts in i rätt tid och gödsling. Även PEFC-certifieringen som används på stora arealer i vårt land inkluderar element som stöder viltets trivsel. Även där lämnar man kvar träd på föryngringsytor och som sådana går det bra med träd i viltsnår. Röjning bara där det behövs Det kanske viktigaste vid skötseln av viltskogar är förhandsröjningen och hur den görs. På Tornator förstår man att det i vissa fall är nödvändigt med röjning. Å andra sidan är röjningen en utgiftspost och därför röjer man bara där som det verkligen behövs. Man hemfaller alltså inte till något överdrivet städande. Enligt Myöhänen kan det finnas upp till 2000 granar (över två meter höga) per hektar i undervegetationen innan det behövs någon förhandsröjning. Enligt bolagets praxis motsvarar en gran fyra lövträd som sikthinder, vilket betyder att det i bolagets skogar kan finnas rejält mera lövträd i undervegetationen utan att det föreligger något behov av röjning. Om det i en stor figur finns mindre än en halv hektar som behöver röjas så låter man i allmänhet bli. Dessutom röjer man i figurerna bara de delar där det verkligen behövs. På det här viset håller man utgifterna i styr samtidigt som man gynnar viltet. Enligt Tuomainen på Skogscentralen var skogsmaskinsföraren i demoskogen en yrkesman med positiv inställning till viltet och han upplevde inte att arbetet skulle ha blivit nämnvärt svårare trots att det här och där fanns tätt med låga granar i undervegetationen. Snåren var små till arealen, så för det allra mesta var synligheten kring träden god på marknivå. Lösningarna görs på plats Myöhänen berättar att viltfrågorna framskrider i bolagets skogsbruk och anvisningar under FSC:s paraply. På detaljnivå är planeringen, som exempelvis viltsnåren, ännu inte fullständig. – Tröskeln att börja använda nya, nationella direktiv är i allmänhet hög eftersom man av responsen att döma också borde förkorta och banta de direktiv som redan finns. Det är bäst att gå fram i frågan utifrån egna erfarenheter. Kunskaperna sprider sig bland annat via utbildningsobjekten. På samma gång får de anställda en fingertoppskänsla för vad man kan göra för viltet utan att skogens ekonomiska avkastning blir lidande. Bolagets anställda har friheten att fatta självständiga beslut på jobbet, vilket betyder att de bästa metoderna omsätts i praktiken på stora arealer. Samma metoder passar självfallet lika bra på mindre ägor. När de stora bolagen får sällskap av mindre skogsägare så innebär det ljusare framtidsutsikter för mängder av fågelkullar. Projektet Digiviltskog Digiviltskog är ett projekt som drivs gemensamt av Finlands skogscentral och Finlands viltcentral. Projektet finansieras av Jordoch skogsbruksministeriet och ingår i Metso-programmet för att trygga mångfalden i skogarna i södra Finland. Projektet pågår till utgången av 2018 och där ingår: Vi skapar positionsdatabaser som stöder viltvänligt skogsbruk i Skogscentralens positionsinformationssystem. Med dem kan vi bedöma ett skogsområdes lämplighet som livsmiljö för hönsfåglar, med hänsyn till hur livsmiljöerna hänger ihop med varandra. Vi testar insamling av skogsdata som medborgarforskning genom att engagera jägarna. En begränsad mängd jägare rapporterar om viltets livsmiljöer och skogsskador i tjänsten Oma riista. Därifrån går informationen till Skogscentralens tjänst minskog.fi och vidare till skogsägaren. Vi höjer skogsfackmännens kunnande och vetande om viltvänligt skogsbruk och möjligheterna att använda datasystem. För ändamålet färdigställs 3-4 utbildningsobjekt på olika håll i landet Projektet är en fortsättning på metsoprojekten Viltet i kantzoner, Ut i viltskogen och Föregångare i viltvänligt skogsbruk. Den här gallringen är gjord med hänsyn till viltet. Trädbeståndet är skiktat och består av flera trädslag. I en viltvänlig skog ska den genomsnittliga sikten helst vara mindre än 70 meter. I en sådan skog är viltet skyddat mot rovdjur.
12 l Jägaren 6 l 2017 JARKKO NURMI och OLLI KURSULA , Finlands viltcentral Vilttrianglarna och jakten på skogshöns Numera använder vi färska resultat av triangelinventeringarna som underlag när vi bestämmer jakttiderna för skogshönsen. Användningen av viltdata i förvaltningen har motiverat triangelinventerarna ännu mer och under de senaste åren har vi överskridit drömgränsen 1000 inventerade trianglar. T idigare använde vi fjolårets resultat som underlag när vi bestämde jakttiderna för hönsfåglarna, vilket innebar att begränsningsbesluten ofta slog fel både tidsmässigt och geografiskt. Det är svårt att förutsäga hur hönsfågelstammarna kommer att se ut nästa år. Däremot fungerar det utmärkt med färska viltdata som beslutsunderlag. Användningen av färska viltdata har minskat på begränsningarna. På det gamla systemets tid var det mycket vanligare med begränsningar, vilket vi kan se med egna ögon om vi bläddrar igenom exemplar av tidningen Jägaren från åren efter millennieskiftet. I exempelvis Lappland var det nästan regel att begränsa jakten i den tidigare ändan, ofta fullkomligt oberoende av stammarnas tillstånd. Vi började använda färska viltdata under en period då hönsfåglarnas häckningsresultat var svagt, vilket betyder att det behövdes begränsningar. Men begränsningarna träffade nu rätt, både tidsmässigt och geografiskt, och vi har sluppit totalfredningar, utom för ripan. Triangelinformationen håller högsta klass Allt emellanåt hör man folk tvivlande säga att visst fanns det fåglar i triangeln, men vi råkade bara inte få syn på dem. Det är dock vilttrianglar. Det här skulle dock äventyra jämförbarheten och täckningsgraden hos resultaten. Det går ju inte att standardisera verksamheten med hundar och det finns inte hundar så det räcker till alla trianglar. Den viltinformation som systemet med vilttrianglar producerar håller hög kvalitet tack vare de långa och inbördes jämförbara tidsserierna. Det vore alltså oförnuftigt att göra ändringar i ett system som fungerar. Resultaten används kontinuerligt i statistiska analyser av olika slag och därför är kontinuiteten viktig. Om en inventering inte kan göras enligt anvisningarna så är det bättre att lämna den ogjord. Triangelinformationen analyseras noggrant Räknat i tid är fönstret för användningen av färsk viltinformation snävt och i somras pågick en diskussion om det, att begränsningarna som systemet tar fram blir fastställda först i början av september. Viltcentralens team för hållbar jakt bereder i praktiken sitt förslag till Jordoch skogsbruksministeriet Mera information om småviltets stammar hittar du på www.riistakolmiot.fi HA N N U HU TT U svårt att tänka sig att ett sådant problem och systematiskt fel skulle uppträda samtidigt i alla trianglar. Om en inventering görs enligt anvisningarna, med tre personer i bredd med 20 meter mellan sig, så visst blir hönsen upptäckta! Det har också framkastats förslag om att använda hundar vid inventeringen av
Jägaren 6 l 2017 l 13 Så här uppfylldes målen för sommarinventeringen 2017 På kartan är jaktvårdsföreningarna som under årets sommarinventering nådde det målsatta antalet trianglar markerade med mörkgrönt. För de övriga föreningarna visar kartans färg hur många trianglar till som borde inventeras för att nå målet. Föreningarna som är markerade med rött har landat längst borta från målet. För jv-föreningarna i Lappland är målet formulerat så, att de ska inventera minst en triangel per 500 km². För Uleåborg och Kajanaland gäller minst en triangel per 300 km² och i övriga delar av landet en triangel per 200 km². Som ett generellt mål gäller dock alltid minst tre trianglar per jaktvårdsförening. medan triangelinventeringarna fortfarande pågår. Det här jobbet görs delvis på nätter och veckoslut, och i samarbete med Naturresursinstitutet. Ministeriets utkast till förordning ska ut på remiss, vilket betyder att den slutliga förordningen blir klar i början av september. Jägarna kan dock mycket väl planera sina semestrar utifrån viltcentralens förslag som publiceras före sjöfågeljakten börjar. Användningen av triangeldata som underlag i viltcentralens förslag är så etablerad att det i regel inte blir några större ändringar i förslaget. För förslaget till jakttider går man igenom de regionala triangelresultaten. Till de viktigaste variablerna hör hönsfågelstammarnas tätheter per art, produktionen av ungar samt långtidsoch korttidstrenderna. Tillvägagångssättet kan anses trygga kontinuiteten för jakten på hönsfåglar eftersom vi kan reagera omedelbart på variationerna hos stammarna. Det är för viltets och jägarnas bästa att viltinformationen är riktig. Ingen annanstans i världen används ett system som bygger på lika omfattande inventeringsdata och som använder lika färsk information. Tillämpningar för användningen av triangelinformationen utvecklas Finlands viltcentral och Östra Finlands Varje sida i en vilttriangel är fyra km lång, vilket betyder att inventeringslinjen är totalt tolv km lång. Linjerna är oförändrat de samma år efter år även om de skulle drabbas av avverkningar. På sommaren räknar man de observerade hönsfåglarna och på vintern spåren efter jaktbara däggdjur i snön. universitet driver ett utvecklingsprojekt med syftet att beskriva, underlätta och automatisera användningen av hönsfågelinformation. Inledningsvis koncentrerar sig projektet på att stöda viltförvaltningens beslutsfattande om jakttiderna, men längre fram ska verktyget utvecklas så att också jaktföreningar kan använda det. Projektet har redan avkastat preliminär information som bemöter kritiken som ibland framförs mot de konsekvenser som väderleken och en tidigareläggning av inventeringarna har för triangelresultaten. En skillnad på tio dygn beträffande tidpunkten för en inventering påverkar resultaten med cirka fem procent. Det vill säga att om en inventering görs den 20 juli så blir cirka 5 procent färre fåglar observerade än om inventeringen skulle göras i början av augusti. En temperaturökning på en grad under inventeringsdagen ökar mängden observationer med cirka en procent. Om det är 20 grader varmt när inventeringen görs så observeras fem procent fler fåglar än om temperaturen skulle vara femton grader. Sådana här skillnader har inte någon avgörande betydelse för inventeringarna och tack vare beskrivningen kan vi i fortsättningen ta hänsyn också till dem. Tack till alla jägare som inventerar trianglar! Det här jobbet gör vi för att skogshönsstammarna ska må bra och för att säkerställa jaktens hållbarhet. Att delta i triangelinventeringarna är det bästa sättet att bevaka skogshönsens intressen.
16 l Jägaren 6 l 2017 Skogsharen minskar, fältharen ökar PEKKA HELLE och KAARINA KAUHALA , Naturresursinstitutet Luke På 90-talet började skogsharen minska i landets sydvästra delar och nedgången omfattar nu nästan hela landet. På riksnivå har medelvärdet för spårtätheterna i snö minskat till hälften. Under den här trettioårsperioden har avskjutningen minskat ännu brantare, till ungefär en tredjedel. Enligt triangelinventeringarna har fälthararna under samma tid blivit ungefär fem gånger fler medan avskjutningen bara har ökat en aning. T riangelinventeringarna har pågått i 29 år och enligt det här materialet har spårtätheten för skogsharen i landet som helhet i stort sett halverats (bild 1). Nedgången började i sydväst och väst, och har framskridit norrut och österut. Nästan hela södra och mellersta Finland är ett område med en avsevärd minskning. Samma fenomen kan också observeras i Norra Savolax, där skogsharen har varit stark. Spårtätheterna har minskat med åtminstone 70 % i sydvästra Finland och Österbotten. Även i viltcentralsregionerna Uleåborg och Lappland uppgår minskningen till en tredjedel. Kajanaland är det enda området där spårtätheterna inte har minskat under triangelperioden medan utförsbacken är lindrig i Norra Karelen och Mellersta Finland. På regional nivå har skogsharens populationer även i vintras varit utpräglat splittrade (bild 2). De största spårtätheterna observerades i inlandet, på olika håll i landets södra och mellersta delar. Värt att notera är att skogsharen har minskat kännbart också i sådana områden där fälthararna är mycket få eller förekommer sporadiskt. Fältharen har däremot ökat kraftigt. Ökningen i spårtäthet i landet som helhet tyder på att stammen har blivit ungefär fem gånger större på nästan 30 år. De största regionala spårtätheterna noterades i Södra Tavastland, Nyland, Egentliga Finland och Satakunta. Utanför fältharens huvudsakliga förekomstområde noterades bara enstaka observationer. Inte heller har arten under de senaste åren spritt sig norrut i någon nämnvärd omfattning. Färre skogsharar fällda, aningen fler fältharar Under de senaste 30 åren har mängden fällda skogsharar minskat till ungefär en tredjedel (bild 3). Toppnoteringarna under den här perioden, cirka 400 000 harar, är likaså klart mindre än på exempelvis 70och 80-talet. Nedgången i avskjutning har varit klart brantare än nedgången i spårtäthet. Den minskande avskjutningen verkar ha varit någorlunda likartad i de olika delarna av landet. Om vi ställer antalet fällda skogsharar i relation till de enskilda viltcentralsregionernas areal, så ligger tyngdpunkten i avskjutningen klart och tydligt i Norra Savolax och Norra Karelen. Under innevarande årtionde har avskjutningen i de här regionerna i genomsnitt legat på drygt 1,5 individer per kvadratkilometer mark och år. I relation till arealen minskar avskjutningen klart och tydligt när vi rör oss norrut, västerut och söderut från det här området. En ingående granskning ur den här vinkeln av avskjutningens fördelning har publicerats i Suomen Riista 2016 (s 83-98), kallad ”Pienriistan metsästysverotus Suomessa 1996?2015”. Under samma tidsperiod ökade antalet fällda fältharar bara en aning. Det är egentligen bara på 90-talet som vi kan notera en tydlig ökning av avskjutningen. Sedan dess har den legat på ungefär samma nivå i nästan två decennier. Värt att notera är att i området där fältharen huvudsakligen förekommer Södra Tavastland, Satakunta, Nyland, Egentliga Finland så var avskjutningen under exempelvis det senaste referensåret (2016) nästan åtta gånger större än för skogsharen. Orsaken till att antalet fällda fältharar har ökat så anspråkslöst samtidigt som fälthararna har blivit så många fler, känner vi inte till med säkerhet. Kanske förhåller det sig så, att en betydande del av fälthararna befinner sig ”i säkerhet” för jakt invid tät bebyggelse och trafikleder, där det dessutom är svårt eller omöjligt att jaga med hund. Granskning av hotstatus och uppföljning Ända sedan 80-talet har det gjorts granskningar av hotstatusen för arterna i vårt land med ungefär tio års mellanrum. Vid granskningen som gjordes år 2000 bedömdes skogsharen fortfarande som livskraftig, men år 2010 bedömdes den som nära hotad eftersom stammen hade minskat kännbart under den föregående tioårsperioden. Då förekom skogsharen fortfarande allmänt och stammen var stor, men nedgången var så betydande att det var uppseendeväckanKI M M O PÖ RI
Jägaren 6 l 2017 l 17 de. För fåglarna och däggdjuren gjordes följande granskning av hotstatusen redan fem år efter den föregående granskningen, det vill säga 2015, och då klassades skogsharen igen som livskraftig eftersom stammen inte längre var mindre än den hade varit tio år tidigare. Följande granskning av alla arter i vårt land görs 2019. Det enda metoden vi har i vårt land för att följa med skogsharen är vinterinventeringen av vilttrianglar, det vill säga räkningen av spår i snön. Men trianglar i skogbevuxna marker är inte det bästa sättet att klarlägga storleken på fältharens stam. Här fungerar det mycket bättre med fälttrianglarna som löper över odlad mark och skogsholmar. Med viltoch fälttrianglarna får vi inte fram antalet individer, det vill säga storleken på de båda harstammarna här i landet, men spårtätheterna avspeglar sannolikt stammarnas relativa storlek och synliggör tydliga trender. Enligt det här materialet skulle skogsharens stam i stort sett ha halverats i landets södra delar på 90-talet. Tillbakagången har förknippats med att snön ligger under en allt kortare tid, vilket ökar predationen riktad mot arten; en vit hare på barmark lyser i ögonen på rovdjuren samtidigt som bristen på snö underlättar rävens predation eftersom den sjunker djupare i lös snö än haren. Dessutom blir det svårare för haren att övernatta i skydd av snön. Vi känner inte med exakthet till alla orsaker till att skogshararna blir färre, men efter hand som klimatet blir varmare så ökar alltså hotet från rovdjuren medan skogshararnas konkurrenter fälthararna blir fler. Dessutom förekommer det korsningar mellan skogshare och fälthare. När sådant händer är det en fältharshane som parar sig med en skogsharshona, och det är skogsharen som blir lidande. Fältharshanen hinner ju under samma fortplantningssäsong para sig också med fältharshonor, och då föds det fler ”renrasiga” fältharar. Vi känner till att skogsharen har gått tillbaka också i Sverige och Ryssland. Förmodligen är det fältharen som är det största hotet mot skogsharen; konkurrensen, korsningarna och eventuellt också sjukdomar. Svårigheterna med att räkna spår i snön Räkningarna av spår i snön i vilttrianglar och fälttrianglar är den bästa metoden vi har för att uppskatta storleken på de båda harstammarna, även om de bara ger oss information om de relativa förekomsterna (spårtätheterna). I södra och västra Finland blir det allt vanligare med vintrar och inventeringsperioder utan tillräckligt med snö för att kunna genomföra inventeringarna. I söder blir det också vanligare med lägen då det i princip finns en aning snö, men i brist på ny snö så hårdnar snötäcket eftersom temperaturen sicksackar kring nollstrecket så att det inte går att inventera. Det finns ingen färdig metod som kan ersätta räkningarna av spår i snön, vilket innebär att när det blir allt glesare mellan de lämpliga inventeringsåren så blir det också allt svårare att upptäcka förändringar. I övriga regioner finns det för snölösa vintrar några metoder för att uppskatta de relativa förändringarna hos djurstammarna på regionnivå. En av metoderna är att räkna harspillning med ett stickprovsförfarande. För inventeringsbehovet i större områden räcker metoden säkerligen inte till, eftersom intresset bland jägarna knappast är särskilt stort för att staka ut provrutor och varje år plocka harpiller. Dessutom borde det gå att se skillnad på pillren efter fälthare och skogshare. I norra Finland gjordes på 80-talet försök där man räknade skogsharar utmed vägar tidigt på morgonen sent på våren. I flera länder följer man med däggdjursstammarna enbart genom avskjutningsstatistiken. Men avskjutningen påverkas av långt fler faktorer än stammens storlek. KI M M O PÖ RI Bild 2. Spårtätheterna för skogshare och fälthare vid inventeringen av spår i snön vintern 2017. Observera att diagrammen har olika skalor (spår /10 km /dygn). 40 35 30 25 20 15 10 5 1988 1998 2008 2018 1,4 1,2 1 0,8 0,6 0,4 0,2 1988 1998 2008 2018 Skogshare Fälthare Bild 1. Variationerna i spårtäthet för skogshare och fälthare vid inventeringarna av spår i snön 19892017. Lodaxeln: antal korsande spår /10 km /dygn. Den raka linjen beskriver utvecklingens trend. Observera att diagrammen har olika skalor. Indexet för spår i snön (spår /10 km /dygn) 2017 för skogshare Indexet för spår i snön (spår /10 km /dygn) 2017 för fälthare Sommarinventeringen 2017 Sommarinventeringen 2017
18 l Jägaren 6 l 2017 Korsningar mellan fälthare och skogshare även i Finland RIIKKA LEVÄNEN och JAAKKO POHJOISMÄKI , Östra Finlands universitet ? MERVI KUNNASRANTA , Naturresursinstitutet ? Bilder: MERVI KUNNASRANTA D e första observationerna av fältharshanar som parar sig med skogsharshonor gjordes i hägn på 60-talet. Under flera decennier trodde man att korsningar var sällsynta eftersom arterna förekom i olika livsmiljöer. I stor skala undersöktes korsningarna för första gången vid millennieskiftet i Sverige, men under de senaste åren har korsningarna mellan de båda arterna undersökts mera ingående också i vårt land. I ett projekt som leds av Östra Finlands universitet har viltforskare undersökt hur pass vanligt det är med korsningar och korsningarnas geografiska spridning. Vi klarlägger också om fältharen gynnas av generna som den får av skogsharen. Jägarna har skickat in drygt 1000 prover Jägarna skickade in större delen av proverna under åren 2013 till 2016. Merdelen av proverna kom från det som tidigare var Östra Finlands och Uleåborgs län, det vill säga från det område där bägge arterna fortsättningsvis förekommer ganska allmänt. Jägarna bestämde arten och skickade in ett öra som prov. Ungefär hälften av proverna artbestämdes som skogshare, nästan hälften som fälthare och fem procent som sannolika korsningar, av utseendet att döma. Vi isolerade Under de senaste 30 åren har skogshararna minskat i vårt land, i synnerhet i de södra delarna. I Sverige har skogsharen försvunnit helt och hållet från landets södra delar samtidigt som fältharen har blivit vanligare. För fältharen går det mycket riktigt bra i Skandinavien och de allt mildare vintrarna hjälper arten att sprida sig allt längre norrut. Korsningarna mellan de två arterna betraktas som ett av flera hot mot skogsharen. DNA-provet visade att den här ljusa fältharen var renrasig. Enbart med ledning av färgen på pälsen är det nära på omöjligt att känna igen en hybrid i naturen.
