• VÅRINVENTERINGEN AV HJORTAR TRADITIONELL HARJAKT MED DRIVANDE HUND TIPSET: NÄR MINKFÄLLORNA SLUTAR FÅNGA ANSÖK OM HJORTDJURSLICENS I APRIL VARFÖR BLIR SKOGSHARARNA FÄRRE? STAMMEN HAR HALVERATS 2/2024 Tidningen når fler än 300 000 jägare 01_Kansi_JÄ0224.indd 1 01_Kansi_JÄ0224.indd 1 27.2.2024 16.08 27.2.2024 16.08
• 48 Ansök om hjortdjurslicens i april JAKTEN 10 Harjakt med drivande hund 20 När minkfällorna slutar fånga 24 Vinden–vänellerfiende? 34 Ungdomsredaktionen 47 Gör det själv: Lockmedel av och för mink 52 Vadgörjaktbågensåeffektiv? 56 Viltrecept 58 Basturökta delikatesser 64 Säkerheten framför allt VILTET 14 Vårinventeringen ger mera info om hjortdjuren 16 Vitsvanshjorten förnyar hornkronan varje år 26 Skogsharens gåtfulla tillbakagång 30 På spaning efter stjärtanden 32 Ett vimmel av sjöfåglar i nedlagda torvtäkter 38 Drönare avslöjar mårdhundar 42 Sorkka-projektet i siffror 54 Forskning: Invandrande och utvandrande älgar 60 Forskning: De fällda bläsänderna kommer från vida kring 62 Mårdhunden i Lappland: Från enstaka observationer till organiserad jakt AKTUELLT 4 Nyheter 44 Case Savukukko 50 Rakt på sak: Rovdjuren är både hett och kallt stoff 65 Jakt och jägare 66 Åland KOLUMNER 3 Ledaren 6 Ordförandens spalt 49 Ministeriet informerar LAGAR & LICENSER 48 Ansök om hjortdjurslicens i april 20 När minkfällorna slutar fånga 44 Case Savukukko 26 Skogsharens gåtfulla tillbakagång Jägaren 2/2024 2 Innehåll 2-3_Sisällys+Pääkirjoitus_JÄ0224.indd 2 2-3_Sisällys+Pääkirjoitus_JÄ0224.indd 2 27.2.2024 16.08 27.2.2024 16.08
• 56 Hargryta och andra vilt­ delikatesser 16 Vitsvanshjorten förnyar hornkronan varje år 60 år av naturoch ansvarsutbildning D en obligatoriska jägarexamen infördes för 60 år sedan. Det har alltså i decennier krävts utbildning om jaktlagen, säkerhet och god jägarsed för den som vill börja jaga. Utbildandet av nya jägare har utvecklats till en betydelsefull del av jaktvårdsföreningarnas verksamhet. Med åren har kraven ökat och både examen och utbildningen har blivit förnyade flera gånger. Karakteristiskt för dagens utbildning är att fokus ligger på ansvarsfullhet, i synnerhet för artkännedom, viltekologi, viltvård, etik, hållbar jakt, fångstredskap och hanteringen av det fällda viltet. Men jaktlagen, god jägarsed och säkerheten, som alla tre har hängt med ända från början, är självfallet fortsättningsvis viktiga. År för år har åldersklasserna blivit mindre, vilket har skapat oro; kommer ungdomarna och numera också de vuxna att bevara sitt intresse för jakten så att vi säkrar återväxten? Trots utmaningarna som vi står inför verkar läget ändå vara hoppfullt. Sedan millennieskiftet har cirka 170 000 personer skrivit jägarexamen. Om vi lyckas engagera nykomlingarna i jakten och den frivilliga verksamheten som jakten står och faller med, så ser läget ljusare ut än jag hade väntat mig. Avgörande är mycket riktigt om vi kan bereda tillräckligt med utrymme för nya tankar och sätt, och inkludera de nya jägarna i vår krets; om vi förmår stöda dem med våra erfarenheter på ett uppmuntrande sätt. Det går att avlägga jägarexamen som självstudier, men en stor del av de intresserade deltar i kurserna som jaktvårdsföreningarna ordnar. Det här ska vi stöda eftersom det skapar möjligheter att fördjupa stoffet i Handbok för jägare. Förhoppningsvis uppstår då också kontakter mellan de nya jägarna och viltförvaltningen, jaktföreningarna och jaktsällskapen. Vi kan därför med fog säga att jaktvårdsföreningarna med åren har utvecklats till en samhälleligt betydelsefull naturoch ansvarsutbildare! JARI VARJO Direktör Finlands viltcentral Ledar n 3 Jägaren 2/2024 2-3_Sisällys+Pääkirjoitus_JÄ0224.indd 3 2-3_Sisällys+Pääkirjoitus_JÄ0224.indd 3 27.2.2024 16.08 27.2.2024 16.08