Jägaren 6 l 2017 l 19 DNA från öronproverna för att undersöka korsningarna på gennivå. 900 prover valdes ut till undersökningen. I vår undersökning fann vi gener från den andra arten hos 48 individer. De här individernas föräldrar eller någon tidigare uppsättning föräldrar i släkten hade varit en fälthare och en skogshare. Att känna igen hybrider i terrängen är däremot en vansklig uppgift eftersom de är fertila och deras avkomma kan återkorsa sig med bägge arterna. Avkomman till en korsning kan se ut som en fälthare eller en skogshare även om den här individen har i sin arvsmassa gener från den andra arten på grund av korsparning i en tidigare generation. Dessutom har fältharen under de senaste hundra åren anpassat sig till förhållandena med mera snö, så att somliga individer numera byter till en ljusare vinterpäls. Av individerna som enligt sitt utseende bedömdes som korsningar visade sig cirka 70 procent vara genetiskt renrasiga av någondera arten. Av de verifierade korsningarna såg en klar majoritet ut som renrasiga fältharar eller skogsharar. Första generationens korsningar som ser ut som en mellanform mellan fälthare och skogshare verkar vara sällsynta i naturen. Korsningar vanligast i östra Finland Våra undersökningar visade att det förekom klart oftare att gener av skogshare överfördes till fältharar, vilket stämmer överens med tidigare observationer i Sverige. Även i vårt land bär i genomsnitt tio procent av fälthararna på dna av skogshare medan mindre än två procent av skogshararna var korsningar eller återkorsningar. Av allt att döma får skogsharshanarna sällan tillfälle att para sig med fältharshonor medan fältharshanarna kan lyckas para sig med honor av bägge arterna. Korsningarnas geografiska variationer är stora och de är vanligast där bägge arterna förekommer relativt allmänt. I södra Finland, där vintrarna är korta och fälthararna dominerar, utgör hybridungarna mindre än två procent medan siffran varierar mellan 10 och 32 procent i de tidigare Östra Finlands och Uleåborgs län. Motsvarande fenomen har observerats också i södra Sverige där det inte har påträffats några tecken på korsningar med skogshare trots att arterna tidigare förekom sida vid sida där. Det är tänkbart att generna som vid en korsning överförs till den andra arten inte är mer än ett övergående fenomen i trakter där de båda arterna lever sida vid sida. När skogshararna sedan blev färre och korsningarna sällsyntare så trängdes skogsharens gener ut från fältharens arvsmassa. Samtidigt finns det även några andra faktorer som påverkar harstammarnas storlek. För skogsharen, som är anpassad till kalla vintrar, innebär klimatförändringen med kortare och snöfattigare vintrar en rejält försvårande omständighet medan samma fenomen hjälper fältharen att klara vintern. Under snöfattiga vintrar har skogsharen ingen fördel av sin vita vinterpäls eller snöskotassarna, utan tvärt om är det rovdjuren som gynnas. Till det allt mildare klimatet och konkurrensen arterna emellan kommer sjukdomar, starka rovdjurspopulationer, förändringar i levnadsmiljön och effektiv slyröjning. Allt detta har konsekvenser för harstammens storlek. I projektet återstår att göra ytterligare undersökningar av hur de båda arterna använder sin levnadsmiljö och växelverkan dem emellan. Med en mindre mängd prover ska vi också undersöka hybridiseringens konsekvenser för arternas livskraft. När projektet avslutas kommer vi också att rapportera om resultaten av de här undersökningarna. Åkrar, trädgårdar och parker nära skog är potentiella platser där fältharar och skogsharar kan råka på varandra i naturen. Proverna av skogshare och fälthare som analyserades i undersökningen omfattade hela landet utom Lappland. Storleken på varje cirkel visar antalet prover. På kartan är de fältharar som bar på dna av skogshare markerade med rött och de skogsharar som bar på dna av fälthare markerade med orange. Någonstans i de här individernas stamtavla har alltså en fälthare och en skogshare parat sig med varandra och generna har genom återkorsning stannat kvar i arvsmassan. Skogshare Fälthare
20 l Jägaren 6 l 2017 TERO KUITUNEN Hundpejl och jakt med drivande hund En drivande hund är i flera avseenden en fri själ. När husse tar av kopplet får instinkterna dra iväg med jycken och strax därpå kan den befinna sig väldigt långt borta. Numera är det här inte längre ett problem bara hunden har en pejl på sig. Men har pejlen förändrat jakten med drivande hund? T eknologin förändrar ju livet för oss, så varför skulle den inte påverka jakten också? I september hade jag tillfälle att sitta vid jägarbrasan med en veteran i drevhundssammanhang, Pentti Leinonen från Mellersta Finland, och prata om det här. Leinonen hade precis hämtat sin hund Arttu från grannens marker dit den hade löpt hack i häl på en skock hjortar. Vitsvansarna håller precis på att bli vanliga i den här trakten och det trasslar till också för erfarna drivare. – Pejlen är i första hand till för hundens säkerhet. Jag har några gånger hämtat Arttu ända från grannkommunen och det som man i sådana här situationer får vara mest rädd för är att hunden springer ut på en stor väg och blir överkörd. Idén med pejlen är att hitta hunden vid kritiska situationer, och inte någonting annat! slår Leinonen fast och tillägger: Och det blir bara viktigare nu när rådjuren och hjortarna tycks bli fler också här. Somliga drivare behöver pejlen mer än andra – Redan när Arttu var valp insåg jag att han behöver en pejl, och han är den första av mina hundar som har varit på det viset. Mina tidigare hundar sökte klart närmare mig och det fanns inte något särskilt behov av pejl med dem. Därför bommade jag helt och hållet perioden med såna där teveantennpejlar. Men å andra sidan har jag aldrig bytt den här pejlen till en nyare fast den är nästan tio år gammal eftersom den funkar fint. Batteriet har jag bytt en gång. Att Arttu vågar söka såpass långt från sin husse beror på förtroende, nämner Leinonen. – Man får aldrig överge sin hund, det raserar förtroendet och sen har man hunden jämt kring fötterna. När hunden vet att den hittar husse så vågar den arbeta självständigt. Det här rådet riktar Leinonen särskilt till alla unga som har en drivande hund. När det här förtroendet är etablerat så kan också den yngre generationen någon gång lämna pejlen hemma och prova på hur det känns att jaga traditionellt och teknologifritt. Blygsam inverkan på jakten Som Leinonen ser på saken så har pejlen egentligen inte förändrat kärnan i jakten med drivande hund. Men efter en smula eftertanke lägger han till: – Naturligtvis har pejlen den fördelen, att om drevet börjar så långt borta att man inte hör skallet så kan man kika på skärmen var nånstans hunden befinner sig och gå dit direkt utan att behöva leta hit och dit. Men om skallet hörs eller om hunden håller kontakt med husse på nåt annat sätt, så kan husse stoppa telefonen i fickan och koncentrera sig på jakten. Pentti Leinonen Drivande hundar sedan 1964 Favoritvilt: skogshare
I Europa utvecklas förvaltningen av de flyttande sjöfåglarnas stammar koordinerat av länderna utmed hela flyttvägen. Den första internationella förvaltningsplanen färdigställdes 2012 för spetsbergsgåsen. Den här arten häckar i norr på Spetsbergen och flyttar via Norge för att övervintra i Danmark, Holland och Belgien. Under de senaste åren har flyttande spetsbergsgäss observerats också i vårt land. För spetsbergsgåsens del var utgångsläget gynnsamt på så vis att stammen befann sig i kraftig uppgång. Förvaltningsplanen jämkar ihop ett antal olika målsättningar. Dit hör att hålla stammen på en gynnsam skyddsnivå, att hålla skadorna på jordbruket på en acceptabel nivå, att begränsa konsekvenserna för tundravegetationen av gässens betande i häckningsområdena på Spetsbergen så att växtligheten inte skadas ännu mer, och att tillåta hållbart rekreationsbruk – det vill säga jakt som inte äventyrar stammen. I detta nu är målet att bevara stammen stabilt på nivån cirka 60 000 gäss. Detta kräver en adaptiv reglering av jakten. Holland saknar dock möjligheter att tillåta jakt i enlighet med bilaga 2 i EU:s fågeldirektiv medan man i Belgien har fattat det nationella beslutet att inte tillåta jakt inom landet. Därför har man i Norge och Danmark varit tvingad till en avsevärd ökning av jakten för att nå den gemensamt avtalade målsättningen för förvaltningen av stammen. I Danmark beslöts det i fjol att förlänga jakttiden med en månad till sista januari. I Norge och Danmark har jägare utbildats till ännu effektivare gåsjakt för att öka avskjutningen och minska på skadskjutningarna. Det här gör jakten ännu mer etisk och ansvarsfull. Den andra europeiska förvaltningsplanen för en jaktbar gåsart färdigställdes på finskt initiativ för taigasädgåsen. Här var situationen dock svårare eftersom stammen befann sig i en alarmerande nedgång. I det internationella avtalet skärptes artens hotstatus. I juni avtalade Finland, Danmark och Sverige om en gemensam begränsning av jakten i centrum av förvaltningsområdet. Det här var ett historiskt beslut. Det var första gången i Europa som staterna utmed en flyttväg gjorde ett avtal om en begränsning av jakten på en art med negativ utveckling, för att stammen skulle kunna återhämta sig och bli livskraftig. Finland har här fungerat aktivt som en föregångare. Under innevarande höst har uppgörandet av en tredje förvaltningsplan inletts, nu för grågåsen. Flyttvägen omfattar nio stater från Finland ända till Spanien. I flera länder förekommer också häckande lokala stammar som lever året om på samma breddgrader. Stammen uppgår till uppskattningsvis minst 1,2 miljoner fåglar och befinner sig i kraftig uppgång trots att den är föremål för en likaså kraftig avskjutning; cirka 200 000 fåglar om året. Den främsta mortalitetsfaktorn för de västeuropeiska grågässen finner vi ändå i Holland där man med dispens dödar gäss med gas och förstör bon och ägg. Lyckligtvis drabbar detta inte gåspopulationerna som häckar och ruggar i Finland utan enbart populationen som häckar i Holland på sommaren. Gasandet av gäss äger rum på sommaren när gässen ruggar. De oflygga gässen drivs med hjälp av stängsel till gaskammare. Officiellt är arten fredad i Holland med ett nationellt beslut, men holländarna decimerar stammen med dispens bland annat för att minska på skadorna på jordbruket och för att gässen utgör en fara för flygtrafiken. Under säsongen 2015-2016 avlivades hela 142 000 gäss i Holland med dispens och därtill förstördes drygt 106 000 ägg och nästan 16 000 bon. Utmed flyttvägen regleras jakten på olika sätt. I exempelvis Belgien är jakten tillåten bara till slutet av september, vilket betyder att där enbart förekommer gäss som hör till landets egen häckande stam. Jaktsäsongen upphör när de flyttande gässen anländer norrifrån för att övervintra. I Belgien skyddar man alltså den flyttande stammen på det här viset, vilket ur finländsk synvinkel är utmärkt. Viltkoncernens målsättning är att vilthushållningen ska skapa välfärd och att livskraftiga viltstammar ska skapa ännu fler jaktdagar för jägarna. Därför är grågåsen fredad i inlandet hos oss i förhoppningen att stammen ska börja häcka också vid sjöarna där. Jägarna har också gjort frivilliga utsättningar för att hjälpa grågåsen att sprida sig. Flera länder utmed flyttvägen, bland annat Norge, Sverige och Danmark, har föreslagit att den västeuropeiska grågåsstammen ska minskas. Här i Finland är vi väldigt intresserade av vart gässen som häckar hos oss flyttar för att övervintra, och vi hoppas och önskar att de här gässen ska återvända till oss följande vår. Finska gäss gasas inte i Holland Ministeriet informerar JANNE PITKÄNEN Överinspektör Jordoch skogsbruksministeriet Jägaren 6 l 2017 l 21
22 l Jägaren 6 l 2017 Vaktjakt på fälthare JARI PIGG En bra utfodringsplats, snö i vita drivor, klart och kallt väder, och gott om fälthare; se där ingredienserna som kan ge god utdelning för den som gör sig en smula besvär. M ed vaktjakt går det att jaga fälthare på platser där det inte går att jaga med drivande hund på grund av livligt trafikerade vägar eller där samhällets övriga infrastruktur hindrar ett sällskap från att jaga. Vaktjakt på fälthare på kvällen eller förnatten vid en ”åtel” är en väldigt intressant jaktform. Det är bästa sortens avkoppling från vardagens rutiner. Runt omkring en finns bara natten, man tänker sina egna tankar och hoppas på det rytmiska fraset av hartassar som närmar sig. Det är inte ovanligt att jägare som sitter på kvällen i sin koja och vaktar på vitsvanshjort också får en fälthare som ett trevligt extra program. Fältharen håller till i samma miljöer som hjortarna och det händer ofta att den kalasar på fodret som har blivit utlagt åt hjortarna. Utfodringsplatser för hjort som också hararna gillar är självfallet också utmärkta platser för harjakt, men det går också att anlägga separata utfodringsplatser för hararna. Platsen kan då väljas så, att den är lämplig för både hararna och jägaren. En bra utfodringsplats är a och o Bjud fältharen på både spannmål, tvättade morötter och gröna grönsaker. Dessutom gillar haren bröd, mäsk till svagdricka (”kotikalja”) och kålrot, och är särskilt förtjust Fältharen är aktiv vid minusgrader och rör sig särskilt gärna på skare. På förnatten vid sådant väder kan jakten vid en bra utfodringsplats avkasta flera harar. Dessutom är fältharen läckraste tänkbara vildmat!
Jägaren 6 l 2017 l 23 Vaktjakt på fälthare i jordärtskocka. Ofta går det så, att också hjortarna och rådjuren börjar uppskatta platsen, men ända fram till tomten kring ett hus vågar de sig sällan. Den som planerar en utfodringsplats för fältharar ska välja en plats som känns naturlig och trivsam för dem. Platsen är ofta belägen nära bebyggelse, vilket i regel uppskattas av dem som bor i grannskapet. På det viset kan hararna som ställer till med skador i folks trädgårdar decimeras genom precisionsjakt. Det är bäst att berätta om planerna för dem som bor i grannskapet på ett tidigt stadium, vilket ju dessutom kan avkasta användbara tips. Passet för vaktjakten kan till och med – i gott samförstånd inrättas inomhus i ett lider, ett växthus eller liknande. En flyttbar, lätt koja är också en praktisk lösning. För den som jagar med studsare är cirka 40-50 meter ett lämpligt avstånd mellan utfodringsplatsen och passet. För hagelgevär gäller cirka 20-30 meter och för jaktbåge cirka 15 meter. Om avståndet till ett bebott hus understiger 150 meter så ska skytten alltid ha uttryckligt tillstånd av byggnadens innehavare eller ägare. Normalt brukar folk ge tillstånd bara man frågar. Tänk på säkerheten! Skjutsektorerna ska planeras på förhand. Kontrollera samtidigt kulfånget, det vill säga att terrängen bakom utfodringsplatsen är riskfri. Platsen påverkar också valet av vapen. En jaktbåge passar utmärkt på tomten kring ett hus medan ett hagelgevär är tänkbart om det finns mera svängrum. Studsaren är ett alternativ bara då den kan användas riskfritt och det inte stör folk i onödan. Studsaren är ett bättre val på vaktjakt än hagelgeväret eftersom den inte är lika känslig för smärre fel i uppskattningen av avstånd, men förstås är det ingenting som hindrar att du sätter upp avståndsmarkeringar på till exempelvis 30 meters håll. I svag belysning är det inte så lätt att träffa med hagelgevär som man skulle kunna tro. Spången och kornet kan vara svåra att få syn på i mörker, så det gäller att använda en bössa som man är väl förtrogen med och som ”passar kinden”. Med hagelgevär är det absolut förbjudet att skjuta på en hare bakifrån eller på för långt håll. 25 till 30 meter är ett lämpligt avstånd. Välj i första hand att jaga med studsare, om det bara är möjligt med tanke på kulfånget. Vår nuvarande lagstiftning tillåter inte vanligt miniatyrgevär (.22 LR) vid harjakt, men på hösten i fjol infördes en ändring i jaktförordningens paragraf 16 a, en emotsedd ändring i ”klassen orre-hare-räv”. Kravet på att kulan ska väga 2,5 gram och uppfylla kravet E100>200J beträffande anslagsenergin utökades till att omfatta också ett sådant räfflat kulvapen där kulans anslagsenergi vid pipans mynning uppgår till minst 300 joule oavsett kulans vikt. Nu blir bland annat kalibern 17 HMR tillåten. Där väger kulan i allmänhet 1,1 eller 1,3 gram, men hastigheten är nästan 800 m/s. Den här kalibern är de facto ett utmärkt val för fälthare. Den har en rätt så rak kulbana på förnuftiga skjutavstånd och en väldigt liten rikoschettrisk. Hålspetskulan på ett drygt gram är ingen värsting till projektil när den träffar djuret eller marken. Även kalibern 22 WMR för ”magnumminiatyrgevär” är bra, men kulbanan är aningen mindre flack än för 17 HMR. Försedda med dämpare är båda tämligen tysta och rekylen är obefintlig. Geväret darrar bara till en aning vid skott, vilket betyder att skytten ser skottverkan på djuret i kikarsiktet. Kalibern kan naturligtvis vara allt från en fågelstudsares femkommasjua till ett hjortgevär, men vid harjakt är kikarsiktet en viktigare faktor än kalibern. En halvmantlad kula eller en hålspetskula dödar i regel fältharen knall och fall, och är av säkerhetsskäl ett bättre val än helmantlat eftersom den splittras vid träff i djuret eller marken, som ofta är en plöjd och frusen åker. Den som använder helmantlade kulor ska helst ha en backe eller en tät skog som kulfång, där kulan stannar. I skjutsektorns riktning får det inte finnas byggnader eller motsvarande närmare än en kilometer. Ljuddämpare bör ingå i utrustningen, även om skottet inte brukar höras inne i en bostad även om avståndet skulle vara kort. Rekognoscering lönar sig Den som tänker sig ut på vaktjakt efter fälthare gör klokt i att rekognoscera på förhand, det vill säga på dagen göra en runda kring utfodringsplatserna och ta reda på var fälthararna helst rör sig. Harspåren på platsen och högarna med spillning visar var passet ska stå. Det lönar sig att göra rekognosceringen när det går att se de samlade spåren efter de senaste nätterna. Fälthararna är aktivast vid kallt och klart väder, och då ska också jägaren sitta på sitt pass under kvällen eller förnatten. Fältharen låter sig inte avskräckas av lätt snöfall, men är aktivast vid skarp köld. Klart månsken är självfallet en fördel med tanke på sikten, men om kikarsiktet har goda skymningsVid lämplig väderlek kan också mårdhunden göra ett besök på utfodringsplatsen, liksom räven på spaning efter möss. Skjut in geväret med största omsorg! När det är inskjutet så, att det på hundra meter går en tum över, så träffar det rätt på normala skjutavstånd. För den som jagar med studsare är cirka 40-50 meter ett lämpligt avstånd mellan utfodringsplatsen och passet. För hagelgevär gäller cirka 20-30 meter och för jaktbåge cirka 15 meter. Om avståndet till ett bebott hus understiger 150 meter så ska skytten alltid ha uttryckligt tillstånd av byggnadens innehavare eller ägare.
24 l Jägaren 6 l 2017 Jaktförordningen 16 a § 2 mom 1 punkt: 16 a § (1.9.2016/759) Allmänna krav på kulvapen Anslagsenergin hos kulan i ett räfflat kulvapen som används för att skjuta vilt ska vid pipans mynning vara minst 100 joule. Utöver vad som föreskrivs i 1 mom. får 1) rödräv, fjällräv som uppfötts i farm, grävling, utter, mårdhund, tvättbjörn, sumpbäver, skogshare, fälthare, tjäder, orre och gås endast skjutas med vapen där patronkulan väger minst 2,5 gram och dess träffenergi uppmätt på 100 meters avstånd från pipans mynning är minst 200 joule eller där anslagsenergin hos patronkulan oberoende av kulans vikt är minst 300 joule uppmätt från pipans mynning. egenskaper så behövs det inget månsken för att fälla en hare, bara det finns snö. Ett rödpunktssikte med variabel punkt är ett utmärkt hjälpmedel – precis som vid hjortjakt. En rejäl fältkikare bör också ingå i utrustningen eftersom jägaren med en sådan kan hålla terrängen under uppsikt även på längre håll. Ofta går det så, att jägaren får syn på haren på håll med just kikaren. Förutom att kikaren bjuder på intressanta observationsmöjligheter så förstår jägaren att vara ljudlös vid rätt tidpunkt. Glöm för allt i världen inte heller bort mårdhunden och räven, vilka båda gärna tittar in för att kolla läget vid utfodringsplatsen! Kläderna ska vara varma och prasselfria. Var särskilt noga med handskarna! Den som klär sig ordentligt behöver inte slå åkarbrasor eller göra andra gymnastiska övningar för att hålla värmen, utan kan i lugn och ro koncentrera sig på att lyssna på tystnaden. Ta det lugnt när haren kommer Haren är mycket uppmärksam när den kommer till utfodringsplatsen. Detta är ett absolut måste för haren för att den ska överleva. Även när den äter så lyssnar den oavlåtligt och spanar av omgivningen. Med några sekunders mellanrum lyfter den på huvudet och lyssnar. Den kan också plötsligt ta till flykten och störta iväg med blixtens hastighet, men om det var falskt alarm så återvänder oftast efter tio minuter. I synnerhet vid torrt väder med minusgrader går det ofta att uppfatta ljudet av harens ankomst i nattens stillhet. Om snön har tunn skare så hörs det ännu bättre. Ljudet är ett rytmiskt rappa-rappa-rappa, som avbryts emellanåt när djuret stannar för att lyssna. Då gäller det för jägaren att vara alldeles tyst och stilla. Om jägaren höjer geväret så att stolen eller golvet i kojan knarrar så leder det tämligen säkert till att den inkommande haren blir en utgående. Ta det därför lugnt och ge dig tid att följa med haren i fältkikaren tills den lugnar sig och börjar koncentrera sig på ätandet. Man får absolut inte ”håsa” utan ska röra sig lugnt och långsamt. Jägaren gör klokt i att öva på förhand hur han tar fram geväret. Gör också övningar med siktandet så att även det går ljudlöst. Eftersom haren utgör ett väldigt litet mål så får kojan gärna ha ett stabilt stöd också för avtryckarhandens armbåge för att skottet säkert ska träffa rätt. Om fästena på gevärsremmen klirrar, pipan dunsar mot väggen i kojan, säkringen klickar högljutt och tomma läskburkar trillar på golvet; allt detta är onödiga riskfaktorer som ska elimineras på förhand. Bara man övar på det så går det i allmänhet att slå ifrån en högljudd säkring ljudlöst. På harjakt är det bäst att också med studsaren sikta på det vitala området vid skuldran. Jägaren ska ha tålamod att följa med haren i kikarsiktet medan den äter; förr eller senare sätter den sig till hälften upprätt och då är ögonblicket inne att lägga en exakt träff bakom skulderbladet, eller bakifrån mellan skulderbladen i övre ryggen. Efter en träff med halvmantlad kula är det inte bråttom med avblodningen. Fortsätt i stället med vaktandet och ladda om, så ljudlöst som möjligt, eftersom följande hare kan göra entré efter några minuter. Det kan bli flera fällningar under ett och samma kvällspass! På bra utfodringsplatser är det inte ovanligt att två fältharar dyker upp samtidigt. Här ska jägaren analysera läget lugnt och sansat och börja med den haren vars nos pekar mot närmsta skugga. En hare som skräms av ett skott flyr i regel ditåt som nosen pekar medan den andra halvan av dubblén flyr ut på öppen åker och befinner sig inom räckhåll för studsaren när den hejdar sig för ett ögonblick 50 till 100 meter längre bort. Då ska geväret redan vara omladdat och hårkorset på skuldran. Ta ur haren eller hararna först efter avslutad jakt och gör det på en plats där blodspåret och inälvorna inte väcker förvåning eller bestörtning. Inälvorna kan exempelvis användas som bete i mårdfällor. Tillvaratagandet av bytet är dessutom klart enklare än urtagningen av exempelvis en vitsvanshjort, vilket ju inte gör natten sämre. För de fällda djuren finns det inte heller några begränsningar beträffande könet, åldern eller hornen, eller rekommendationer med eventuella sanktioner. Det räcker med att bytet är en fälthare, ett intressant vilt att jaga som dessutom blir en delikatess på middagsbordet! I mitten två .17 HMR-patroner med en kulvikt på bara 1,1 gram, men utgångshastigheten är hög. Tack vara hastigheten är effekten god och den flacka kulbanan gör det lättare att träffa exakt på varierande avstånd. Till höger en mera traditionell .22 WMR –patron med en kulvikt på 2,6 gram. Utgångshastigheten är klart lägre än hos 17 HMR. Bägge kalibrerna är tillåtna vid jakt på fälthare. Till vänster för jämförelsens skull en .22 LR som INTE är tillåten!
W ith lo ve fro m H el lo an d Fr ie nd s Analog och digital radio. Analog för att kunna fungera med äldre jaktradio och digital för att använda de nya och smarta funktionerna. Lafayette Smart ger snabbare och säkrare kommunikation. Liten och kompakt med ett unikt skalskydd. Höljet är helt i metall samt 100% vattentät IP-68, vilket gör radion extremt stryktålig och driftsäker. SMS används för tyst och snabb kommunikation med textmeddelande till en mottagare eller till samtliga i jaktlaget. Namnge radion. Vid anrop visas namnet, praktiskt då man inte uppfattat vem som anropat. Vid en nödsituation visas vem som behöver hjälp. INFO-knappen. Den inbyggda manualen visar steg för steg alla radions knappfunktioner och beskriver dessutom varje funktion. Automatisk räckviddstest säkerställer att radion fungerar och att man når varandra. Lafayette Smart, vår nya jaktradio. Hitta din närmaste Lafayette Smart återförsäljare på www.hjorth.fi
26 l Jägaren 6 l 2017 R ETKITUKKU.fi Nettohintaan suoraan tehtaalta Tävlingen För viltet avslutas Några tips om vad du kan göra för viltet just nu Sköt skog som gränsar till åker så att det bildas en halvöppen övergångszon Spara öppna diken, stenhögar och skogsholmar på åkrar och låt holmarna vara halvöppna Gynna blandbestånd Bevara kärr och övergångszoner mellan torvmark och mo, och håll dem bevuxna med skog Använd höggallring och längre omloppstider – åtminstone i bestånd med en mera variationsrik struktur Spara träd i grupper Spara tjädertallar, björkdungar och algrupper för hönsfåglarna Håll stränder och åkerholmar öppna eller halvöppna med röjning och slåtter; gynna låga buskage och videsnår Håll i gång vinterutfodringen av viltet under hela vintern Ställ upp för viltforskningen Jaga små rovdjur Snickra fågelholkar och konstgjorda bon för våren Läs mera på: www.riistametsa.fi, www.kosteikko.fi, www.riista.fi Tävlingen För viltet, som vi har ordnat för att fira Finlands hundraårsjubileum, lider mot sitt slut. Det är dags för årets sista insatser för viltet och naturen. Sista anmälningsdag till tävlingen är den 15 januari. Har din förening anmält sig till serien för föreningar? Har du själv anmält dig till den personliga serien? HA N N U HU TT U Håll i gång vinterutfodringen ända till våren!
Jägaren 6 l 2017 l 27 Vi samarbetar: R ETKITUKKU.fi Nettohintaan suoraan tehtaalta Finlands populäraste viltkamera * Gäller ej Garmin Kom ihåg anvisningarna för viltvänligt skogsbruk när du sköter din skog och bevara blandbestånd. T ävlingen För viltet går ut på att vaska fram den bästa naturvårdaren i landet. Tävlingen är avsedd för jaktföreningar och jakträttsinnehavare som aktivt sköter viltets livsmiljöer. Även enskilda jägare som har gjort en insats för viltet kan ställa upp i tävlingen – det räcker med ett projekt! För mera information se webbplatsen riistanvuoksi.fi HA N N U HU TT U 1. 3000 € presentkort på Retkitukku och diplom 2. 2000 € presentkort på Retkitukku och diplom 3. 1000 € presentkort på Retkitukku och diplom Bland deltagarna i bägge klasserna lottar vi dessutom ut sex presentkort á 500 € på *Retkitukku. Värdefulla priser: I klassen för föreningar belönas de tre bästa och de belönade presenteras i tidningen Jägaren. Priserna består av diplom och presentkort på *Retkitukku: Anmäl dig senast den 15 januari på adressen RIISTANVUOKSI.FI
28 l Jägaren 6 l 2017 KAISA HUTTUNEN Vilken jägartyp är du? En sammanfattning av resultaten, del 6 Under årets lopp har vi i tidningen Jägaren gått igenom resultatet av Finlands viltcentrals enkät Vilken jägartyp är du? Enkäten gjordes på nätet och gav oss information om vad jägarna upplever som besvärligt och vad de uppskattar. Enkäten satte fart på livsstilsjägarna Enkäten var upplagd med glimten i ögat och delades i de sociala medierna. Den satte fart i synnerhet på de passionerade jägarna. Hela 40,4 procent av de 23 000 jägare som svarade räknade sig som livsstilsjägare, som lade all sin tillgängliga tid och sina pengar på jagandet. Men procenttalet visar knappast ändå livsstilsjägarnas faktiska andel av hela jägarkåren utan visar snarare att de här aktiva jägarna också är aktiva i olika jägarforum i de sociala medierna. 28,4 procent av svararna betraktade sig som föreningens ryggrad, men deras andel av jägarkåren här i landet är sannolikt större. De här stöttepelarna – både herrar och damer – ställer alltid upp (bara de har möjlighet) på föreningstalko och årsmöten, och tillbringar samvetsgrant höstveckosluten i något jakttorn. För dem är jakten inte bara en spännande hobby utan snarare ett vardagsknog för sin köttandel. 11,9 procent av svararna utgjordes av urbana jägare, som hade börjat jaga i vuxen ålder. Den här gruppen, som växer i stadig takt, letar på nätet efter kurser och videor med kunskaper som de kan ha nytta av på sina jaktresor i egen regi. Av den aningen mera krävande jägartypen, överklassjägaren, fanns det 8 procent bland svararna. Den här typen skiljer sig från den urbana jägaren på så vis, att han eller hon föredrar en personal trainer och deltar i jaktresor som är minutiöst organiserade. Köttet levereras vakuumförpackat ända hem med expressbud. 11,3 procent av svararna uppgav sig vara söndagsjägare. Sådana jagar sällan och gör det oftast när någon släkting eller kamrat ber dem haka på. Egentligen finns det klart fler jägare i den här gruppen, men man stöter knappt någonsin på dem i jägarenkäter eftersom de inte hänger på diskussionssidor på nätet som handlar om jakt. Svårigheterna varierar med åldern och boningsorten Enligt enkätsvaren var det främst jobbet som satte gränser för jagandet. Det är i synnerhet personer mitt i arbetslivet som upplever att jobbet hindrar jagandet. För unga vuxna i åldersspannet 20 till 29 år är det bristen på pengar som utgör problemet. För den som studerar eller bildar familj finns det viktigare hål att stoppa pengarna i. Efter hand som en person blir äldre så får han (eller hon) mera pengar över, men å andra sidan börjar krångel med hälsan minska på den tillgängliga tiden för jakt, i synnerhet efter 60-strecket. Inte bara åldern utan också boningsorten inverkar på det som begränsar jagandet. För de urbana jägarna i synnerhet i landets södra delar är det de långa körningarna till jaktmarkerna som begränsar. Dessutom är det svårt att bli antagen som medlem i någon jaktförening om man inte äger mark på orten eller bor där. I trakter med mycket varg, främst i landets östra delar, är det oron för att människans bästa vän ska bli attackerad, som dämpar jaktivern. Jägarna måste tänka efter ordentligt var och när de törs ta kopplet av hunden. Flera faktorer påverkar vad jägarna jagar I Norra Karelen har jägarna den största
bredden på viltmenyn. Mycket riktigt är det där som många av livsstilsjägarna bor. Nylänningarna jagar ensidigast. I synnerhet rovdjursjägarna är väldigt fåtaliga i Nyland. Jägarna jagar främst sådant vilt som det finns gott om i hemtrakterna. Jägare som jagar stora rovdjur finns det mest av i Södra och Norra Karelen där rovdjursstammarna är starka. I Lappland är det ont om harjägare eftersom harstammen är liten. Men eftersom många även jagar utanför sin hemort, regelbundet eller sporadiskt, så är inte boningsorten någon direkt indikator på vad en person jagar. Enligt enkäten är jägarna här i landet mest intresserade av skogshöns (64,4 %). Om andra platsen i popularitetstävlingen tävlar hararna (58 %) och sjöfåglarna (57,5 %). På tredje plats kommer jakten efter hjortdjur (52,3 %). Därefter följer de små rovdjuren (49,5 %) medan rovdjursjägarna (19 %) utgör den minsta gruppen i jägarkåren. Rangordningen håller säkert streck, men inte heller här kan vi generalisera de procentuella andelarna till att gälla hela jägarkåren eftersom en enkät främst engagerar de aktiva jägarna. Svaren säger heller ingenting om antalet fällda djur; någon kan ju mycket väl uppge att den jagar björn trots att den inte har fällt en enda! En granskning enligt kön visar att herrarna jagar mera varierat än damerna, som oftare koncentrerar sig på ett enda vilt eller några få arter. I jaktlagen som jagar älg och hjort är damernas relativa andel dock högre än vid annan jakt, men inte heller i den här gruppen finns det lika många damer som herrar. Av allt att döma så är damerna antingen särskilt intresserade av hjortdjur eller så är det lättare för dem att bli accepterade på sådan jakt. I jaktlagen som jagar stora rovdjur är damerna oerhört sällsynta. Ju yngre person det är frågan om desto större är sannolikheten för att han (eller hon) jagar småvilt, det vill säga hare, sjöfågel eller skogshöns. Efter hand som personen blir äldre blir det vanligare att han jagar hjortdjur. Däremot inverkar inte jägarens ålder på om han jagar stora rovdjur, men jakterfarenheten tycks ha en sådan inverkan, att ju längre tid som har gått sedan personen skrev jägarexamen desto sannolikare är det att han också vågar jaga stora rovdjur. Jakten betyder olika saker för olika personer För somliga utgör jakten en naturlig del av vardagen, som inkluderar hundutbildning, talkojobb och viltvård. För andra innebär jakten ett avbrott i vardagen. De här personerna ser fram emot sina ledigheter eftersom de då äntligen får köra till sina jaktmarker eller delta i en kommersiell jakt. Inställningen till kommersiell jakt delar jägarna i vårt land. De som inte äger mark, inte är medlemmar i någon förening och som har en lång väg till sina jaktmarker har den allra positivaste inställningen till kommersiell jakt. För dem innebär en kommersiell jakt en möjlighet att jaga och ett tillfälle att lära känna likasinnade. Den negativaste inställningen till kommersiell jakt har sådana jägare som kan jaga utan bekymmer; genom den fria jakträtten (se jaktlagen 8 §), som medlemmar i en förening eller i egna jaktmarker. Beror det kanske på att de här personerna befarar att jägare utsocknes ifrån ska decimera viltstammarna i deras jaktmarker? Bytet är ändå inte huvudsaken för jägarna i vårt land och ju äldre en jägare blir desto oviktigare blir bytet. Många äldre jägare jagar främst för att träffa vänner och grilla korv. De yngre lägger ner mera energi på fällningen. Men inte heller för dem har jakten varit misslyckad om de återvänder hem med tom ryggsäck. De har ju under dagens lopp haft fina upplevelser tillsammans med sina kamrater! jahtivahti.fi TM Hankkijan myymälöistä ja hyvin varustelluilta jälleenmyyjiltä. HERKUTTELUUN JOKAPÄIVÄISEEN Jahti&Vahti Kana ja Riisi -kuivamuona on erityisen laadukas vehnätön täysravinto, joka sisältää kaikki koiran tarvitsemat ravintoaineet tasapainoisessa suhteessa. Se sopii myös herkkävatsaisille koirille. Energia | Extra Energia | Kana ja Riisi | Junior | Kevyt | Lammas ja Riisi | Pentu | Liha-ateria KANA ja RIISI kg Norm. 12,90 10,90 kg Norm. 32,50 27,60 15 kg 4 kg -15% TARJOUS (2,73 e / kg) (1,84 e / kg) Tarjous voimassa 30.11. saakka.