• Nyhet r Vi behöver beredskap för viltsjukdomar, vilket kräver vaksamhet, forskning och bredd på kunnandet. Bild Sven Zacek Å rets viltdagar hölls i januari i Uleåborg och samlade bortåt 300 personer som jobbar med viltet eller är intresserade av ämnet. Viltdagarna har ordnats varje år på olika håll i landet i över 30 år. Till de aktuella teman som behandlades under dagarna hörde också djursjukdomarna. Tarja Sivonen, som är biträdande professor vid Helsingfors universitet, berättade att drömmen är att i framtiden, med hjälp av tvärvetenskaplig forskning, kunna förutse och bekämpa sjukdomar som överförs mellan djurarter. Covid är inte längre någonting som folk pratar om, men epidemin blir inte den sista. Sannolikheten för nya epidemier ökar efter hand som människorna och produktionsdjuren – främst hönsen – blir fler och lever tätare. Ju DJURSJUKDOMARNA EN UTMANING SOM VILTBRANSCHEN TALAR OM fler kontakter som uppstår mellan arter, desto större blir sannolikheten för att någon sjukdom ska överföras från djur till människa. Det är oroväckande att se hur vissa sjukdomar sprider sig allt mer. Det kan bero på att sjukdomen har muterat eller på exempelvis att det allt varmare klimatet får somliga fåglar att rucka på flyttvägarna. Mikrober brer ut sig allt mer och blir allt vanligare, och detta sker allt hastigare. Sverige verkar ha utrotat ASF I Sverige var det i augusti i fjol en jägare som rapporterade om döda vildsvin, och svinen konstaterades ha dött i afrikansk svinpest, ASF. Händelsen blev startskottet för effektiva bekämpningsåtgärder. Jägarna satte genast igång med att leta efter svinkroppar. – Samarbetet med jägarna var fantastiskt. Det systematiska letandet innebar ett enormt jobb och svinkropparna hade redan börjat ruttna. Jägarna betalades en ersättning per timme, berättade Karl Ståhl på (den svenska) statens veterinärmedicinska anstalt. Den afrikanska svinpesten är en livskraftig och smittsam sjukdom som drabbar svin. Den är väldigt svårt att utrota bland vildlevande vildsvin. När svenskarna utifrån svinkropparna kände det infekterade området hägnade de in det i oktober-november i höstas. Ett tusen kvadratkilometer stort område blev förbjudet att röra sig på. Så gott som samtliga vildsvin inom det inhägnade området har nu fångats med fällor och under de fyra senaste månaderna har inga nya ASF-fall påträffats, men innan dess hade 62 smittade svin påträffats. Enligt Ståhl var vildsvinen i området fåtaliga och där finns inga svingårdar. En annan viktig faktor bakom framgången var att man inte störde vildsvinen, för att hålla dem kvar i trakten. Svenskarna siktar mycket riktigt på att Sverige ska vara ASF-fritt inom ett år. – Tanken är att efter hand slopa begränsningarna. Om inga nya fall inträffar så ska det i höst gå att jaga och plocka bär i skogarna igen. Kärnan i vår lösning består av samarbete, underströk Ståhl. Varifrån sjukdomen har kommit vet vi inte, men vildsvinen i trakten besöker soptippar. Det har därför införts ändringar i avfallshanteringen. Jägaren 2/2024 4 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 4 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 4 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• Oma riista-observationerna nu på fågelatlaskartorna Häckningsobservationerna av jaktbara och fredade fåglar som har bokförts i Oma riista för häckningssäsongen 2022-2023 har nu överförts till vår fjärde fågelatlas. Det blev inalles drygt 16 000 observationer! Ett stort tack till er alla som ställde upp! På atlaskartorna är jägarnas insatser särskilt synliga för ett antal sjöfåglar med negativ utveckling, som bläsand och stjärtand. Även för skogshönsens del utgör Oma riista-materialet en betydande del av det totala observationsmaterialet för fågelatlasen. Kartläggningen för fågelatlasen fortsätter i två häckningssäsonger till. Medan vi väntar på öppet