30 l Jägaren 6 l 2017 MIKKO ALHAINEN , MIKKO TOIVOLA och ANTTI PIIRONEN , Finlands viltcentral Havsörnarna i vårt land har i flera års tid och med god fart blivit fler. Även mårdhundarna ökar och den uppskattade avskjutningen för fjolåret, 215 000 djur, blev nytt rekord. Både havsörnen och mårdhunden jagar ejder och ejdrarna minskar oroväckande. Bägge arterna utnyttjar dessutom animalisk föda som människan bjuder på. Vad kan vi då göra? F örändringarna i förhållandet mellan rovdjuren och bytesdjuren har konsekvenser för fågelfaunan. Havsörnens kraftfulla återkomst har på sina håll trängt ut ejdern från den yttre skärgården. Arten flyttar längre in i skärgården för att kunna häcka i fred, men stöter där på mårdhundar, rävar och minkar. I ejderforskningsområdet i Tvärminne har man bedrivit effektiv rovdjursjakt sedan 2011. Efter hand som rovdjuren eliminerades på en ö nära forskningsstationen ökade mängden häckande ejderhonor mer än tiofalt på några år, medan de häckande ådorna samtidigt blev färre i det övriga forskningsområdet. Resultaten är preliminära och opublicerade, men indikerar att rovdjuren tillsammans med havsörnen utgör en avsevärd reglerande faktor för ejdern. Ingen idé mata havsörnarna Havsörnens återkomst från utrotningens brant är en naturskyddsmässig framgångssaga där vinterutfodringen har spelat en avgörande roll. Örnstammen har vuxit över förväntan och naturskyddsorganisationen WWF slutade faktiskt med stödutfodringarna redan för femton år sedan. I våras hölls ett möte om havsörnen och ejderns situation där de deltagande parterna var överens om att vi människor ska låta bli att lämna föda som duger åt havsörnen i terrängen. Vinteråtlar för små rovdjur, högar med tarmar av älg och hjort, och fiskar som pilkare lämnar vid borrhålet i isen utgör gratislunch för havsörnen. Vi har inga exakta uppgifter om effekterna som den vinterutfodring som pågår i landets södra delar har på havsörnen. Det är dock möjligt M AR KU S SI RK KA Ejdern, rovdjuren och åtlarna
Jägaren 6 l 2017 l 31 sidan tackar i synnerhet mårdhunden också ja till vegetabilisk föda. Jakten efter de små rovdjuren ska alltså också inkludera utfodringsplatserna för hjort och rådjur. Slaktavfall och bifångstfisk Tarmar av hjortdjur som har lämnats kvar i terrängen och slaktavfallsgropar vid slaktskjul bjuder på onödigt lättfången föda åt både örnarna och de små rovdjuren. Använd gärna i mån av möjlighet – slaktavfallet som åtelmaterial för de små rovdjuren. Tarmar som blir kvar i terrängen ska helst – och likaså i mån av möjlighet – gömmas under en stubbe eller granris. Högarna med tarmar och groparna med slaktavfall är utmärkta platser för jakten efter små rovdjur. Underrätta därför gärna aktiva rovdjursjägare om var de finns. Häng upp en viltkamera som övervakar platsen och ryck ut med hunden så fort bilden har trillat in i mobilen, så är spåret fortfarande färskt. En annan möjlighet är att göra ett nätverk av åtellådor för de små rovdjuren i en jaktförenings marker. Den som har vägarna förbi kan fylla på lådorna med material, och särskilt gärna med tarmar av hjort och rådjur. I föregående nummer av Jägaren fanns en artikel om mårdhundsprojektet i Söderlångvik med en bra beskrivning av rovdjursjakt med stöd av viltkameror. Åtellådorna kan dessutom med fördel kompletteras med fällor. Den som är ute på isen och pilkar ska inte lämna efter sig mört och braxen utan föra ut dem till åtlarna och fällorna för små rovdjur. Fisk som lämnas kvar på isen blir lättfången lunch för örnarna och rovdjuren. Här finns en beställning på samarbete och informationsutbyte mellan fiskare och rovdjursjägare! Ejderns framtid i inre skärgården Även om tillgången på vinterföda skulle minska så kommer havsörnen att fortsätta vara en av de stora på scenen i det biologiska samhället. Den här toppredatorn har återvänt till skärgården och i synnerhet ejdern måste flytta på sig till de större öarna för att häcka i skydd under enbuskar. På de större öarna möter ejdern i stället starka populationer av små rovdjur. Men rovdjuren är en faktor som vi kan göra någonting åt här och nu. För att hejda ejderstammens nedgång och bevara arten som ett jaktbart vilt så måste vi som första åtgärd trygga produktionen av ungar i den inre skärgården. I dagsläget är det aktuellare än någonsin att bedriva intensiv jakt på de små rovdjuren i skärgården och vid kusten. Mårdhunden har lagts till EU:s lista över främmande arter som ska bekämpas i hela unionen. Förhoppningsvis kommer det här att innebära fler verktyg i backen för arbetet med att decimera arten. att lättfången vinterföda hjälper de unga havsörnarna att överleva vintern och på det viset stärker stammens positiva trend. Men ett starkt bestånd av havsörn ökar i sin tur predationen riktad mot sjöfåglarna i skärgården. Det här innebär att vi med oavsiktlig matning av havsörnarna kanske försvagar sjöfågelstammarna och i synnerhet ejdern. Mårdhundarna och rävarna besöker åtlar även om vi täcker slaktavfallet efter fällt vilt och åtlarna för små rovdjur med exempelvis granris eller lastpallar. Täckandet gör åtlarna mindre attraktiva för fåglarna och på det viset undviker vi att i onödan mata havsörnarna. En jägare som håller i gång en åtel med animaliskt material i jaktsyfte ska se till att jakten på de små rovdjuren är effektiv och reducerar populationerna. Å andra PE KK A LE HT ON EN
32 l Jägaren 6 l 2017
Jägaren 6 l 2017 l 33 Herrarna Kämäräinen och Seppänen på lodjursjakt i Sotkamo i mars 1927. En anteckning på baksidan av fotot berättar att de hade skidat fatt lodjuret. Skidorna är av tidens tävlingsmodell liksom stavarna av bambu. O. Seppänen skrev om lodjursjakt på skidor i tidningen Metsästys ja kalastus; en tvådelad artikel som infördes i mars och juni 1928. Det är med största sannolikhet den här jakten han skrev om. Enligt artikeln var de båda jägarna beväpnade med Mauserpistoler, vilket förklarar frånvaron av gevär på bilden. Bilden har överlåtits av jordoch skogsbruksministeriet. FINLANDS JAKTMUSEUM
34 l Jägaren 6 l 2017 JANI PELLIKKA , ARTTI JUUTINEN och PÄIVI ESKELINEN , Naturresursinstitutet Det ekonomiska värdet på en viltvårdsdag Värdet på jakten och viltvården Del 3 I vårt land är jakten och viltvården av tradition så inflätade i varandra att det knappt går att säga var den ena slutar och den andra tar vid. Det samma gäller delvis också för deras ekonomiska relation. Till de delar där viltvården handlar om att stöda viltets överlevnad efter jaktsäsongen och följande fortplantning (kompensation eller investering) och för att ha en lägesbeskrivning (inventeringarna), så kan det ekonomiska värdet mätas genom den mängd tid och pengar som jägarna lägger på verksamheten. Värdena förändras med aktivitetsnivån Viltvårdens ekonomiska värde beror nationellt på hur många som vårdar viltet, hur ofta de gör det och till vilken kostnad. Så sent som i början av 90-talet var det cirka 230 000 jägare som deltog i någon form av viltvård. År 2008 var det cirka 205 000 personer. Enligt värde-enkäten som kartlade situationen för året 2016 fanns det cirka 150 000 viltvårdare. Den här förändringen innebär två saker. Fler än förut varken jagar eller vårdar viltet, och bland de övriga är det allt färre som inkluderar viltvård med utgifter i sitt jagande. Tidigare var det sannolikast att medlemmar i jaktvårdsföreningar i Egentliga Finland (76 %) och Sydöstra Finland (74 %) deltog i viltvård och satsade pengar. Sällsyntast har detta varit i Nyland (39 %), Kust-Österbotten (43 %) och Lappland (45 %). Den ekonomiska satsningen på viltvård varierar stort från person till person (se bild 1) och från art till art. Enligt enkätmaterialet för 2016 omfattade viltvården jaktbara fältfåglar (i synnerhet fasan och ringduva), sjöfåglar (i synnerhet gräsand), skogshöns (orre), hjortoch klövdjur, harar och (med åtel för små rovdjur) även räv och mårdhund. Beträffande utfodringen uppgavs oftast vitsvanshjort (39 % ), rådjur (21 %) och skogshare (17 %). Det här är inte särskilt överraskande om vi betänker de här arternas utbredning, popularitet som jaktobjekt och köttvärde. 2016 uppgick nominalvärdet för hjort och rådjur till 8,43 miljoner euro och för hararna till 5,44 miljoner euro. Bild 1. Penninganvändningen (fraktil) under den sista jaktresan under 2016 för personerna som svarade med frågeformulär och för dem som intervjuades i telefon. För nästan 60 procent av svararna innebar resan utgifter. 40 80 120 160 200 240 280 320 360 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 Telefonintervju Formulär TOTALA PENNINGANVÄNDNINGEN (euro/resa) A N D E L A V S V A R A R N A (% ) VILTVÅRDSRESA Från sporadiska deltagare till superaktiva Personerna som deltar i viltvård och satsar ekonomiskt på det kan grovindelas i fyra grupper som skiljer sig åt i synnerhet beträffande aktivitetsnivån, men också i viss mån beträffande sin bakgrund och sitt fokus i viltvården. Till den största gruppen hör nästan en tredjedel av dem som har betalat jaktvårdsavgiften. De här sporadiska viltvårdarna har bredd i sitt vårdande, men de deltar sällan. En dryg tiondel av jägarkåren hör till antingen de aktiva viltutfodrarna eller de mångsidigt aktiva viltvårdarna. Några procent av jägarna kan kallas de superaktiva. De har möjligheter – och utnyttjar möjligheterna – att delta i nästan all viltvård som står till buds. Att en person deltar i viltvård antyder att han eller hon hör till en jaktförening och jagar aktivt. Det förekommer smärre nivåskillnader mellan regionerna. En persons profil som viltvårdare är också knuten till personens utbildningsnivå, ålder och boende. I vårt land är de aktivaste viltvårdarna också de aktivaste jägarna, och de är rätt gamla, saknar akademisk utbildning och bor i en by på landsbygden. Viltvårdsaktiviteten visar sig också i en persons viltvårdsresor och penninganvändning, och vice versa. Av det insamlade materialet framgår också att de höga resekostnaderna för viltvården korrelerar med att resorna blir desto färre. Antalet insatser är stort i synnerhet för
Jägaren 6 l 2017 l 35 utfodringen av hjort, rådjur och klövdjur i motsats till älg och skogshare. Viltvården ökar jägarnas välfärd Viltvården innebär utgifter för jägarna (Bild 1). Men att jägarna ändå vårdar viltet visar att nyttan är större än utgifterna. Vilket är då viltvårdens nettovärde, när vi har dragit av utgifterna? Det vill säga, vilken summa får vi under strecket? Enligt den nyligen gjorda enkäten uppgår det här nettovärdet till 117,92 euro per gång om kostnadsvariablerna även inkluderar matkostnaderna och de övriga resekostnaderna utöver fordonskostnaderna. När vi inkluderar tidsåtgången under resan blir siffran en aning större, 123,61 euro. De motsvarande nettovärdena uppgår till 84,75 och 92,42 euro per gång när kostnadsvariablerna inkluderar enbart allmänna kommunikationsmedel och egen bil, men inga andra kostnadsslag. Enligt våra beräkningar uppgick totalvärdet på viltvården i fjol till mellan 123 och 180 miljoner euro. Sammanfattningsvis omsätter således viltvården i vårt land ansenliga summor samtidigt som de ekonomiska välfärdseffekterna för jägarna är betydande. Bild 2. Andelen personer som har deltagit i viltvård åren 1993, 2008 och 2016 av alla som har betalat jaktvårdsavgiften. I de inringade regionerna har aktiviteten minskat särskilt påtagligt sedan 2008. RE IJ O OR AV A
36 l Jägaren 6 l 2017 JANI PELLIKKA , Naturresursinstitutet och MARKO SVENSBERG , Finlands viltcentral JAKTFÖRENINGSUNDERSÖKNINGEN 2017 Del 2: Förgubbas jaktföreningarna? Här i landet flammar debatten upp allt emellanåt om den stigande medelåldern i jaktföreningarna och jaktlagen. Folk oroar sig för att verksamheten ska tyna bort om vi inte hittar lika goda efterträdare till de erfarna och väldigt aktiva äldre medlemmarna. I den här artikeln ska vi utifrån den nyligen gjorda enkätundersökningen granska hur medlemskårens åldersstruktur har utvecklats under de senaste tio åren i 424 föreningar och jaktlag. T iden skonar inte någon av oss och alla blir vi så småningom ”gubbar” och ”gummor”. Så kommer det också att gå för medlemmarna i föreningarna och jaktlagen – om vi inte gör någonting åt saken! Som känt stiger medlemskårens medelålder också för att föreningar antar äldre personer som medlemmar, men underlåter att rekrytera ungdomar. Men trenden motverkas när äldre medlemmar faller ifrån och ersätts med nya unga medlemmar. Utvecklingen går dock inte i samma spår över allt. Inuti större jaktföreningar kan medlemskårens åldersstruktur som helhet betraktat utvecklas åt olika håll på en och samma gång. Utvecklingen i en jaktvårdsförening och i de tillhörande jaktföreningarna går inte heller alltid hand i hand. Ungefär en femtedel av dem som har betalat jaktvårdsavgiften hör inte till någon förening eller något jaktlag. I synnerhet på regionnivå kan förändringarna framskrida obemärkt utan att någon lägger märke till dem. Enligt enkätundersökningarna som gjordes på 90-talet och 00-talet har vi regionalt upplevt flera förgubbningar och föryngringar av jägarkåren (bild 1) och jaktlagen (bild 2) utan att egentligen notera det. Läget i jaktlagen sedan millennieskiftet De tre enkäterna som gjordes åren 2000, 2005 och 2016 visar att medlemmarna i åldersspannet 25 till 65 år utgör en klar majoritet i föreningarna och jaktlagen. För ett decennium sedan fanns det cirka 181 000 sådana medlemmar. I den senaste enkäten deltog 425 föreningar och jaktlag. I ungefär 75 procent av dem utgör den här åldersgruppen fortsättningsvis minst hälften av medlemmarna. Mellan åren 2005 och 2016 minskade andelen medlemmar i gruppen 25 till 65 år TE RO KU IT UN EN Utvecklingen är alltså inte någonting oåterkalleligt utan någonting som vi kan påverka på olika sätt.
Jägaren 6 l 2017 l 37 i somliga föreningar och jaktlag med cirka 29 procent medan den ökade med 70 procent i andra. Under samma tid hade totalantalet medlemmar i stort sett förblivit oförändrat: i 46 procent av föreningarna och jaktlagen hade förändringen understigit 10 procent i bägge riktningarna. Medlemmarna hade blivit färre i 21 % av föreningarna och fler i 33 %. I alla enkäter fanns det relativt sett fler medlemmar i föreningarna och jaktlagen som var äldre än 65, än sådana som var yngre än 25. För ett årtionde sedan fanns det nästan 44 000 medlemmar som var äldre än 65, det vill säga mer än dubbelt fler än sådana som var under 25. Det här förhållandet utgör ett normaltillstånd och är inte i sig något tecken på förgubbning. I bakgrunden finns bland annat medlemmarnas livssituation och faktorer som hindrar en person från att binda sig till en förenings verksamhet, personens boningsort, kraven som ett medlemskap ställer på deltagande, och jaktens inriktning på olika slags vilt. Intressanta i det här sammanhanget är de regionala skillnaderna och utvecklingen över tid. Regionala skillnader Föreningarna, jaktlagen och jaktvårdsföreningarna befinner sig inte i samma situation (se kartorna 1 och 2) i alla regioner. I enkäterna som gjordes under 00-talet framträdde en kraftig rekrytering av unga medlemmar i bland annat Kust-Österbotten och Uleåborg. 2016 års enkät indikerar däremot att rekryteringen av ungdomar till föreningar och jaktlag har försvagats i nästan alla regioner. I dagsläget är en större andel än förut av föreningarnas och jaktlagens medlemmar över 65. Förändringen i den här riktningen har varit särskilt tydlig i landets sydvästra, södra och östra delar. En jämförelse mellan åren 2005 och 2016 (enkäterna omfattar 390 föreningar och jaktlag) ger oss en tydligare uppfattning om utvecklingen än kartan här invid. I ungefär 30 procent av föreningarna och jaktlagen hade förändringen under de elva åren varit mindre än 10 % för både andelen ungdomar (under 25 år) och andelen äldre medlemmar (över 65 år). Åldersfördelningen har alltså förblivit så gott som oförändrad och befinner sig alltså i balans. Andelen jaktlag som under den här tidsperioden hade ”föryngrat sig” uppgick till sju procent. I sammanlagt 54 % av de granskade föreningarna och jaktlagen hade andelen medlemmar äldre än 65 ökat med minst tio procent. I bara tre av dessa hade också andelen medlemmar under 25 år ökat med minst tio procent. Åldersfördelningen i de senarenämnda hade alltså i ännu högre grad delats upp i unga och gamla, men en sådan här situation som tydligt förebådar ett generationsskifte är sällsynt i vårt land. Bild 1. Andelen medlemmar under 25 (a) och över 65 (b) i jaktföreningarna och jaktlagen regionvis åren 2000, 2005 (procent av medlemmarna, röda staplar) och 2016 (blå staplar). För 2016 bygger informationen på svaren från 426 föreningar och jaktlag och är inte lika detaljerad som för de tidigare enkäterna. Bild 2. Åldersklassfördelningen för jaktvårdsföreningarnas medlemmar regionvis åren 1993, 2008 och 2016. Klasserna är: under 20 år, 21?30; 31?40… minst 81 år. Det normala är att det inte finns någon koppling mellan den ökande andelen medlemmar över 65 och förändringarna i andelen medlemmar som är yngre än 25. Så här såg läget ut i 170 jaktlag och föreningar (44 %). Det här innebär att förgubbningen fortskrider även om trenden dämpas av rekryteringen av ungdomar. Med tanke på föryngringen så befann sig 29 föreningar och jaktlag (7 %) i det bekymmersammaste läget där andelen medlemmar över 65 ökade samtidigt som andelen medlemmar under 25 minskade med över 10 %. Spelar föreningens bakgrund någon roll? Medlemsantalet eller föreningens ålder har inte haft någon avgörande inverkan på utvecklingen. Kraven för medlemskap år 2005 indikerade inte heller vilka förändringar i andelen unga eller gamla medlemmar som skulle komma. Allt detta visar att utvecklingens gång i flera avseenden ändå är rätt individuell, trots att den stigande medelåldern är ett problem inte bara i föreningarna och jaktlagen utan i hela landet. b a Under REGIONVIS ÅREN Minst
38 l Jägaren 6 l 2017 MIKAEL WIKSTRÖM , Finlands viltcentral och TOMMI HÄYRYNEN , Jyväskylä yrkeshögskola Hjortdjursbytets värde 2016 Del 1: Mycket kött och upplevelser Hjortdjuren förorsakar tidvis och ställvis betydande skador, men de avkastar också en avsevärd materiell och immateriell nytta. Resultatet av fjolårets hjortdjursjakt bekräftar att hjortdjuren kan ge betydande avkastning för markägare och jakträttsinnehavare. Hjortdjursjaktens beräknade totala värde uppgick till cirka 166 miljoner euro. D et diskuteras ofta livligt om skadorna som hjortdjuren kan förorsaka. Om nyttan kan det däremot vara svårare att diskutera om nyttans värde inte är definierat. I synnerhet viltets ekonomiska värde blir ofta ospecificerat eftersom de nuvarande modellerna för utnyttjandet av viltet knappt alls stöder intäktsförandet av det ekonomiska värdet. Det går att intäktsföra avkastningen av hjortdjuren för olika parter om man vill utnyttja en del av jaktupplevelserna ur ekonomisk synvinkel. I synnerhet på landsbygden letar olika aktörer efter nya inkomstkällor via skogarnas mångbruk och dithörande intäktsmodeller. Det är motiverat att inkludera möjligheterna som viltet producerar i den här granskningen. I projektet för aktivering av affärsmodeller för viltbruket (Riistatalouden liiketoimintamallien aktivointihanke) som genomförs av Jyväskylä yrkeshögskola och Finlands viltcentral, fokuserar man på att fastställa det ekonomiska värde som viltet avkastar och på att intäktsföra värdet ur tjänsteproducenternas, jaktföreningarnas och markägarnas synvinkel. Som en av åtgärderna inom projektet har hjortdjursbytets värde utretts både på riksnivå och regionalt. Under jaktåret 2016-2017 fälldes ungefär 90 000 hjortdjur i Finland. Av dessa fick man sammanlagt cirka 7,4 miljoner kilogram kött med ben. Mängden benfritt kött uppgår i stort sett till hälften av detta. Av köttmängden stod älgjakten för lejonparten, cirka 6,26 miljoner kilogram. Därtill avkastade jakten cirka 1,07 miljoner kilogram kött av vitsvansvilt och cirka 100 000 kilogram rådjurskött. Trots att älgen var viktigast nationellt sett så tog vitsvansviltet täten i sydvästra Finland. Dovviltet och skogsvildrenen stod för en väldigt liten mängd kött, sammanlagt cirka 3 000 kilo. Allt fler finländare vill ha viltkött Det handlar om mycket högkvalitativt, gott, närproducerat, etiskt och klimatsmart Hjortdjursbytets täthet per tusen hektar (fällda djur/1000 ha) inom de olika älgförvaltningsområdena. Vitsvansbytets täthet per tusen hektar (fällda djur /1000 ha) inom de olika älgförvaltningsområdena. Älgbytets täthet per tusen hektar (fällda djur/1000 ha) inom de olika älgförvaltningsområdena.
Jägaren 6 l 2017 l 39 kött, som även personer som inte jagar är intresserade av. Men eftersom mängderna hjortdjurskött som kommer ut i handeln är relativt små, importeras stora mängder viltkött från utlandet. De här mängderna växer mycket hastigt. Enligt tullens statistik för 2016 importerades sammanlagt 1,34 miljoner kilo viltkött från Nya Zeeland, Estland och Sverige till ett värde av cirka 7,8 miljoner euro. Finländarna köper naturligtvis hellre inhemskt hjortdjurskött. Enligt en enkät som gjordes 2016 låg det genomsnittliga priset på älgkött med ben på cirka 9,10 euro per kilo här i landet. För vitsvansvilt låg det genomsnittliga köttpriset på cirka 7,70 euro per kilo. För rådjur, dovvilt och skogsvildren har ingen utredning av köttpriset gjorts. Eftersom det finns mycket mindre av de här hjortdjuren i Finland än av älg och vitsvansvilt, så kan man anta att köttpriset för deras del ligger högre än för älg och vitsvansvilt, eventuellt i storleksklassen 10 euro per kilo. Upplevelsevärdet överstiger köttvärdet Det beräknade värdet på köttet av de hjortdjur som fälldes under föregående jaktår uppgick till sammanlagt cirka 66 miljoner euro. Dessutom fås horn och skinn. Enligt Naturresursinstitutets statistik för fjolåret, jagade cirka 85 000 älgjägare under sammanlagt cirka 4,8 miljoner ”personjakttimmar”. Om man inkluderar de övriga hjortdjuren i kalkylen så ökar förstås mängden upplevelser. För att kunna fastställa den totala nyttan av älgjakten så måste jaktens upplevelsevärde fastställas. Allt fler jägare är beredda att satsa också ekonomiskt på sin hobby för att kunna jaga i olika miljöer. I synnerhet jägare som inte hör till någon jaktförening och jägare från utlandet hör till den här målgruppen. Enligt svenska undersökningar av jägarnas betalningsvillighet utgör rekreationsvärdet cirka 60 procent av totalvärdet medan köttvärdet uppgår till cirka 40 procent. Enligt bakgrundsmaterialet tillhörande förvaltningsplanen för älgstammen, håller detta streck även i Finland. Det här betyder att hjortdjursjaktens upplevelsevärde uppgick till nästan 100 miljoner euro under föregående jaktår. Det sammanlagda totala värdet på hjortdjursjakten uppgick således till cirka 166 miljoner euro. Upplevelser kan faktureras Det går att omvandla en del av viltets upplevelsevärde till inkomst också vid kommersiella jakter där kunderna betalar för jaktupplevelsen. Vid kommersiella jakter fördelas avkastningen av upplevelsevärdet mellan markägarna, tjänsteproducenterna och jaktföreningen. Hittills har det inte funnits någon modell för bedömningen av miljön där jakten genomförs, med vilken parterna skulle kunna göra en preliminär bedömning av möjligheterna att arrangera kommersiell jakt eller beräkna värdet på jakten. Man bör notera att bara en del av jaktområdena uppfyller kriterierna för en förstklassig kommersiell jakt även om området skulle duga för hobbyjakt. I projektet för aktivering av affärsmodeller för viltbruket har en modell med sju olika delområden utvecklats för bedömningen av områden där jakten ska äga rum. Med den här modellen går det att bedöma de praktiska möjligheterna att arrangera kommersiell jakt i området och jaktens preliminära värde, oavsett storleken på jaktområdet. Vid utarbetandet av delområdena (så kallade moduler) har både tjänsteproducenter, markägare och jaktföreningar hörts om deras åsikter. Med modellen för ett jaktområdes lämplighet för kommersiell jakt bedöms områdets storlek, terrängen, viltstammarna, infrastrukturen för jakten och kringtjänsterna, samarbetet parterna emellan och kunderfarenheterna. Högsta värdena i områden med mycket vitsvansvilt Det finns stora skillnader mellan älgförvaltningsområdena. Finlands genomsnittliga bytesmängd låg under jaktåret 20162017 på cirka 2,97 hjortdjur per tusen hektar mark. Den största bytesmängden i ett älgförvaltningsområde låg på cirka 24,3 fällda hjortdjur per tusen hektar medan den minsta låg på 0,1. Den genomsnittliga köttmängden låg på cirka 246 kilo per tusen hektar och varierade från 21 kilo till 885 kilo per tusen hektar. På motsvarande sätt varierade köttmängdens beräknade värde från cirka 200 euro till drygt 7000 euro per tusen hektar. Det genomsnittliga köttvärdet låg på cirka 2 200 euro per tusen hektar, vilket betyder att hjortdjursjaktens beräknade totala värde i genomsnitt uppgick till cirka 5 500 euro per tusen hektar. Mellan älgförvaltningsområdena varierade värdet från cirka 400 euro till nästan 18 000 euro. Markägare och jakträttsinnehavare hade således möjligheter att få relativt stor nytta av hjortdjursjakten, både materiellt och immateriellt. Då en markägare inte direkt utnyttjar alla de här värdena själv så är det naturligtvis rättvist att fördela värdena mellan dem som har satsat på viltstammarna och jaktmöjligheterna. Vi återkommer till detta i nästa nummer. Hjortdjursjaktens beräknade totalvärde per tusen hektar (€ /1000 ha) inom de olika älgförvaltningsområdena. Det beräknade värdet på de fällda hjortdjurens kött per tusen hektar (€/1000 ha) inom de olika älgförvaltningsområdena.
40 l Jägaren 6 l 2017 EEROJUHANI LAINE , Finlands viltcentral Hur mycket hjort och rådjur finns det i er region? För de små hjortdjuren, det vill säga för hjortarna och rådjuren, finns det ännu inte något fungerande system för förvaltningen, på samma sätt som för älgen. Detta trots att vitsvanshjorten i ekonomiskt avseende är det nästviktigaste viltet i vårt land samtidigt som det görs observationer av rådjur i nästan hela landet. Nu pågår ett projekt där vi utvecklar uppskattandet av de små hjortdjurens stammar för att kunna förvalta dem planmässigt. D et största problemet vid förvaltningen av hjort och rådjur är bristen på vetenskaplig information. Utan ingående kunskaper om den viltstam som ska skötas så går det inte att förvalta den hållbart. Vi måste känna till könsfördelningen, åldersfördelningen, produktionen av ungar och antalet djur i regionen där arten ska förvaltas. Den som känner viltstammen kan ställa upp mål De uppställda målen kan vara av varierande slag: till exempel att öka eller minska på stammen, öka andelen fullvuxna hanar eller att öka eller minska på andelen honor i stammen. Målen är dessutom beroende av stammens utgångsläge, de lokala förhållandena och de berörda personernas åsikter. När målen väl är uppställda kan man övergå till att grunna på hur avskjutningen ska se ut (förhållandet mellan fällda hanar och honor, andelen kid som fälls, åldersfördelningen hos de fällda vuxna djuren) för att stammen ska utvecklas i önskad riktning. Utöver avskjutningen måste vi också räkna med den övriga dödligheten – trafikolyckorna, rovdjurens predation och så vidare. I framtiden kommer viltkamerabilder att användas som stöd även nationellt vid uppskattningen av en stams storlek och struktur. I projektet deltar: Naturresursinstitutet: specialforskare Jyrki Pusenius forskare Tuomas Kukko Åbo universitet: biträdande professor Jon E. Brommer doktorand Jenni Poutanen Finlands viltcentral: specialplanerare Mikael Wikström planerare Eerojuhani Laine Projektet finansieras av jordoch skogsbruksministeriet För närvarande bygger uppskattningarna av vitsvanshjortens stam (storleken och strukturen) på följande: Jägarnas uppskattningar av den kvarstående stammen Inventeringarna av spår i snön Mängden trafikolyckor med vitsvanshjortar Observationsmaterialet som har samlats in i Satakunta F inlands viltcentral har tillsammans med Åbo universitet och Naturresursinstitutet beviljats projektfinansiering för att utveckla uppskattandet av de små hjortdjurens stammar. Just nu pågår försök i Loimaa i Egentliga Finland med olika metoder för uppskattningen av vitsvanshjortens stam. Med viltkameror och insamling av avföring för DNA-analys försöker vi klarlägga bland annat stammens täthet, könsfördelning och produktion av ungar. Med jägarna i området driver vi också ett pilotprojekt för att skapa ett insamlingssystem för de okulära observationer av vitsvansvilt som görs under jaktsäsongen. Syftet är att ta fram ett kostnadseffektivt sätt att inhämta information om den jaktbara hjortstammen, som täcker stora områden. För mera information om projektet se: riista.fi/blogi
PARAS KUULUVUUS EI SYNNY AIVAN HETKESSÄ. MEILLÄ SIIHEN MENI 40 VUOTTA. Supran juuret juontavat aina vuoteen 1977, jolloin kempeleläinen Ari-Matti Luoma sai idean kehittää koiraseurantalaitteen paikallisen metsästäjän ajatuksesta. Alusta saakka Trackerin sydämessä on ollut idea tiedon jakamisesta, yhdessä tekemisestä ja tiimityöstä. Emme olisi pystyneet saavuttamaan johtavaa asemaamme Pohjoismaissa ja Keski-Euroopassa ilman uskollisia asiakkaitamme, jotka ovat antaneet meille jatkuvasti palautetta ja parantamisvinkkejä. Kiitos niistä! Lupaamme jatkaa työtämme upeiden metsästyselämysten mahdollistajana jatkossakin. Yhdessä teidän kanssanne. SUPRA BY TRACKER 2017 • Uutta: Haukkuaika ja 60 s/10 s -haukkutiheys • Uutta: AGPS Online -toiminnolla lisää paikannustarkkuutta haastaviin oloihin • Muista myös 2017 mallit G500FI ja G1000 TRACKER-RYHMÄ Jokaisen metsästysporukan kannattaa käyttää Tracker Ryhmää, jonka kautta kaikki jäsenet näkevät automaattisesti rajat, passipaikat, koirat ja toiset metsästäjät. OMA RIISTA -PALVELU Voit hakea Oma riista -palvelusta metsästysalueesi rajat Trackerohjelmaan ja jakaa ryhmän kautta helposti kaikille seuran jäsenille. JUHLAVUODEN KUNNIAKSI METSÄSTÄMME PARHAINTA TRACKER-TARINAA! www.tracker.fi/tarinat. LÄHIMMÄT JÄLLEENMYYJÄT: SOITA PUH. (0)8 521 9000. LUE LISÄTIETOA OSOITTEESTA: WWW.TRACKER.FI. Lataa ohjelma osoitteesta: lataa.tracker.fi, Google Playsta tai App Storesta.
42 l Jägaren 6 l 2017 ARI PUOLAKOSKI , Universitetsmuseet i Bergen CWD och framtiden för vildrenarna i norska Nordfjella I mars i fjol konstaterades för första gången sjukdomen CWD, chronic wasting disease, på den europeiska kontinenten. Det var en norsk vildren som hade insjuknat. Sedan dess har norrmännen i fjordarnas land vidtagit radikala åtgärder för att hejda sjukdomen. D et sjuka djuret påträffades av en slump vid en vinterinventering med helikopter. Sedan dess har man bland renarna i detta område påträffat sjukdomen hos fem individer till. I Trondheimstrakten har dessutom två älgar med sjukdomen påträffats. Det hela förvärras ytterligare av de undersökningar som har gjorts under årets höstjakt i Nordfjella. Hjärnproverna som togs av tre sjuka vildrenar var negativa samtidigt som lymfkörtlarna indikerade att djuren var sjuka. I övriga varningsområden där djuren som fälls under pågående jaktsäsong testas tas dock under denna höst enbart prover av hjärnan, vilket inte nödvändigtvis ger en realistisk bild av läget. De norska vildrenarna lever i sammanlagt 23 olika förvaltningsområden där antalet renar varierar från några tiotal till tiotusen. Det största antalet lever på Hardangervidda, som ligger mellan Oslo och Bergen, och där ligger även området Nordfjella. Ett antal myndigheter har grunnat på lösningar för att hindra sjukdomen från att sprida sig för att i våras slutligen komma fram till en avlivning av hela vildrenspopulationen i Nordfjella. Efter en karenstid kan området därefter återbefolkas med vildrenar från andra områden. Jakttiden på vildren är rätt kort, bara från 20 augusti till sista september. För att jägarna ska ha en rimlig chans att klara av jobbet så förlängdes jakttiden i Nordfjella så, att den i år börjar den 10 augusti och pågår till sista oktober. Men vildrenarna får bara jagas från klockan sju på morgonen till sju på kvällen, det vill säga att de inte får jagas i mörker eller månljus. Eftersom jakten försiggår uppe i bergen så står staten för helikoptertransporten av kropparna till ”civilisationen”. Tidigare år har det här varit förbjudet och jägarna har varit tvungna att bära kropparna. I de övriga norska områdena med vildren är det fortsättningsvis förbjudet att använda motoriserade hjälpmedel för transporten av kropparna. I förvaltningsområdet Nordfjella förekommer också älg, kronhjort och rådjur. Varje vilt som fälls i området under innevarande jaktsäsong ska undersökas. Vildrenarna i Nordfjella, som före jaktsäsongen var ungefär 2300 stycken, lever i sex olika kommuner. På våren anställdes en kontaktperson för förvaltningsområdet som har i uppgift att dela ut provtagningsmaterial till jägarna i området och lära dem att ta prover. För varje djur delades det ut ett material som bestod av bland annat 12 etiketter med streckkod, ett kort med samma streckkod där jägaren antecknar den obligatoriska informationen om djuret och jägaren som fällde det, två par skyddshandskar, två stycken nedbrytbara sopsäckar för inälvorna och skinnet, två burkar för proverna med etiketter (med samma koder) att limma på, samt en engångsborr för hjärnproVildrenskropparna anländer med helikoptertransport till sandvägen. Två nya fall! Onsdagen den 11 oktober påträffades ett nytt fall av CWD i Nordfjella (en vildren) och fredagen den 13 oktober påträffades sjukdomen hos en älg i Nord Trondelag.
Jägaren 6 l 2017 l 43 CWD hos hjortdjur Specialforskarna SIRKKA-LIISA KORPENFELT och MARJA ISOMURSU , Evira Den kroniska avmagringssjukan hos hjortdjur (Chronic Wasting Disease, CWD) är en smittsam sjukdom som leder till degenerativa (nedbrytande) förändringar i hjärnan. Sjukdomen orsakas av ett prionprotein som har förändrats på ett sådant sätt att enzymerna i kroppen inte förmår bryta ner det. Smittan gör att friska förstadier till protein hos hjortdjuret förvandlas till sjukdomsalstrande prioner. Dessa koncentreras i djurets nervsystem, vilket med tiden leder till att djuret insjuknar. Sjukdomen har alltid dödlig utgång. Det har inte påträffats något enda fall där ett sjukt hjortdjur skulle ha smittat ett husdjur. Det har heller aldrig hänt att CWD skulle ha smittat en människa. S jukdomen har förekommit sedan slutet av 60-talet i USA och Kanada, både hos hjortdjur i hägn och frilevande hjortdjur. I Europa påträffades sjukdomen för första gången i Norge i fjol. Det var samtidigt första gången som sjukdomen påträffades hos en ren. Flera arter av hjortdjur blir lätt smittade. Här i Finland är älg, vitsvanshjort, rådjur, tamren och skogsren utsatta arter. Typiska symptom på CWD är kraftig avmagring, balansstörningar, ymnigt dräglande, svårigheter att svälja och rastlöshet. Djuret drar sig undan från flocken och kan uppträda utan skygghet gentemot människor. CWD smittar oftast via urin, avföring och dregel. Sjukdomen kan också spridas genom att ett sjukt djur kontaminerar sin omgivning. Risken att insjukna är störst på platser där djuren är många, som i hägn och på utfodringsplatser. En majoritet av de smittade djuren insjuknar inom tre år, men ett sjukt djur kan smitta andra innan det själv insjuknar. Sjukdomsalstraren kan överleva i naturen i åratal och därför innebär kroppar som lämnas kvar i naturen potentiella smittospridare. Sjukdomen kan också spridas med asätare. Det är oerhört viktigt att vi hindrar sjukdomen från att nå vårt land så att vi kan hålla naturen fri från smitta. Utsättningen av djur i nya områden och hjortdjurens naturliga vandringar utgör betydande inkörsvägar för sjukdomen till vårt land. Även det hjorturinsbaserade lockmedel som jägare och naturfotografer använder innebär en avsevärd smittorisk. Det är förbjudet att införa sådant syntetiskt lockmedelsurin till EU och att köpa sådant på nätet. Finland deltar i det uppföljningsprogram för CWD som EU ordnar under åren 2018 till 2020. Syftet med programmet är att klarlägga om sjukdomen förekommer i de medlemsländer där det finns älg eller ren (Sverige, Estland, Finland, Lettland, Litauen och Polen). I vårt land deltar alla renbeteslag. För de övriga hjortdjuren utses 45 jaktvårdsföreningar till programmet genom lottning. Målet är att samla in tio prover om året under tre års tid. Jägarna kommer således att ha en avgörande roll för insamlingen. Det här är det enda sättet för oss att få bekräftelse på att det inte förekommer avmagringssjuka hos hjortdjuren i vårt land. vet. Om kroppen grovstyckas så ska varje bit förses med en etikett. Dessutom rekommenderades att jägarna skulle använda en separat plastskaftad kniv Artikelförfattaren spanar efter vildrenar. för varje djur. Inga kroppsdelar eller skallar eller hudar fick heller föras ut från förvaltningsområdet förrän forskningsresultaten hade publicerats på nätet. Sammanlagt sex stationer för mottagning av skallar ställdes upp på olika håll i området. Dit kunde jägarna föra skallarna för provtagning om de ansåg att de inte klarade provtagningen själva. Om jägarna inte hade möjligheter att hänga upp kropparna i väntan på resultaten så fanns där också kylcontainrar där kropparna kunde hängas upp. Veterinärerna och assistenterna som hade anställts för stationerna tog proverna på skallarna som jägarna levererade och skickade dem vidare till Oslo för undersökning. Med kodnumret kunde jägarna därefter följa med på nätet om de fällda renarna var friska eller sjuka. Om djuret var friskt så fick jägaren ta hand om köttet, skinnet och skallen. Om djuret däremot var drabbat av CWD så skulle det i sin helhet destrueras. Tack vare etiketterna tappades inte en enda bit av en enda ren bort. Inte heller säcken med inälvorna och skinnet lämnades kvar i terrängen utan hämtades med helikopter. Det ingick i anvisningarna att jägaren skulle notera koordinaterna för platsen där renen fälldes, för att alla delar
44 l Jägaren 6 l 2017 av djuret, om det hade konstaterats sjukt, skulle kunna hämtas. Med på jakten Det naturvetenskapliga Universitetsmuseet i Bergen är i detta nu stängt för allmänheten på grund av omfattande renovering och öppnar igen sommaren 2019. Utställningarna ska förnyas från grunden. Många av de uppstoppade och utställda djuren, inräknat vildrenarna, har ärligt talat sett sina bästa dagar. Av den här orsaken fick jag tillfälle att följa med på renjakten i Nordfjella. Min guide var Lars Nesse som i våras blev anställd som organisatör för förvaltningsområdet. I skymningen fann jag mig stående i ändan på en sandväg och därifrån hade vi nästan en timmes vandring i pannlampornas sken till en stuga på fjället. Jag hade ingen aning om vilket landskap jag skulle vakna i följande morgon. På kartan hade jag sett att stugan låg på ungefär 1200 meters höjd och att de omgivande bergen reste sig till ungefär 1600 meters höjd. Likaså var vildrenarnas beteende någonting alldeles nytt för mig. De håller sig inte med hemområden som rådjuren gör utan de strövar och betar hela tiden mot vinden. Det här betyder att vinden är en avgörande faktor vid jakten, som försiggår på ett område stort som ett finländskt älgförvaltningsområde. Föregående dag hade en jägare sett ett par flockar med flera hundra renar i den norra delen av området, men under kvällen och natten vred vinden till sydlig. Lars antog att djuren följande dag skulle vandra söderut. På morgonen vandrade vi högre upp i bergen och när vi hade nått toppen för att spana kunde vi inte göra annat än konstatera att djuren redan befann sig söder om oss. Eftersom det inte fanns någon mobilkontakt där uppe så använde alla jägare i området vhf-telefon. På det viset kunde Lars ge anvisningar till jägarna söder om oss, och de lyckades mycket riktigt fälla flera renar. Själva kunde vi inte göra mer än att betrakta helikoptertransporterna från berget. I skymningen återvände vi till stugan och tänkte följande morgon följa efter djuren söderut. Efter dagens bergsbestigningar och en god middag var det skönt att få lägga sig! Dagen därpå lyckades vi inte heller hitta några renar. En av jägarna, en ortsbo, hade dock haft jaktlycka och hade kunnat ta sig alldeles inpå en flock med tre hanar. Han hade fällt två av hanarna och anmälde fällningarna på vhf också till Lars, som vänligt bad jägaren att ta ur djuren försiktigt eftersom museet kanske skulle vilja ha dem. Absolut! svarade jag. Därefter beställde vi helikoptertransport till Lars bil, dit helikoptern på kvällskvisten också transporterade djuren. Jag flådde och mätte djuren i terrängen och därefter förde vi skinnen och hornen till Lars hemgård, där jag fortsatte behandla skinnen. Kropparna stannade kvar på berget, upphängda på ”fältslakteriet”. Nästa eftermiddag var skinnen saltade och skallproverna var tagna för vidare befordran till Oslo. Det var dags för mig att återvända till Bergen utan renar och hoppas på det bästa. Resultaten blev klara överraskande fort och redan följande kväll kunde jag glad i hågen åka och hämta skinnen, för att längre fram kunna konservera renarna. Eftersom jakten på det övriga klövviltet fortsätter året ut så har vi fortfarande inte något slutligt besked om sjukdomens nuvarande utbredning. Om det inte påträffas några nya fall av CWD bland vildrenarna i Nordfjella så känns det väldigt radikalt att fortsätta med elimineringen av hela populationen. Detta i synnerhet som det fortsättningsvis inte är klarlagt hur sjukdomen har nått Norge eller om den har förekommit här redan länge. Veterinär Kåre Rudningen (till vänster) med assistent förbereder provtagning på vildrenarna som har fällts under veckoslutet. Stugan på ungefär 1200 meters höjd över havet.