vatten och återvändande sjöfåglar kan jägarna bokföra skogshönsens vårspel i Oma riista redan i februari. Dessutom är våren en utmärkt tid för att planera kommande kartläggningsexpeditioner till kartrutor där det saknas arter. Ytterligare information finner du på lintuatlas.fi > Fågelatlasen. Jakten intresserar Varje år avlägger mellan 7 000 och 8 000 personer jägarexamen. Antalet har hållits på en konstant nivå. Andelen kvinnor av antalet personer som börjar jaga har ökat sedan millennieskiftet. I fjol var 28 procent av dem som skrev examen kvinnor. Andelen kvinnor varierar efter region och i exempelvis Lappland i fjol var nästan hälften, det vill säga 42 procent, kvinnor. Gruppen personer som börjar jaga har blivit allt mer heterogen. Allt fler som börjar jaga gör det i allt högre ålder, i synnerhet kring de stora städerna i södra Finland. Kring storstäderna är den typiska examensdeltagaren 30 till 40 år gammal, medan den typiska deltagaren på landsbygden är en ungdom i åldern 10 till 15 år. Uppdateringar i lagstiftningen nu i Viltinfo Varje jägare måste känna till lagstiftningen för jakt och skjutvapen. På webbplatsen Viltinfo har vi därför sammanställt aktuella ändringar i jaktlagstiftningen. Titta in på webbsidan www.riistainfo.fi/ sv/lagar-och-forordningar/uppdateradlagstiftning och håll dig uppdaterad! En podd om jägarexamen I den nya podden om jägarexamen (på finska, Metsästäjäksi) behandlar vi avsnitt för avsnitt olika delområden i jägarexamen tillsammans med utbildare från ett antal jaktvårdsföreningar. Titta in och lyssna – oavsett om du är annars bara intresserad eller vill fräscha upp kunskaperna! Känner du någon som förbereder sig för examen så tipsa honom eller henne. Du kan lyssna på avsnitten på olika poddplattformar och på Viltinfo. JA RI PE LT O M ÄK I Personer som avlade jägarexamen 2000-2023 Män Kvinnor 200 1 200 9 202 200 5 201 3 200 200 3 201 1 202 2 200 7 201 8 201 5 200 2 201 202 1 200 6 201 7 201 4 200 4 201 2 202 3 200 8 201 9 201 6 9000 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 Jägaren 2/2024 5 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 5 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 5 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• Kan jv-föreningarna ompröva sina strejkbeslut? E tt tiotal jaktvårdsföreningar har sagt upp sitt avtal med polisen om storviltsassistans. Det här har hänt i synnerhet i östra Finland. Kärnan i strejkandet verkar vara HFD:s negativa beslut om licenser för stora rovdjur. Esbo-Grankulla jvf utgör här ett undantag. Där upphörde storviltsassistansen (SRVA) eftersom föreningen skulle bli tvungen att betala 170 euro till samkommunen för varje trafikdödat djur på grund av en ändring i praxis på soptippen. En jaktvårdsförening har flera allmännyttiga och samhällsnyttiga uppdrag och SRVA hör till de viktigaste. Även om det inte sägs rent ut i viltförvaltningslagen så är detta inskrivet i motiveringarna till lagen för bland annat en jv-förenings experttjänster. SRVA hör dessutom till grunderna för statsbidraget. Dessutom tillfaller äganderätten till ett trafikdödat hjortdjur eller vildsvin jv-föreningen på orten. Även om jägarna har blivit hårt prövade av vår högsta uttolkare av lagen så frågar man sig om strejkandet är den rätta vägen att vandra. SRVA utgör absolut ett av våra bästa varumärken när det gäller att motivera vår förvaltningsstruktur som bygger på jakt och frivillig verksamhet. Vi ska inte heller glömma djurskyddsaspekten – inga andra än jägarna har kunnandet som krävs för att spåra och avliva skadade djur. Om vi dessutom betänker att strejkandet inte ens har rubbat HFD:s inställning till licenserna för stora rovdjur så hoppas jag att svaret på frågan som jag ställde i rubriken är ett JA. I år väljer vi igen förtroendepersoner