Jägaren 6 l 2017 l 45 S H A R E T H E A D V E N T U R E ULTRACOM AVIUS VHF -koiratutka tuo seikkailun koko jahtiseurueen älypuhelimiin. Tarina todistaa koiran ja isännän menestyksekkään yhteistyön. Panta käy kaikenkokoisille koirille. Seisontahälytys, tarkka haukkulaskuri sekä huomiovalo turvaavat ja tehostavat jahtitilannetta. Ultratarkka Ultrapoint kartta-aineisto, kertalisenssi sekä mahdollisuus laajennuksiin tuovat seikkailun luoksesi. ultracom.fi VIE SEIKKAILUT JAHTISEURUEEN PUHELIMIIN. Kotimainen tehotiimi: Repe ja ULTRACOM AVIUS VHF-koiratutka Verkkokauppa: store.ultracom.fi Ei VUF – vaan VHF! ” Hyvä Repe, täydet pointit!
46 l Jägaren 6 l 2017 REIJO ORAVA , ödemarksråd BÅGJAKTEN INLEDDES Erfarenheter av hjortjakten Hjortjakten som bågjägarna hade väntat på så länge inleddes i början av september. I de sociala medierna rapporterade bågjägargrupperna nästan i realtid om hur jakten framskred, vilket ju är tidens melodi. Den första fällningen gjordes vid sextiden på premiärmorgonen. Efter hand som hösten framskred kunde vi nästan dagligdags läsa om lyckade och upplevelserika jakter. D äremot har vi för närvarande inte någon närmare information om antalet jägare som jagar hjort med jaktbåge eller om fällningarna, eftersom jaktmetoden inte anges i avskjutningsanmälningarna. Skjutprov för jaktbåge har ordnats i över hundra jv-föreningar och antalet deltagare har varierat från några få personer till drygt trettio. Det handlar alltså om uppskattningsvis ett par tusen personer som har avlagt provet. Leta pass för vaktjakt Under hösten har det i de sociala medierna funnits både rapporter om fällda hjortar och bilder på pass för vaktjakt. För att skottet säkert ska fälla hjorten får avståndet vara högst cirka 25 meter. Passet för vaktjakt med jaktbåge ska placeras vid växlar där djuren rör sig och jägaren ska dessutom ta hänsyn till vinden när jakten pågår. Detta kräver förberedelser och försök. Väldigt ofta går det ändå så att hjorten dyker upp utom skotthåll. Det är effektivare att placera passet vid en stig som förbinder daglegan med en plats där hjortarna betar. Detta därför att hjortarna är skyddade inne i skogen och rör sig också i dagsljus. Siktet på en jaktbåge har inga optiska delar, vilket betyder att skymningen avbryter jakten mycket tidigare än om skytten har en studsare med kikarsikte. Trädpass enligt amerikansk modell En bågjägare placerar med fördel passet vid en stig som hjortarna ofta använder, på en plats med gott om träd där han kan iordningställa ett trädpass på fyra till sex meters höjd. Alternativet till ett fast trädpass kan vara ett pass där man klättrar upp. Det består av en sits och ett fotstöd som jägaren bär med sig till passet, ställer mot en trädstam utan kvistar och klättrar upp till lämplig höjd. En jägare som använder ett trädpass ska tänka på sin säkerhet. Om sitsen befinner sig på fyra till sex meters höjd och jägaren vacklar eller slumrar till, eller om ställningen går sönder, så kan det leda till att han faller och slår sig fördärvad och får men för livet. I bågjaktens pionjärland USA orsakas merparten av jaktolyckorna av att jägaren Ett pass uppe i ett träd vid en skogsstig som hjortarna använder kan vara en bättre plats för vaktjakt än ett pass vid en viltåker. I skogen rör sig hjortarna också på dagen.
Jägaren 6 l 2017 l 47 ramlar ner från sitt trädpass. Sedan det blev vanligt med bågjakt och trädpass under den senare halvan av föregående sekel så har tusentals jägare omkommit eller skadat sig allvarligt vid olycksfall. Även om vi ställer siffran i förhållande till att det finns drygt fyra miljoner bågjägare där så ska vi inte underskatta eller bortse från risken för fall. Detta i synnerhet som säkerheten kan garanteras med enkla och billiga medel. En bågjägare använder alltid säkerhetssele när han klättrar upp i ett träd. Han kopplar livlinan innan han klättrar upp och han kopplar inte loss den förrän han står på marken igen. I Nordamerika kallas den här linan ”lifeline”, vilket ju beskriver exakt vad linan är till för. Den sparar liv. Lockande Äpplen utströdda på hjortstigen hejdar hjorten och ger jägaren en chans till skott. Om man lägger ut äpplen eller andra frukter eller rotfrukter vid passet under en längre tid så vänjer sig hjortarna vid att besöka stället. En slicksten har samma effekt. D jurskyddsorganisationerna aktiverade sig mot bågjakten samtidigt som jakten på vitsvanshjort inleddes. Enligt aktivisterna är bågjakten primitivt djurplågeri. Tidpunkten var naturligtvis väl vald för att höja skyddsorganisationernas profil och göra verksamhetsideologin känd. I nyheterna har aktivisterna tendentiöst hänvisat till amerikanska forskningsresultat. Men det finns forskningsresultat som stämmer bättre in på vårt land. I en utredning som den danska naturoch skogsbruksstyrelsen har gjort om bågjakt på rådjur på 00-talet så låg skadskjutningsfrekvensen på samma nivå, cirka fem procent, på 2000-talet som för den europeiska jakten med studsare. (Danmarks miljöministeriet. Notat: Status for bueskudt råvildt i Danmark i perioden 1999-2007) Bågjaktsmotståndarna exploaterade föreställningen som en majoritet av finländarna bär på: att gossarna täljer till en båge av ene, fixar ett snöre som sträng och skär pilar av rönnkvistar. Men bågjakten är de facto någonting helt annat. Dagens compoundbåge med sikte är ett tekniskt avancerat redskap. Träffsäkerheten är jämförbar med skjutvapen, men pilens rörelseenergi produceras med muskelkraft när skytten spänner bågen. Pilens utgångshastighet ligger strax under hundra meter i sekunden. När skytten avlossar pilen är det för att snabbt och smärtfritt avliva bytet. Därför har spetsen på en jaktpil rakknivsvassa skärande blad som öppnar en sårkanal som är två, tre centimeter bred genom kroppen. När pilen träffar ett djur stort som en vitsvanshjort i hjärtat eller lungorna så tränger pilen genom hela kroppen. En sårkanal med en bredd på en tum som går genom hela djuret vid lungorna, hjärtat eller de stora blodådrorna orsakar en akut sänkning av blodtrycket och när blodtillförseln till hjärnan upphör förlorar djuret medvetandet efter tre till sex sekunder. En stund därefter stannar också kroppens livsfunktioner. En jaktpil fungerar alltså i stort sett på samma sätt som en gevärskula. Inte ens vid en träff i det vitala området brukar djuret falla direkt utan hinner rusa några tiotal meter innan det förlorar medvetandet. Undantag utgör skott (kula eller pil) som träffar i ryggraden; en sådan träff fäller djuret direkt. Det väsentliga är alltså att skottet – oavsett om det är kula eller pil – träffar i lungorna och blodcirkulationsorganen, vilket leder till en snabb död. Skottet får inte träffa buken, rumpan eller benen! I händerna på en kunnig skytt är en jaktbåge med pil tekniskt och etiskt sett ett redskap fullt i klass med ett gevär. Frågan om vållande av onödigt lidande ska alltså riktas till personen som håller i vapnet. Vid jägarutbildningen läggs nuförtiden stor vikt vid skjutskickligheten. En annan etisk grundförutsättning är att jägaren har medkänsla med viltet. Om jag som jägare misslyckas med skottet så ska det ge mig dåligt samvete. Misslyckandet ska leda till självrannsakan och en förbättring av mina metoder och en realistisk bedömning av min förmåga och mitt kunnande. I fortsättningen skjuter jag (oavsett om kula eller pil) bara i lägen där jag vet att min skjutskicklighet räcker till. Jag började med bågskytte när jag hade fyllt femtio. De första tre-fyra åren tillbringade jag med att hamra in skyttet i ryggmärgen, till reflexer och automatik. Nu, femton år senare, har jag upplevt mitt livs bästa jaktupplevelser på pass med jaktbågen. Jag har fortlöpande blivit bättre – tycker jag på att bedöma mitt eget kunnande och på att bevara självbehärskningen vid situationer under press. Under hela mitt vuxna liv har jag jagat hjortdjur med studsare. Som bågjägare har jag på meritlistan samlat ett tiotal djur i hjortstorlek fällda med jaktbåge på olika håll i världen. Jag har alltså ett digert jämförelsematerial och kan intyga att det som jag skrev i början av min kommentar bygger på egna erfarenheter. Jakt är en mänsklig verksamhet. Man kan göra fel och misslyckas, och det gör man också. Det ska man lära sig av. Men den avgörande faktorn beträffande lidandet som viltet utsätts för är den etiska aspekten i jägarens attityd. Om djuret blir lidande så är det inte vapnets fel utan skyttens. En kommentar: Bågen är ett etiskt vapen
48 l Jägaren 6 l 2017 I Nordamerika, där det i flera delstater är förbjudet att utfodra djuren, har man för lockandet utvecklat doftämnen med anknytning till födan eller brunsten. Även på den här kanten börjar ”våra” jägare säkerligen under höstens lopp berätta om sina erfarenheter. I synnerhet under brunsten fungerar det att locka på hjort med ljud. Med en hornskramla, ett horn som härmar en hane eller pipor som låter som en gnyende hona kan man under brunsten locka en brunstig hjort inom skotthåll. Det har redan ordnats kurser i att locka hjort med ljud och även hos oss börjar säkerligen allt fler samla på sig erfarenheter. Till jakten under brunsten hör några frågeställningar som det är värt att fundera på. Efter hand som principerna för förvaltningen av vår hjortstam har utvecklats så har det bildats en rätt enhällig uppfattning om att stora ”avelsbockar” helst ska jagas först efter brunsten. Men hur som helst, så finns det utrymme för lockande med ljud eftersom också de unga hanarna reagerar på lockandet. Utrusta jaktkoja Bågjägarna har redan börjat rusta sig för senhöstens och vinterns jakter. Mot kyla och snöyra går det naturligtvis att rusta sig på samma sätt som jägarna med studsare har gjort i årtionden. En koja för en bågjägare måste ändå vara så pass stor att han kan stå där och spänna bågen. En tumregel säger att kojan ska vara minst två meter på alla ledder; höjden, bredden och djupet. Det gäller också att satsa på att byggnaden ska vara ljudlös och ljudisolerad eftersom ett skjutavstånd på 20 meter inte lämnar utrymme för knarr eller dunsar. Trädpasset där jägaren klättrar upp är en konstruktion i två delar. Sitsen och fotstödet ställs upp var för sig. Trädet ska ha en rak stam. Därefter kan jägaren klättra upp till en lämplig vaktjaktshöjd. Jägaren gör klokt i att använda säkerhetssele och vara kopplad till trädet så länge han sitter där uppe. Det finns alltid en risk för att konstruktionen ska ge vika. Jägaren kopplar livlinan medan han fortfarande står på marken och förblir kopplad under hela den tid han sitter på passet. Det här är en billig livförsäkring eftersom ett fall från fyra till sex meters höjd nästan alltid leder till allvarliga skador. Jaktutrustningen och bågen halas upp till trädpasset med en lina. Det här minskar riskerna vid klättringen upp. Jaktpilar har oerhört vassa skärande spetsar. En pil som träffar ett djur i hjortstorlek i lungorna genomborrar i regel hela djuret och skär upp en sårkanal som är en tum bred. Blodtrycket rasar och djuret förlorar medvetandet på tre till sex sekunder. Livsfunktionerna upphör strax därefter.
Jägaren 6 l 2017 l 49 • Kolarissa loukkaantunut eläin on arvaamaton. Loukkaantunutta eläintä ei saa jättää tielle kitumaan, mutta suuren eläimen mahdollinen lopettaminen on syytä jättää viranomaisten hoidettavaksi. Soita yleiseen hätänumeroon 112 ja ilmoita poliisille sitä kautta riistakolarista. Karhutai villisikakolarin sattuessa älä poistu autosta kolaripaikalla. Loukkaantunut suurpeto on ihmiselle vaarallinen. • Merkitse kolaripaikka. Karhuja villisikakolareissa 100 – 200 m onnettomuuspaikalta. VILTOLYCKA Ring 112 Gör hål här för fastet ANMÄLNINGSPLIKT ÅTGÄRDER VID OLYCKSPLATSEN MARKERING AV KOLLISIONSPLATSEN HJÄLPER UNDVIK EN VILTOLYCKA • Ring alltid till nödnumret 112 om du krockar med ett hjortdjur, stort rovdjur eller vildsvin. Utgående från meddelandet inleder polisen verksamheten jägarnas storviltsassistens (SRVA). SRVA tar hand om det döda djuret eller utreder det skadade djurets kondition. Ett skadat stort rovdjur eller vildsvin är farligt, avlägsna dig inte ur bilen förrän hjälp har anlänt. • Märk ut platsen för kollisionen med hjortdjuret, med det här markeringsmärket. Vid kollision med ett stort rovdjur eller vildsvin, vänta i bilen tills hjälp anlänt. • Varna övrig trafik, sätt ut varningstriangel • Ta hand om skadade • Ring 112, lyssna till de instruktioner du får • Meddela olycksplatsen så noggrant som möjligt. Ladda ner GPS positioneringstjänst på förhand till din smarttelefon. • Märk ut kollisionsplatsen med det här markeringsmärket • Genom att märka ut kollisionsplatsen hjälper du SRVA aktörerna att finna den rätta händelseplatsen och därmed minskar du det skadade djurets lidande. • på http://riista.fi/sv/vilthushallning/viltskador-och-konflikter/ sidorna finner du tilläggsuppgifter. • Sänk hastigheten på områden med fara för hjortdjur • Använd helljus så mycket som möjligt • Följ noggrant med vägens kantzoner och ställen, där trädbeståndet sträcker sig nära vägen • Var särskilt uppmärksam vid gryningen och kvällsskymningen • Väj undan bakom djur som dyker upp på vägen RIISTAONNETTOMUUS Soita 112 Tee reikä kiinnitysnauhalle ILMOITUSVELVOLLISUUS TOIMINTA ONNETTOMUUSPAIKALLA • Soita aina hätänumeroon 112, jos ajat kolarin hirvieläimen, suurpedon tai villisian kanssa. Ilmoituksen perusteella poliisi käynnistää metsästäjien suurriistavirka-apu (SRVA) -toiminnan. SRVA noutaa kuolleen eläimen tai selvittää loukkaantunen eläimen kunnon. Loukkaantunut suurpeto tai villisika on vaarallinen, älä poistu autosta ennen avun tuloa. • Merkitse hirvieläinkolaripaikka tällä merkillä. Suurpeto ja villisikakolareissa odota autossa avun tuloa. • Varoita muuta liikennettä, aseta varoituskolmio. • Huolehdi loukkaantuneista • Soita 112, kuuntele saamasi ohjeet • Ilmoita onnettomuuspaikka mahdollisimman tarkasti. Lataa ennakkoon älypuhelimeesi GPS paikannuspalvelu. • Merkitse kolaripaikka tällä merkillä. KOLARIPAIKAN MERKINTÄ AUTTAA • Kolaripaikan merkinnällä autat SRVA toimijoita löytämään oikean tapahtumapaikan ja vähennät näin loukkaantuneen eläimen kärsimyksiä. • http://riista.fi/riistatalous/riistavahingot-ja-konfliktit/ sivuilta löydät lisätietoja • Vähennä nopeutta hirvieläin vaara-alueella • Käytä mahdollisimman paljon kaukovaloja • Seuraa tarkasti tien reuna-alueita ja kohtia, joissa puusto ulottuu tien läheisyyteen • Ole erityisen tarkkaavainen aamuja iltahämärissä • Väistä tielle tulevaa eläintä takaa VÄLTÄ RIISTAONNETTOMUUS Ta ita ke sk el tä Vi k på m itt en
50 l Jägaren 6 l 2017 • Kolarissa loukkaantunut eläin on arvaamaton. Loukkaantunutta eläintä ei saa jättää tielle kitumaan, mutta suuren eläimen mahdollinen lopettaminen on syytä jättää viranomaisten hoidettavaksi. Soita yleiseen hätänumeroon 112 ja ilmoita poliisille sitä kautta riistakolarista. Karhutai villisikakolarin sattuessa älä poistu autosta kolaripaikalla. Loukkaantunut suurpeto on ihmiselle vaarallinen. • Merkitse kolaripaikka. Karhuja villisikakolareissa 100 – 200 m onnettomuuspaikalta. GAME-INVOLVED COLLISION Call 112 Make a hole for fastening rope OBLIGATION TO REPORT WHAT TO DO AT THE ACCIDENT SITE MARKING THE ACCIDENT SITE HELPS THE OFFICIALS AVOID A GAME-INVOLVED COLLISION • Always call 112 if you are in a car collision with a deer animal, a large carnivore or a wild boar. Based on your report, the police activates the SRVA operation concerning official assistance in large game matters. SRVA retrieves the dead animal or determines the state of the injured animal. An injured large carnivore or wild boar is dangerous. Remain in the car and wait for help. • Mark the site of the deer collision with this mark. If you are in a car collision with a large carnivore or a wild boar, wait for help in the car. • Warn other road-users and put a warning triangle on the ground. • Take care of any injured persons. • Call 112 and listen to the instructions. • Report the location as precisely as possible. Download in advance a GPS positioning service into your smartphone. • Mark the accident site with this mark . • By marking the accident site you help the SRVA officials to find the right location. In this way you also help reduce the suffering of the injured animal. • http://riista.fi/riistatalous/riistavahingot-ja-konfliktit/ More information on the website. • Reduce your speed in a deer danger zone. • Use your long-distance lights as much as possible. • Watch closely the roadside areas and places where the trees extend close to the road. • Be particularly watchful when driving at dusk and dawn. • If an animal runs onto the road, try to dodge it from behind. • Kolarissa loukkaantunut eläin on arvaamaton. Loukkaantunutta eläintä ei saa jättää tielle kitumaan, mutta suuren eläimen mahdollinen lopettaminen on syytä jättää viranomaisten hoidettavaksi. Soita yleiseen hätänumeroon 112 ja ilmoita poliisille sitä kautta riistakolarista. Karhutai villisikakolarin sattuessa älä poistu autosta kolaripaikalla. Loukkaantunut suurpeto on ihmiselle vaarallinen. • Merkitse kolaripaikka. Karhuja villisikakolareissa 100 – 200 m onnettomuuspaikalta. ?????????? ?????? ? ?????? ????????? ??????? 112 ???????? ????????? ??? ?????????? ??????????? ???????? ? ?????????? ?????? ?? ????? ??????????? ?????? ??????????? ????? ???????????? ????????? ??????????? ? ????? ???????? • ? ?????? ???????????? ?????? ????????????????? ???????? ? ????? ????????: ?????, ??????? ????????, ??????? – ??????????? ?????? ??????? ????????? ?? ??????????? ?????? 112. ???? ????????? ? ???????????? ???????? ?????????? ??? ???????? ??????? ?? ???????? ?????? ? ?????? ? ???????? ?????? ????????? (??????????? SRVA), ? ???? ??????? ???????????? ????? ????????? ????????? ??? ????????? ????????? ???????? ?????????. ??????? ??????? ?????? ??? ????? ???????????? ?????????, ??????? ???????? ?????????? ?? ???????? ?????? ????????????. • ?????????? ????? ???????????? ? ????? ?????? ??????. ??? ???????????? ? ??????? ???????? ??? ??????? ?? ????????? ??????????, ????????? ???????? ??????. • ???????????? ?????????? ????????? ????????, ????????? ???????????????. • ??????? ?????? ????????????. • ??????? 112, ???????? ???????? • ???????? ????? ???????????? ??? ????? ??????, ??????? ??????? ? ????? ????????? ??????? ??????????? ?????????????? GPS. • ?????????? ????? ???????????? ?????? ?????? . • ?????? ??????????? ????? ???????????? ??????? ?????????? ??????? ????? ????? ????????????, ??? ????? ???????? ????????? ???????? ?????????. • ???. ?????????? ??. ?? ?????? http://riista.fi/riistatalous/riistavahingot-ja-konfliktit/ • ?? ????????, ?????????? ????????????????? ??????, ???????? ???????? ???????? • ??? ????? ?????? ??????????? ??????? ?????? ??? • ??????????? ??????? ?? ????????? ??????, ??? ??? ??????? ??????????????? ?? ??????? • ?????? ???????? ?????????? ?? ???? ? ????? ?????? • ?????? ??????? ?????????? ?? ?????? ????????? ????????? ????? ?? ????????? Fo ld he re ? ?? ?? ?? ?? ?? ?