till de olika nivåerna i viltförvaltningens organisation. Kvinnornas andel av dem som skriver jägarexamen utgör ungefär en tredjedel i landet som helhet och i Lappland bortåt hälften. Det är av största vikt att vi förmår engagera damerna på alla nivåer i förvaltningen. Det är ju precis vad organisationen i sin nuvarande form har ett skriande behov av! TAUNO PARTANEN Ordförande Finlands viltcentral Byter du jaktvårdsförening? Anmäl senast den 30 april! Om du vill byta jaktvårdsförening ska du meddela jägarregistret och uppge ditt namn och jägarnummer samt den nuvarande och den nya jv-föreningen. Anmälningen kan göras muntligt eller skriftligt. Gör anmälningen senast den 30 april så hinner den till jaktkortet för jaktåret 20242025. Det går inte att byta jv-förening under pågående jaktår sedan jaktvårdsavgiften har betalats. Du kan vara medlem i den jaktvårdsförening inom vars verksamhetsområde du huvudsakligen jagar eller inom den jv-förening inom vars område du bor. Jägarregistrets kontaktuppgifter: 029 431 2002, metsastajarekisteri@riista.fi De allra flesta är nöjda med viltcentralens tjänster I slutet av fjolåret gjorde vi på webbplatsen riista.fi en enkät för att kartlägga hur nöjda våra kunder är med viltcentralens tjänster. Vi fick in drygt 3 600 svar. De svarande ansåg att viltcentralens viktigaste tjänster var tidningen Jägaren och tjänsten Oma riista. Enligt enkätsvaren var svararna i det stora hela mycket nöjda eller neutrala. Beträffande förhållandet mellan pris och kvalitet uppfattar vi svararna som nöjda eftersom 78 procent av dem var nöjda med storleken på jaktvårdsavgiften. Vi bad svararna att bedöma viltcentralens anseende ur olika vinklar. Fler än 70 procent av de svarande betraktade viltcentralen som en expert på viltfrågor. Av frågorna med öppna svar framgick det att viltcentralens uppgifter och roll i viltförvaltningen är oklar för många. Hädanefter kommer viltcentralen därför att försöka göra sin roll tydligare. I enkäten frågade vi också efter viltcentralens anseende. Fler än hälften av svararna ansåg att viltcentralens anseende är gott och att den också är pålitlig. Svararna gav oss en stor mängd respons och goda utvecklingsförslag. Vi kommer att läsa igenom kommentarerna noggrant och utveckla verksamheten utgående från svaren. Svararnas ålder, kön och jakterfarenheter motsvarade mycket väl genomsnittet för jägarkåren. Bland svararna fanns det också personer som inte jagar. Ett stort tack till er alla som svarade på enkäten! Bland svararna lottade vi ut två viltkameror, som har skickats till de lyckliga vinnarna. TE RO SA LM EL A K lumn Jägaren 2/2024 6 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 6 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 6 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• 58 888 I FJOL BOKFÖRDES OBSERVATIONER I TASSEN! Jaktläger för ungdomar Haapajärvi 6-9 juni Platsen är Kumisevan Kaiku, adress Katajaperäntie 2, 85800 Haapajärvi. Målgruppen är pojkar och flickor i åldern 11-16 år. Föräldrar kan också delta. Programmet innehåller bland annat: ? Prepkurs för jägarexamen ? Jägarexamen ? Skytte med både gevär och pilbåge (skjutbana) ? Hur du hittar i terrängen med karta och kompass ? Jakthundar (presentation /uppvisning) ? Jakt på små rovdjur ? Dragrodd ? På fritiden simulatorskytte (SimWay) och korvgrillning Sista anmälningsdag 20 maj https://ilmoittaudu-haapajarvi.akkuna.fi/lomake/ nuorten-eraleiri Ytterligare information: Nina Isoherranen, Haapajärvi stads ungdomstjänster, 044-4456404, nina.isoherranen@haapajarvi.fi Lägret kostar 150 euro / person. För jägarexamen debiterar vi separat 20 euro. Vi tar emot 45 deltagare i anmälningsordning. Inkvartering i egna tält. Vi skickar ett brev till lägerdeltagarna med närmare anvisningar och lägerprogrammet. I vår kan