SAKO OY | PL 149 | 11101 Riihimäki | Puh. 010 830 5200 | www.sakosuomi.? SAKO PREMIUM Vuosisata maailman laadukkaimpia kivääreitä Sako-kivääreiden maailmankuulu laatu perustuu modernin teknologian ja vuosisadan mittaisen aseseppäperinteiden yhdistelmään. Premium-kiväärin tilatessasi saat juuri toiveitasi vastaavan kiväärin, jonka pienimmätkin yksityiskohdat on viimeistelty tinkimättömällä tarkkuudella. Teemme sinulle kiväärin, joka on samalla taideteos sekä äärimmäisen tarkka työkalu kovaan käyttöön. Lisätietoa unelmiesi kivääristäsi saat lähettämällä viestin osoitteeseen premium@sako.? .
52 l Jägaren 6 l 2017 ARTO MÄÄTTÄ Kulor för rådjur och hjort Temat för den här artikeln är kulor i kalibrer som är lovliga för älg vid jakt efter hjort och rådjur. Ä lgen är ett stort djur. Därför använder jägarna kulor som vid träff bevarar en tillräckligt stor del av sin massa för att inträngningen ska räcka till. Vid jakt efter rådjur och hjort är nackdelen med god inträngning däremot den, att kulan expanderar för långsamt. Vid stadiet då en älgkula börjar fungera inuti djurkroppen så har den redan passerat genom rådjuret eller hjorten. Arbetet som kulan förväntas göra blir halvgjort, vilket leder till att djuret kan löpa en lång väg efter träffen innan det faller. Kulor i lättare viktklass Som exempel använder jag här gruppen .30-kalibriga patroner som inkluderar tre av våra favoriter; .308 Winchester, .30-06 Springfield och 7,62x53R. De traditionella kulorna med bly delas vanligen in i två viktklasser enligt viltet som jagas. För stora hjortdjur (älg, wapiti och liknande) rekommenderas en kula på 11,7 gram (180 grain) och för små hjortdjur (rådjur och hjortar) en kula på 9,7 gram (150 grain). Men det är mer än enbart vikten som skiljer de här kulviktsklasserna åt. I regel är också konstruktionen anpassad på så vis att de lättare kulorna expanderar snabbare och tappar en större del av sin vikt. En annan kuldiameter som är populär vid älgjakt är 9,3 mm, i synnerhet kalibern 9,3x62. I princip ger en större diameter på kulan en aning mera flexibilitet vid valet av kula, men också för niokommatreans del är det vid jakt på hjort och rådjur bäst att välja en kula som öppnar sig fort vid träff. Även om kulviktsklasserna i kalibern .30 är någorlunda konsekventa så är läget för niokommatrean ett annat. Med så kallad standardvikt (18,5 gram) RWS Doppelkern (DK) är en europeisk universalkula. Den har en mellanvägg och expanderar fort också vid jakt på mindre vilt. Kulorna med mellanvägg är en traditionell kompromiss för att nå snabb effekt vid träff och säker inträngning. Här håller de traditionella rekommendationerna för kulvikt streck. Enbart kulvikten avgör inte om en kula är lämplig för ett visst syfte. Det är bäst att använda premiumkulorna även lätta sådana enbart för storvilt. för lättare kulor är tillverkaren sällan ute efter någon specifik egenskap vid träff utan snarare en förändring i kulbanan. Det här innebär att skytten ska vara uppmärksam och kontrollera kulans egenskaper vid träff. Vanlig kula eller premium? Kulorna för storvilt delas oftast in i traditionella kulor och premiumkulor. Med det senare avses kulor där expansionen är begränsad på mekanisk eller kemisk väg. En mekaniskt begränsad expansion kan innebära att kulan är så konstruerad att den inte deformeras baktill, utan den bakre delen fortsätter sin bana vid träff oavsett hur kulan reagerar framtill. Vid kemiskt begränsad expansion hålls kulan ihop genom att det finns en kemisk bindning eller en lödning mellan manteln och blykärnan som förhindrar att manteln och kärnan lossnar från varandra. Vid jakt på hjort och rådjur har i genomsnitt sådana kulor en högre utgångshastighet som har en traditionell konstruktion som expanderar fortare vid träff. De dyrare premiumkulorna som expanderar mera behärskat fungerar inte alltid lika föredömligt. Jag vill här understryka att de traditionella kulmodellerna är sådana där manteln och kärnan knappt alls är fästa vid varandra. En jägares utrustning
Jägaren 6 l 2017 l 53 NOLLTOLERANS MOT TJUVJAKT Tjuvjägaren förstör också din kvot! Följande kulviktsklasser är tillåtna för älg och även lämpliga för hjort och rådjur: 6,5 mm (6,5x55 SE mfl): 7,8 9,1 g (120-140 grain) .270 (.270 Winchester): 8,4 g (130 grain) 7 mm (7x57 Mauser, 7x64 Brenneke mfl): 9,1 g (140 grain) 7,62 mm (.308 Win, .30-06 Sprg, .300 Win Mag mfl): 9,7 g (150 grain) 8 mm (8x57 IRS mfl): 9,7 11,7 g (150 180 grain) I vårt land är fabrikspatronerna i kalibrerna .308 och .30-06 i regel laddade med älgkulor. Patroner som är lämpliga för de mindre hjortdjuren är ofta svåra att få tag på eller så får man ladda dem själv. 9,3x62 är ett gott exempel på en kaliber där kulvikten i sig inte berättar särskilt mycket om vad kulan passar till. Också för niokommatrean finns det kulor för småvilt, som RWS Doppelkern. Swift A-Frame (på bilden laddad) representerar en lätt klass som trots det har en god inträngning och behärskad expansion. Den är med andra ord inte det bästa valet för hjort eller rådjur. Flera tillverkare har i sitt sortiment kulor i lämpliga viktklasser som är klart och tydligt avsedda för mindre klövvilt.
54 l Jägaren 6 l 2017 Skjutbanan i Padasjoki invigd efter renovering SIRPA KUHLSTRÖM I Padasjoki i PäijänneTavastland firade man den 26 augusti invigningen av älgbanan Tarus. R enoveringsarbetena, som hade pågått hela sommaren, var lyckligen slutförda och det fanns orsak att fira. Dagens evenemang gick dessutom väl ihop med naturdagstemat som man hade uppmärksammat för att fira landets hundraårsjubileum. Det hade ju gjorts avsevärda förbättringar med avseende på skjutbanans miljöbelastning. Taklagsfesten för den renoverade skjutbanan inleddes med en gemensam kaffestund. Därefter höll Ahti Laaksonen, ordförande för Padasjoki jv-förening, och verksamhetsledare Matti Lehtimäki var sitt kort men kraftigt tal som inkluderade en sammanfattning av sommarens talkojobb. Talkojobbarna avtackades. Padasjoki kommun och företagare på orten hade också bidragit till projektet. Iståndsättningen av banan är jv-föreningens största investering sedan 1994 då banan byggdes. Vattenskyddsåtgärderna startskottet till renoveringen Banan ligger på ett grundvattenområde i klass 2. Den ursprungliga kostnadsberäkningen för renoveringen hade varit rent svindlande; den hade nästan uppgått till ett sexsiffrigt tal! Men de aktiva inom Padasjoki jv-förening lät sig inte avskräckas utan beslöt att kavla upp ärmarna, precis som de alltid brukade göra. Och när de en gång hade satt i gång så kom de överens om att i samma smäll fixa också det övriga underhållet, som taket över skyttarna, ljudisoleringen och banutrustningen. Att-göra-listan utökades dessutom med renoveringen av skjutkojan på kulbanan. Jaktvårdsföreningens 100 meters kulbana ligger invid 150 meters banan som försvaret rustade upp, vilket betyder att skjutkojan måste vara flyttbar. Talkojobben på banan inleddes direkt på våren och pågick ända till mitten av augusti. Det blev sammanlagt 640 talkotimmar och i jobbet deltog 60 aktiva från jaktföreningarna inom Padasjoki jv-förening. Det var ett storskaligt uppdrag för de frivilliga som lyckades tack vare verksamhetsledarens effektiva organiserande och informerande. Ett omfattande samarbete Renoveringen av skjutbanan framskred fint. Det var inte bara jägarna på orten som deltog i talkot utan också Pansarbrigaden, reservister på orten och sportskyttar, alla i gott samförstånd. Den totala kostnaden för renoveringen landade slutligen på en rimlig summa. Försvarsmakten åtog sig också uppgiften att göra en jordanalys av skjutvallen som bildar kulfång på älgbanan, vilket bidrog till att skära ner kostnaderna. På det här viset gick det att fastställa hur djupt ner som marken innehöll skadliga ämnen och måste grävas upp. Det här sparade också in på kostnaderna för bortforslandet av jorden. Skjutvallen skalades av till cirka 20-35 cm djup och ett nytt halvmeter tjockt lager grus lades på. Den synligaste förändringen i älgbanans allmänna intryck utgörs av taket över skjutvallen, som nu är den största paviljongen i Padasjoki, som verksamhetsledare Lehti uttryckte sig. Dräneringen vid och taket över skjutvallen förhindrar att regnoch smältvatten rinner ner i marken som innehåller kulrester. Det här förhindrar att de skadliga ämnena som samlas i vallen följer med nedsipprande vatten ner till underliggande jordlager och eventuellt når ända ner till grundvattnet. Efter invigningen av den renoverade älgbanan följde jaktvårdsföreningens mästerskap, som självfallet inleddes av jaktvårdsföreningens ordförande och verksamhetsledare. De goda resultaten i tävlingen visade att talkogängen hade gjort väl ifrån sig under sommaren – pappälgen löpte oupphörligt utmed ”paviljongen”. Padasjoki jv-förenings renovering av älgbanan utgör ett inspirerande exempel på vad man kan åstadkomma när ett antal aktörer slår ihop sina krafter för ett gemensamt mål som kan förverkligas genom gott samarbete, stöd av jv-föreningens lokala nätverk och framför allt genom jägarnas talkoinsatser.
Beretta 690 Field I Vittoria -haulikko on yhdistelmä laadukkaita materiaaleja sekä näyttäviä yksityiskohtia. Kyseessä on Berettan malliston ensimmäinen erityisesti naisampujia varten suunniteltu haulikko. 690 Vittoria on luotettavan tarkka, ergonominen sekä äärimmäisen suorituskykyinen myös pienemmissä käsissä. Beretta 690 Field I Vittoria 2 690 € BERETTA 690 FIELD 1 VITTORIA LUOTU YHTEISTYÖSSÄ MESTARIAMPUJIEN KANSSA Jälleenmyyjä: Sako Oy | PL 149, 11101 Riihimäki | puh. 010 830 5200 | www.sakosuomi.fi
56 l Jägaren 6 l 2017 Den olagliga jakten reglerar vargstammen JOHANNA SUUTARINEN och ILPO KOJOLA , Naturresursinstitutet En undersökning som granskar den olagliga vargjaktens konsekvenser för vargstammen i vårt land har publicerats i den internationella vetenskapliga tidskriften Biological Conservation i september i år. I artikeln, som har blivit sakkunnigt granskad, beskriver forskarna lättfattligt undersökningens metoder och resultat, och diskuterar förhållandet mellan olaglig och laglig jakt. I vårt land har vi sedan 1998 följt med vargarna med positionsbestämningsapparater, först i Viltoch fiskeriforskningsinstitutets (VFFI) regi och sedan i Naturresursinstitutets (Luke). De här apparaterna underlättar fältarbetet så att vi kan följa med olika vargindividers liv och leverne. Vargstammen i vårt land har varierat avsevärt sedan millennieskiftet (Diagram 1). Variationerna kan inte förklaras med den statistiska dödligheten, sjukdomar eller ekologisk växelverkan. Statistiken berättar inte heller hela sanningen om den olagliga jakten, som ju till största delen är en verksamhet som sker i det fördolda. Syftet med undersökningen var att med större exakthet än förut fastställa halsbandsvargarnas dödsorsaker, variationerna i dödlighet under olika årstider och dödsorsakernas frekvens under varglivets olika skeden. Undersökningen skulle också klarlägga det illegala dödandets roll för vargstammens årliga variationer sedan millennieskiftet. Halsbands-vargarnas dödsorsaker Undersökningen visade att det illegala dödandet var den vanligaste dödsorsaken bland halsbands-vargarna. 52 sådana dödades illegalt. Tillförlitligheten hos informationen varierade i de här fallen eftersom det ofta saknades fullständig bevisning på grund av att tjuvjakten verkar i det fördolda (Tabell 1). En majoritet av de illegalt fällda vargarna var alfaindivider (37 vargar). Det framkom att den olagliga jakten oftast försiggick på vårvintern. Hälften av vargarna miste livet under perioden maj till januari och hälften under perioden februari till april. Vid laglig jakt fälldes 29 halsbandsvargar, vilket därmed är den nästvanligaste dödsorsaken. Fem vargar dog i trafiken och av djurskyddsskäl avlivades tre illa skadade individer. Dödsfallen av naturliga skäl var synnerliDiagram 1. Den olagliga jaktens årliga procentuella andel av vargstammen. Diagrammet visar den prognosmodell (med avseende på den olagliga jaktens andel) som har gett den minsta differensen mellan den faktiska populationsstorleken och prognosmodellens populationsstorlek. Den årliga populationsstorleken (grått) är för varje år beräknad vid utgången av året (31 december). I balken för den procentuella andelen (grönt) bildas minimivärdet av den första seriens prognosmodeller och maximivärdet av den andra seriens prognosmodeller. Så är exempelvis den olagliga jaktens procentuella andel för 2008 numeriskt sett noll för att under 2009 ha stigit till mellan 31 och 43 procent. Tabell 1. Informationsklasserna för de illegala fällningarna och skapandet av prognosmodeller. Enligt materialet fälldes 52 av de 130 halsbandsvargarna olagligt medan 39 vargar försvann i okända öden. Vi skapade prognosmodellerna genom att steg för steg flytta de olagliga fällningarna till klassen för okända öden. Den högra kanten på tabellen (grön bakgrund) visar prognosmodellernas informationsklasser och den olagliga jaktens andel av populationen. Tabellen visar också (blå bakgrund) informationsklassen som har överförts till de okända ödena. År Populationsstorlek Andelen illegalt dödade D en ill eg al a ja kt en s p ro ce n tu el la an d el Po p u la ti o n ss to rl ek
Jägaren 6 l 2017 l 57 gen sällsynta. Två vargar hade dött av en älgspark och en halsbandsvarg blev dödad av grannflocken. 39 halsbandsvargar försvann i okända öden. Av dessa var åtta vid liv när undersökningen avslutades i maj 2014 medan 25 var unga individer som hade lämnat reviret där de föddes. Det illegala dödandet och stammens variationer Omfattningen av den illegala jakten varierade avsevärt från år till år (Diagram 1). Den var ganska liten (under 9 procent av populationen) under de flesta åren, men när det var som värst fällde tjuvjägare så mycket som cirka 40 procent av den årliga vargstammen. Den olagliga jakten verkade ha blivit vanligare när vargstammen överskred 200-strecket. Under ett par år före den stamvårdande jakten låg antalet olagligt dödade vargar på en låg nivå, men nivån verkar ha stigit igen. Det illegala dödandet av alfavargar är en betydande faktor beträffande tjuvjaktens konsekvenser på populationsnivå. Familjeflocken utgör kärnan i en population och består av föräldrarna och deras avkomlingar. Vargarna är i regel revirtrogna och paren håller ihop livet ut. Tjuvjägare som fäller alfaindivider förstör det här systemet, som är avsett att vara bestående. Laglig jakt och tjuvjakt Det framkom att halsbandsvargar fälldes på laglig jakt relativt sett oftare än vargar utan halsband. 22 procent av halsbandsvargarna fälldes på laglig jakt. Under perioden då undersökningen pågick, åren 1998 till 2014, fälldes per kalenderår mellan 4 och 21 procent av den årliga stammen. Både den lagliga jakten och tjuvjakten inföll ofta tidsmässigt vid den tiden på året då vargparen ”tillverkar” de ungar som föds på försommaren. Av det här skälet borde jakten riktas mot flockens unga individer i stället för de vuxna. Så här gick undersökningen till Mortaliteten i halsbandsmaterialet 1. Dödsorsaken och tidpunkten för dödsfallet fastställdes så exakt som möjligt för alla de 130 halsbandsvargarna. 2. De olagliga fällningarna klassificerades efter informationens tillförlitlighet i fyra klasser (I-IV). 3. Vargarna klassificerades enligt det stadium i livet som de befann sig i: i) alfaindivider, ii) unga vuxna, iii) unga som har lämnat reviret som de föddes i, och iv) unga vargar som levde i föräldrarnas revir. 4. Utgående från mortalitetsinformationen om halsbandsvargarna beräknade vi överlevnadsgraden och risken för att dö i var och en av dödsorsakerna i materialet. Prognosmodellerna skapas 5. Det visade sig att det fanns ett samband mellan dödsorsaken och vargens livsskede. Alfaindividerna fälldes oftare av tjuvjägare medan de unga individerna, som hade lämnat reviret där de föddes, ofta försvann i okända öden. Av den här orsaken skapade vi två serier för analysen. I den första serien behandlades alla stadier i livet numeriskt på samma sätt, men i den andra serien antogs de unga som hade lämnat reviret där de föddes förbli i livet ända till utgången av undersökningen, trots att de var försvunna. 6. De fyra alternativa prognosmodellerna som beskriver den olagliga jaktens omfattning skapades i vardera serien enligt Tabell 1 genom att vi stegvis flyttade de illegala fällningarna i de olika informationsklasserna till klassen för okända öden. Den illegala jakten på populationsnivå 7. Vi tog fram en ”faktisk populationsstorlek” för åren 2001-2016. Materialet utgjordes av institutets (Luke) uppskattningar av stammens storlek för åren 2000-2016, antalet kullar, den genomsnittliga kullstorleken samt antalet lagligt fällda vargar. Gränsflockarna och gränsparen var likaså inkluderade. Populationsstorleken uppskattades vid utgången av varje år. 8. Vi upprepade punkt 4 för vardera seriens prognosmodeller. På det här viset fick vi fram mortalitetstalet för varje prognosmodell. Utifrån dem beräknade vi därefter (se punkt 7) prognosmodellernas populationsstorlekar. För den lagliga jakten använde vi antalet lagliga fällningar per kalenderår eftersom halsbandsmaterialet skulle ha gett en överskattning av de lagliga fällningarnas andel. 9. Uppskattningen av den årliga tjuvjaktens omfattning beräknades som differensen mellan den faktiska populationsstorleken och prognosmodellens populationsstorlek, separat för varje prognosmodell. Den årliga tjuvjaktens omfattning beskrivs bäst av den prognosmodell där den erhållna differensen är minst. Serierna bildar variationsbredden för uppskattningarna. VE LI -R IS TO CA JA N DE R En detaljerad metodbeskrivning finns i den vetenskapliga publikationen.