du betala jaktvårds avgiften också i Oma riista I vår öppnar vi i Oma riista ett nytt elektroniskt sätt att betala jaktvårdsavgiften. Funktionen fungerar både på nätet och i appen. Du kan betala med nätbankskoder eller MobilePay. Du kan alltså betala jaktvårdsavgiften för jaktåret 20232024 i Oma riista, om du ännu inte har gjort det. Observera att du inte kan betala avgiften för det nya jaktåret 2024-2025 i Oma riista förrän efter den 15 juli. En ny jägare som nyligen har skrivit jägarexamen kan betala jaktvårdsavgiften i Oma riista så fort hans /hennes nya jägarprofil finns i jägarregistret. Samtliga tidigare betalningssätt för jaktvårdsavgiften fortsätter att fungera. Brittisk finansiering för iståndsättning av våtmarker Finlands viltvårdsstiftelse har emottagit ett ansenligt stöd av den brittiska organisationen BASC, British Association of Shooting and Conservation. BASC har förbundit sig att via viltvårdsstiftelsen stöda arbetet med att iståndsätta finska våtmarker. Stödet uppgår till 46 500 euro och går till våtmarksprojektet Sotka. Med stödet kan vi iståndsätta tre objekt på olika håll i landet. BASC-stödet är det hittills största på flyttvägsnivå som vi har fått för iståndsättning av livsmiljöer för sjöfåglar. PE TR I JA UH IA IN EN Jägaren 2/2024 7 Nyhet r 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 7 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 7 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• Nyhet r Jaktkort Metsästyskortti Hunting Card / Jagdschein 1.8.2023 – 31.7.2024 Byt till e-faktura eller direktbetalning för jaktvårdsavgiften Bortåt 170 000 jägare har redan bytt till e-faktura eller direktbetalning för jaktvårdsavgiften. Om du tänker göra likadant ska du göra faktureringsavtalet med din bank senast den 30 april. Gör ett avtal om e-fakturering eller direktbetalning med din bank så får du fakturan för jaktvårdsavgiften för jaktåret 2024-2025 som e-faktura. Fakturan skickas i maj och förfaller den sista maj. Betala fakturan senast på förfallodagen så får du jaktkortet med nummer fyra av Jägaren. Kortet är märkt ”Betald”. Om fakturan inte blir betald senast på förfallodagen får du med tidningen ett inbetalningskort för jaktvårdsavgiften 2024-2025. Faktureringsavtalet behöver inte förnyas årligen. En förnyelse behövs bara om det inträffar någon förändring i dina bankuppgifter. Säg upp ditt gamla avtal innan du gör ett nytt. OBS! Referensnumret för jaktvårdsavgiften är personligt och ändras varje år. Det går således inte att använda ett tidigare eller någon annans referensnummer. Naturresursinstitutet sätter halsband på vargar i forskningssyfte Varghalsbanden ingår i projektet Windlife med syftet att utreda vindkraftverkens inverkan på hur djuren rör sig, använder sin miljö och förökar sig. Projektet begränsar sig inte till vargarna utan ska också undersöka hur skogsrenarna, kungsörnarna och tamrenarna rör sig och förökar sig vid och kring vindkraftverk. Projektområdena för halsbanden ligger i Kajanaland, Norra Österbotten, Norra Savolax, Södra Österbotten och Satakunta. Arbetet med halsbanden inleddes i februari och avslutas i början av april för att inte störa vargarna när de har ungar. – Vi ska förse flera vargar i varje revir med en gps-sändare, främst de reproduktiva paren. Vuxna vargar bor ju permanent i sitt revir och på det viset får vi information om hur just vindkraftverken påverkar deras strövande och hur de använder sitt revir. Vi byter halsband på vargarna ungefär vart annat år. Inom projektet sätter vi årligen halsband på tio till femton vargar, berättar forskningsprofessor Ilpo Kojola på Naturresursinstitutet. Det finns inget annat sätt att få fram den här informationen om hur vindkraften påverkar djurens användning av sin omgivning. Informationen om vargrevirens storlek