58 l Jägaren 6 l 2017 Nyhetsmagasinet Oma riista –nytt ? Oma riista -appen 1.9.0 för Android finns nu i Play-butiken. Till nyheterna hör en karta, positionsangivelser och gränserna för ens jaktförening. På kartan kan du bland annat välja att visa föreningens jaktområde för småvilt eller älg. Med föreningens eller licensområdets kod kan du också lägga till områden på kartan. iOS version 1.9.0 kommer i slutet av året. Utvecklandet av Oma riista-appen för telefoner med operativsystemet Windows upphör. Resurserna koncentreras till de vanligaste operativsystemen, det vill säga Android och iOS. Troligen upphör supporten och underhållet för Windows Phones Oma riista-app i maj nästa år. Ungefär två procent av dem som har använt Oma riista under hösten har använt Windows Phone. 1.8.0 blir den sista versionen. Finlands viltcentral lediganslår tjänsten som SPECIALPLANERARE Finlands viltcentral söker en specialplanerare för fast anställning. ? Specialplaneraren främjar den hållbara vilthushållningen, stöder jaktvårdsföreningarnas verksamhet, verkställer viltpolitiken och svarar för skötseln av särskilt fastställda offentliga förvaltningsuppgifter. Till specialplanerarens uppgifter hör huvudsakligen att handlägga licensärenden i enlighet med jaktlagen (615/1993). Till tjänsten hör också att sköta vissa separat bestämda offentliga förvaltningsuppgifter. Om de här uppgifterna stadgas närmare i viltförvaltningslagen 2 § 1 moment. Tjänstens placeringsort är enligt avtal något av Finlands viltcentrals regionkontor. Tjänsten förutsätter följande • högre högskoleexamen, gärna inom juridiken • god kännedom om förvaltningsrätt och miljörätt samt kännedom om beredning av lagstiftning • god kännedom om vilthushållning och jakt • utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i finska och nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i svenska • kunskaper i engelska • förhandlings-, samarbetsoch kommunikationsförmåga • beredskap till flexibla arbetstider och resor inom landet, vid behov även utomlands Lönebildningen följer gällande avtal om arbetsvillkoren för branschen och den anställda tillträder den 1.1.2018 eller enligt avtal. Ansökningarna riktas till Finlands viltcentral och lämnas in senast den 4.12.2017 kl 16.00, i första hand elektroniskt till adressen kirjaamo@riista.fi och i andra hand med brev till adressen Finlands viltcentral, Registratorskontoret, Sompiovägen 1, 00730 Helsingfors. Märk kuvertet: Specialplanerare. För ytterligare information: Chefen för offentliga förvaltningsuppgifter, Sauli Härkönen, sauli.harkonen@riista.fi, telefon 029 431 2104 Erkki Kauppi In Memoriam f. 9.8.1945 d. 1.10.2017 Metalliosaaja: YHDISTÄ HYVÄ TYÖ JA LUONTOHARRASTUKSET KAINUUSSA Jetmasters Oy hakee nykyaikaisen metallityön ammattilaisia Kajaaniin. Teemme laserja vesileikkausta, särmäystä, hitsausta, koneistusta ja kokoonpanoja vientiyrityksille. Tartu tilaisuuteen, tutustu meihin ja liity tiimiimme! Ota yhteyttä p. 045 6775665 ville.partanen@jetmasters.fi
Jägaren 6 l 2017 l 59 H a r d u s y n p u n k t e r ? — Delta i jägarenkäten! ? Gå in på Finlands viltcentrals hemsida (www.riista.fi ). Forststyrelsen söker jägare intresserade av mink och mårdhund ? I detta nu pågår jakt efter mink och mårdhund i flera naturskyddsområden med värdefullt fågelliv som förvaltas av Forststyrelsen. Jakten sker cirka tre gånger om året med hund och fällor. I samarbete med jv-föreningarna söker vi jägare som är intresserade av mink och mårdhund. Anmäl dig till jv-föreningens verksamhetsledare (eller mejla meppe@metsa.fi) där något av jaktområdena nedan ligger: Lanskeri med omgivande skär Ristisaari, Mustaviiri och Pitkäviiri Tulludden, Hangö Otajärvi, Letala I Skärgårdshavet planerar vi tre nya objekt Du behöver båt och hund. I skärgården handlar jakten om att kamma igenom jaktområdet med hund och lövblåsare före fåglarnas häckning (i mars-april). Utöver lövblåsaren har jägaren till sitt förfogande slagjärn, lådfällor och kanufällor för att decimera rovdjuren. I skärgården ska jakten planeras geografiskt så, att det bildas rovdjursfritt utrymme för fåglarnas häckning. I den yttre skärgården handlar jakten främst om mink. I den inre skärgården och på de större öarna jagar vi också mårdhund. Pohjois-Hämeen ERÄTULET Vilppula, Pollarin ampumarata, (Keuruuntie 557) Sunnuntaina 10.12.2017 klo 15.00 Järjestäjänä: Mäntän Seudun riistanhoitoyhdistys, Suomen riistakeskus Pohjois-Häme, Suomen Metsästäjäliiton Pohjois-Hämeen piiri ja Pohjois-Hämeen Kennelpiiri. Ohjelmassa: metsästyskoirien esittelyä, vuoden eräkoiran julkistaminen, järjestäjien tervehdykset, joulurauhanjulistus sekä mukavaa yhdessäoloa. Tarjolla makkaraa, kahvia, glögiä ja mehua. Paikan päällä mahdollisuus kokeilla myös ilmakivääriammuntaa. Vapaa pääsy! Tervetuloa! Beslut om utnämning av Finlands viltcentrals styrelse för perioden 1.1 2018 till 31.12 2020 ? Jordoch skogsbruksministeriet har den 31.10 2017, med stöd i viltförvaltningslagen (158/2011) 3 § (ändrad 573/2014) och statsrådets förordning om viltförvaltningen (171/2011) 1 §, utsett medlemmarna i Finlands viltcentrals styrelse och medlemmarnas personliga suppleanter för verksamhetsperioden 1.1 2018 till 31.12 2020 samt utsett styrelsens ordförande och viceordförande. Medlem Suppleant Tauno Partanen, ordförande Juhani Kukkonen Erkki Huhta, viceordförande Jouko Heikkinen Risto Hanhineva Jari Korhonen Pentti Pulkkinen Veikko Sorsa Mikael Nyholm Mikael Antell Pauli Kiviluoma Erkki Alanne Jordoch skogsbruksministeriet Vilppu Talvitie Heikki Lehtinen Naturresursinstitutet Ilkka P. Laurila Kirsi Arvelo Jordoch skogsbruksproducenternas Aarno Puttonen centralförbund MTK rf Timo Leskinen personalrepresentant Marko Mikkola Sirpa Kuhiströrn Jordoch skogsbruksminister Jari Leppä Ödemarksrådet Vesa Ruusila
Den årliga avskjutningen Tusental 03 04 06 08 10 12 05 07 09 11 13 16 15 14 20 15 10 5 Alfågeln är en liten dykand. Vingarna är långa och spetsiga, helt mörka i alla dräkter. Stora variationer i utseendet under olika årstider. Hanens praktdräkt går i vitt medan kinderna, ryggen och stjärtpennorna är svarta och bröstet brunsvart. På honan är ryggen mörk, buken ljus med en gråbrun bård på bröstet. Hjässan och kindfläcken är bruna, stjärtpennorna saknas. Även hanen saknar stjärtpennor i augusti-september. Unga individer ser ut som honor, men ryggen är klart enhetligare brun. Alfågeln flyttar genom vårt land i stort antal och häckar i de arktiska områdena, vid Ishavet och vid sjöar i nordligaste Fjällappland. Lägger i maj-juni 6-9 gräddfärgade ägg. Häckar dold i vegetationen nära strand. Ungarna blir flygga redan vid fem veckors ålder. Arten får i år jagas 1.9-31.12. Jakten sker i regel på havet med vettar. Alfågel Clangula hyemalis Long-tailed duck/Alli Vinge Ägg 6–9 (höst) ILLUSTRATIONER: ASMO RAIMOAHO (vinter) (sommar) Föda Ryggradslösa djur. Kräftdjur, insekter och musslor. Dyker efter sin föda. Ryggen brokig i svart och brunt Kräftdjur Musslor Praktdräkten går i vitt Källa: Lintuatlas.? (höst) Svart bröst Vit buk Kort, röd och svart näbb Blågrå ben Gröngrå ben Mörk hjässa Enfärgade spetsiga vingar Mörkgrå näbb Lång spetsig stjärt Snäckor Svart kindfläck Storavariationer i utseendet under olika årstider 400–850 g 65 –8 2 cm 39–47 cm kg Dykänderna i Finland i storleksordning Knipa Alfågel Brunand Vigg Storskrake Ejder Häckning Häckning Säker Sannolik Möjlig C M Y CM MY CY CMY K alfagel_sidan.pdf 1 31/10/2017 0.39 60 l Jägaren 6 l 2017
Jägaren 6 l 2017 l 61 Jakt och jägare SÄLJES Fotsnaror, slagjärn, fällor för små rovdjur och bäver. taisto.hietala@pp.inet.fi, www.kesavaylan.net, 0400 181 498. Fina begagnade drillingar, studsare mfl jaktvapen. Kempeleen Ase ja Retkeily, 044 731 6055, www.asejaretkeily.fi. Vapen och tillbehör, porinase.fi. Majs, ärter och säd. Stenmalet rågoch kornmjöl, gryn. www.siilinmylly.fi, 050 387 0505, 040 061 0491. Vapen, jakt, hundgrejer förmånligt på nätet och i butik, 0400-384 118, WWW.ANONASE.COM, Anon Ase ja Tukku Ay. Förmånliga erbjudanden på nätet: www. asetarvike.fi. Tikka T3 Lite s/s 308 + Burris 3-9x40 ljuspunkt 1290 €. Guerini Figura 12/76 5-choke 1950 €. Inhemskt gevär Lynx från 2400 €. Sako, Tikka, Beretta, Blaser, Zeiss. YLÖJÄRVEN ASETARVIKE. 050 379 1040. Inhemska Erätapio burkförslutare av tillverkaren. Tfn 040 585 8133, www.eratapio.fi. Grejerna du behöver för att stoppa upp djur och göra skalloch horntroféer. Även bakgrunder och sköldar. www.tayttotarvike.fi, tfn 040 964 2611. Vid stranden av Kitka i Posio fint fullt utrustat fritidshus. Vinterbonad. Finns kvar på byggnadsrätten. Nära till Ruka, Riisitunturi mm. Som grädde på moset andel i Posio samfällda skog. Bp 350.000 €. Mera info på www.metsatilat.fi. Fina sköldar för horntroféer. Älg 15 e, hjort12 e, rådjur 10 e. 050 5616 493. Baikal IJ27E hagelgevär 12/76, Baikal IJ-18 gevär 222 rem och vapenskåp, alltihop för 400. Tfn 050 505 7949/Salo. Säljer i södra Lappland ett egnahemshus vid sjöstrand, med mark och vatten drygt 200 ha. Utmärkta möjl jaga och fiska. Tfn 040 029 9699. Sako 338 mag, carl zeiss kikarsikte, 050 564 5781. Fasaner från ungar till vuxna, Muhos/Utajärvi, tfn 050 522 5178. Säljer fastighet i södra Posio, 3 skiften, hus byggt -77, tfn 040 030 1189. Skogsskifte i Ivalo 7 ha, även skogssjöstrand, byggnadsrätt 120. Andel i Enare samfällda skog. Fiskerätt i Enare träsk. 040 092 7941. Fin varm hundkoja för två, höjd 190 cm, isolerad, förvaringsutrymme. Be om info, ge anbud! 040 736 6754. Jaktfilmer som julklapp. Bla Karhunkaato Kessin kairassa, Erämaan hirvenpyytäjät, Riekkokoirat tunturissa, Ruskametsoja Inarin erämaasta. Mera info på www.videosara.fi, 040 022 9739. Laddnings-, skytteoch jaktutrustning, optik och hundpejlar förmånligt på nätet, www.asetarvike.com, tfn 040 540 1182. WWW.HOUKUTUSPILLIT.NET, tfn 040 083 5511. Avgillringsmekanismer till kanufällor mfl fällor, 050 566 2691, PH-Riista. Tikka-Howa-Guerini-Leupold-Meopta erbj, KKC, GRS, Beretta, Valmet mfl kolvar, Corrosafe vapenskåp, SmartReloader grejer. www. euroase.fi, 050 465 4695. Värderingar /köp/bytesvapen/installeringar. Vaktjaktskikare med ljuspunkt, bla: Meopta R1r 3-12x56 RD 4C, 870 €, Nikko stirling Diamond 3-12x56, 289 €, WWW.SISSOS.FI, tfn 02 822 8282. FÖRENINGAR OCH ORGANISATIONER www.dreeveri.fi. Valpförmedlingen 040 547 0448. Jaktföreningen Pielisen Riistamiehet ry efterlyser nya aktiva medlemmar. Mera info på www.pielisenriistamiehet.com. TILL ER TJÄNST Vi bereder pälsskinn! FinSkin Oy, Jääkäritie 5, 50150 S:t Michel, tfn 010 387 3090, www.taljatukku.fi. SATAKUNNAN ASE, alla vapensmedsarbeten, även kolvar. www.asesepat.fi, 044 2416 987. OBS!!! Vi servar och reparerar vapen! YLÖJÄRVEN ASETARVIKE. Tfn 040 718 8170. Lägg dina planer i blöt – anlägg en våtmark! Våtmarksplanering, Juha Siekkinen, kosteikkomaailma.fi, tfn 040 413 9606. I södra Finland: Vantaan Asekorjaamo, tfn 044 388 1231, www.aseteam.fi. OULUN ASEPAJA Ky. Alla reparationer och ändringar i vapenbranschen. Vi tillverkar dubbelpipiga i önskad kaliber. oulunasepaja@dnainternet.net, tfn 050 043 5703. Vi bereder pälsskinn. Kiikalan Raktur Oy, Takamaantie 10, 25390 Kiikala. 02 728 7503, 050 462 5938. KONSERVATORER Pertti Siipola, 040 017 7588, Kuopio. Preparerar fåglar och gör troféer. Pasi Ahopelto, 0400 567 078, Lehonpaja.net. Pasi Turunen, 050 065 9974, Nyslott. www.studionaturalia.fi / Helsingfors. Markku Haapaniemi, 050 036 0962, Teuva, m.a.haapaniemi@gmail.com. Taxidermy Art, Markku Natri, Lappo, 040 036 3345, www.markkunatri.fi. Kvalitet och snabba leveranser. Den naturvetenskapliga konservatorn, Esa Kemppainen, tfn 050 563 0169, hemsida: trofeet.fi. Marko Väkiparta, Björneborg. 050 324 5390. Suomen eläintäyttämö, tfn 040 501 5166, Vanda. Jag stoppar upp fiskar, fåglar och däggdjur. Juhani Hirvonen, 045 330 3417, Libelits. HUNDAR Jämthundsvalpar f 18 maj. Far. Repomäen Junior, mor: Pökö. 040 058 6882. Valpar av amerikansk rävhund, överlåts v 47. Fin härstamning. 040 507 3157. 4 mån gamla jämthundsvalpar, jaktlig härstamning som skäller älg och björn. 040 657 6476, S:t Michel. Valpar av finsk spets, 050 598 8158. Valpar av liten munsterländer födda 2 oktober kan reserveras, tfn 050 411 9008. Hanvalpar av amerikansk rävhund f 19 oktober. Bra härstamning. Pris 550 €, tfn 040 526 7039. Valpar av rysk stövare, 040 027 4744. Valpar av finsk spets, förfrågningar 040 0171 508. Labradorvalpar till salu, födda 28 sept. Överlåts i december. Tfn 040 821 1791. JAKT Sydafrika. € 1490 + flyg, gevär ingår. 0500 383 078, www.stormbergsafaris.co.za. Traditionell jakt på björn, älg och varg i Kanada 2018. Vi arrangerar också förstklassiga älgtroféjakter i Kanada. www.paulpalmu.fi. Taiga Eräpalvelut arrangerar jakter i Ryssland 2018: Vargjakt 20-24.2 och 25.2-1.3. Björn 19-24.4 och 25-30.4. Spelande fågel 6-10.5 och 11-15.5. Mera info: Unto Myllyvirta, 040 019 9470, www.taigaeräpalvelut.fi. KÖPES Köper älg/renhorn med brun yta för hobby, kilopris. Mejla bilder till ae.kuksa@hotmail.com, 040 551 8695. Köper djupfrysta djur för konservering, mranders80@gmail.com, 050 327 0740. Pälsskinn och horn, R Pentinmäki, Jäpintie 344 c, 60800 Ilmajoki, 050 554 6852. EFTERLYSES Söker möjlighet jaga hjort/rådjur! Mejla nv@eraverkko.fi. Käännä katseesi jo ensi syksyyn HAE OMAA HIRVIALUETTA! Metsähallitus myöntää joka vuosi seurueille 346 hirvenmetsästysaluetta. Kokoa oma porukkasi ja jätä aluelupahakemus tammikuussa 2018: www.eraluvat.fi! Tutustu tai kysy lisää: Eräluvat.fi 020 69 2424 Håll dig uppdaterad – följ Finlands viltcentral i de sociala medierna! facebook.com/riistakeskus twitter.com/riistakeskus OBS! Tidningen Jägarens försäljning av annonser till Jakt och jägare sköts av tjänsten Eräverkko. Du lämnar in din annons till tidningen Jägaren på adressen www.eraverkko.fi/ilmoitukset och väljer i vilket nummer annonsen ska införas. Tjänsten ger tydliga anvisningar för hur du ska göra och information om tjänsten. Titta in! Under rubriken Jakt och jägare publicerar vi enbart annonser om en spaltbredd (43 mm). Annonsen ska vara minst två och högst tio rader stor. På varje rad ryms det cirka 40 tecken inklusive mellanslag. Under 2017 är priset 20 euro per rad (40 tecken). Annonsen betalas med nätbankskoder när den lämnas in. Tjänsten Eräverkko producerar materialet för tidningen i samma form som kunden har skrivit in det. Redaktionens ansvar för eventuella fel är begränsat till priset för annonsen. Jägaren nummer 1/2018 utkommer den 22 januari. Materialet till detta nummer ska lämnas in på tjänsten Eräverkko senast den 3 januari. Observera att radannonserna till spalten Jakt och jägare bara kan lämnas in på Eräverkko. Kontaktuppgifterna till tjänstens kundtjänst finns på adressen www.eraverkko.fi.
62 l Jägaren 6 l 2017 Kommun Beviljade älglicenser 2017 Beviljade älglicenser 2016 Fällda älgar 2016 Vuxna Kalv Totalt Vuxna Kalv Totalt Tjur Ko Kalv Totalt BRÄNDÖ 26 26 52 25 25 50 9 11 17 3 ECKERÖ 7 10 17 7 10 17 2 2 2 6 FINSTRÖM 8 6 14 7 10 17 1 1 3 5 FÖGLÖ 11 12 23 10 9 19 5 3 6 14 GETA 5 5 10 5 5 10 2 2 3 7 HAMMARLAND 7 7 14 7 7 14 4 4 8 JOMALA 8 7 15 9 8 17 2 1 4 7 KUMLINGE 28 28 56 26 26 52 6 8 13 27 KÖKAR 8 8 16 8 8 16 4 4 8 16 LEMLAND 7 9 16 7 9 16 2 3 7 12 LUMPARLAND 4 3 7 1 1 SALTVIK 8 6 14 8 6 14 3 2 4 9 SOTTUNGA 1 2 3 1 1 2 1 1 2 SUND 6 2 8 4 4 8 1 5 6 VÅRDÖ 8 8 16 8 10 18 3 3 7 13 138 136 274 136 141 277 40 45 85 170 Älgjakten 2017 l Jaktvårdsföreningarna har beviljat licenser för 274 älgar för jaktåret 2017 fördelat på 116 vuxna 136 kalvar och 22 extra licenser som endast får utnyttjas i undantagsfall. Tilldelningen är på samma nivå som de senaste åren med en liten minskning på 3 älgar. Utnyttjandegraden av licenserna brakar vara låg så årets avskjutning kommer förmodligen att vara på samma nivå som de senaste åren. RG HA N N U HU TT U Åland
Jägaren 6 l 2017 l 63
Kysy kauppiaaltasi! Nordic Distribution Oy Nordis PL 5, 62101 LAPUA www.nordis.fi GRS Berserk Tikka T3 -tukin ostajalle Tikka T3 -pikavaihtojalusta Optilock-renkaille kaupanpäälle! Yhteishintaan 499,00 €! A-Tec Optima 45 -pikakiinnitysvaimentimen ostajalle A-Tec -suujarru sekä A-Tec -väreilysuoja kaupanpäälle! Paketti sisältää myös kierrekohtaisen (14x1, 15x1, 17x1 tai 18x1) A-Tec A-Lock -adapterin. Yhteishintaan 529,00 €! K am pa nj a on vo im as sa 19 .1 2. 20 17 sa ak ka ta i ni in ka ua n ku in ta va ra a ri it tä ä. P U K I N K O N T T I I N Nordis Oy_A-Tec ja GRS_Metsästäjä nro6_210x267mm.indd 1 26.10.2017 9:21:06