används också vid uppskattningen av vargstammens storlek. Före jaktsäsongen tar institutet också fram värmekartor för hur vargarna använder sitt revir, och lägger ut dem på webbplatsen luonnonvaratieto.luke.fi. Före hösten undersöker institutet också andra tänkbara sätt att presentera informationen om hur vargarna strövar. Jaktakademins ungdomsläger 10-14 juni 2024 På lägret sysslar vi med naturen, fiske, jakt och orientering. Även möjlighet att skriva jägarexamen. Vi tar emot 24 pojkar och flickor i åldern 10-14 år. Deltagaravgiften: 200 euro. Plats: Laksiaisten Erämiehets stuga, Kaitajärventie 54, 54800 Savitaipale. Ytterligare information och anmälningar senast 31 maj: Lemi-Taipalsaari jvf, Petteri Saarnia, tfn 050 336 2293. Savitaipale-Suomenniemi jvf och Luumäki jvf: Pasi Laari, tfn 0400 298 308. JA RK KO AL AT AL O Hankkija_Metsästäjä2_210x275.indd 2 Hankkija_Metsästäjä2_210x275.indd 2 Jägaren 2/2024 8 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 8 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 8 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• HANKKIJAN HIRVI Talvirehurapsi 50 %, rehukaali 50 %. 1 kg 15 15 5 kg 75 75 10 kg 116 90 (15,15 €/KG (15,15 €/KG) (11,69 €/KG) HANKKIJAN PEURA Rehujuurikas 15 %, talvirehurapsi 35 %, italianraiheinä 35 %, öljyretikka 15 %. 5 kg 53 80 10 kg 105 55 (10,76 €/KG) (10,56 €/KG) HANKKIJAN RIISTA Rehurapsi 20 %, talvirehurapsi 50 % , italianraiheinä 30 %. 10 kg 64 50 (6,45 €/KG) RIISTAHERNE 30 kg 20 50 (0,68 €/KG) HUKKAKAURA VAPAA REHUKAURA 30 kg 19 95 (0,62 €/KG) TURNIPSI (REHUNAURIS) 1 kg 18 50 (18,50 €/KG) REHUJUURIKAS 1 kg 19 55 (19,55 €/KG) REHURAPSI 1 kg 8 15 25 kg 121 50 (8,15 €/KG) (4,86 €/KG) HINNAT VOIMASSA 31.5.2024 ASTI TAI NIIN KAUAN KUIN TUOTE-ERIÄ RIITTÄÄ. VALIKOMAT VAIHTELEVAT MYYMÄLÖITTÄIN. KAIKKI TUOTTEET SAATAVILLA MYÖS VERKKOKAUPASTA hankkija.fi HANKKIJALTA RIISTAPELLOLLE SUPILOUKKU 36X31X107 CM 79 95 Varmatoimiset, kotimaiset loukut. Valmistusmateriaalina säänkestävä alusinkkiverkko, galvanoidut 4 mm lankavahvikkeet. MINKKILOUKKU 16X18X72 CM 34 95 KANULOUKKU 150X100X50 CM 349,Erittäin tukeva kotimainen elementeistä koottava loukku supikoiran, mäyrän ja ketun pyyntiin. Sisältää laukaisulaitteen. RIISTAKAMERA NITEFORCE EZMAIL 20 MP 4G 219,Erittäin helppokäyttöinen riistakamera. Lähettää kuvat ja videot sähköpostiin. Korkea 20 MP kuvaresoluutio ja laadukkaat Full HD (1080P) videot. Nopea 4G-yhteys. JALMARIN LAATIKKORAUTA PIENPETORAUTA 64 95 Heti tappava laatikkorauta minkin ja näädän pyyntiin silloin kun loukkua ei voida käydä kokemassa päivittäin. MÄYRÄLOUKKU 116X41X46 CM 139,Kotimainen, vankkarakenteinen paksusta 3,5 mm verkosta valmistettu loukku. Silmäkoko 1x2”. Paino: 13 kg. RIISTAKAMERA NITEFORCE LIVE 360 GREEN 4G 279,Katso reaaliaikaista videokuvaa kohteesta. Kameraa voi kääntää ja zoomata puhelimella ilmaisella sovelluksella. Tallenteet tallentuvat sovellukseen, josta ne voi jakaa tarvittaessa useammalle käyttäjälle. HANKKIJAN RIISTASIEMENVALIKOIMA TARJOAA MYÖS MAISTUVIA SEOKSIA RIISTALINTUJEN RUOKINTAAN. Hankkija_Metsästäjä2_210x275.indd 2 Hankkija_Metsästäjä2_210x275.indd 2 21.2.2024 16.28 21.2.2024 16.28 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 9 4-9_Uutiset_JÄ0224.indd 9 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• Till harjaktens natur hör att jägarna väntar i lugn och ro, lyssnar på naturen och pratar med kamraterna. Till jaktens karaktär hör också att den tidigt på hösten är annorlunda än mitt i vintern. TexT och bilder Antti Saarenmaa T io minusgrader och en lätt vind som nyper i kinderna. Jag har byltat på mig lager på lager med jaktkläder och snöskorna har jag med mig. Min kamrat har tagit sonen med sig och från hundburen i bakluckan hoppar den unga ryska stövaren Max ut. Han (kamraten alltså) sätter på hundpejlen eftersom sökandet och drevet kan bära iväg långa vägar. Även om det bara finns en enda livligt trafikerad väg i jaktområdet så ska vi hålla koll på hunden. På det viset hinner vi genskjuta hunden och Harjakt med drivande hund kalla in den innan den når landsvägen. Vi kände till en röjning med björktoppar och kvistar där hararna gärna gnagar och lämnar spår efter sig. Vi hoppades på bärande skare eftersom vädret hade varit ombytligt, men tövädret hade varit för kortvarigt för att bilda skare. Så det blev inte något snabblöparföre för hunden, men vi beslöt ändå att göra ett försök, om hunden skulle få till ett drev. Vi släppte Max och han löpte ivrigt iväg längs vägkanten för att leta efter spår. Snart hade han hittat och for iväg som ett streck. Vi såg honom försvinna och grävde sedan fram utrustningen ur bilen. Det brådskade ju inte. Det var en lämplig stund för en påtår morronkaffe och att njuta av den ljusnande gryningen. Jakten ändrar karaktär efter hand som säsongen framskrider I februari har harjakten en helt annan karaktär än i början på säsongen, då hunden släpps och letar spår i barmarksterräng. ? Jakten med finsk stövare har nästan 150 år gamla traditioner. Finska stövarklubben omfattar i detta nu 43 raser drivande hundar och många av dem används på harjakt. ? På senhösten byter skogsharen färg. Innan snön lägger sig syns den vintervita haren tydligt bland granarna. Jägaren 2/2024 10 10-13_Jänisjahti_JÄ0224.indd 10 10-13_Jänisjahti_JÄ0224.indd 10 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• 11 Jägaren 2/2024 10-13_Jänisjahti_JÄ0224.indd 11 10-13_Jänisjahti_JÄ0224.indd 11 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• Jägaren kan sitta, vänta och följa hunden med pejlen. Somliga använder kanske väntetiden till att spana efter hönsfåglar eller locka på järpe med pipa eller plocka svamp. När hunden har nystat upp harspåret och kommit nära haren skuttar den iväg och söket övergår i drev. Senast då ska jägaren börja följa med vartåt drevet tar vägen. På hösten brukar haren förr eller senare följa någon väg en bit och därför är vägar utmärkta platser för pass. Typiskt för haren är att den när den drivs följer en runda och passerar samma plats gång på gång. Jägaren bör alltså tålmodigt och tyst stå kvar på passet eftersom haren med stor sannolikhet återkommer. Efter hand som hösten framskrider och snön faller väljer haren allt oftare att följa en väg, ibland också långa sträckor. Vägkorsningar och andra ställen utmed vägen är därför lämpliga att ställa sig på. Haren följer ofta samma rutter som artfränderna väljer. Sänkor, skogsbryn och kanter av olika slag utgör sannolika vägval. Om du en gång har fällt en hare på en viss plats så väljer kanske också följande hare samma väg när den har en hund efter sig. I slutet av säsongen förändrar haren sitt beteende vid drev. Platserna där den korsar en väg är fortsättningsvis bra ställen att vänta på, men haren är mindre benägen än förut att löpa långa sträckor längs en väg. Däremot kan haren stanna i ett granbestånd, en plantering eller på en myr och tvinna omkring där. I februari får harjägaren ofta spänna på sig skidorna och ge sig in i leken, och vad kan då vara bättre än att ställa sig på pass på en höjd i skogen? Hunden blir på efterkälken På hösten är det spännande när drevet går i cirklar alldeles nära, men i slutet av säsongen händer det att haren ligger väldigt långt framför hunden och passerar passet långt innan jägaren börjar hålla utkik. På vintern är det särskilt viktigt att jägaren är tyst och stilla på passet. På den här jakten i Ruokolax passade jag på en plats där haren redan hade korsat vägen en gång och hörde hunden närma sig, men haren visade sig inte alls. Så jag gick en bit med vägen och bakom kröken hittade jag färska spår. Utan att jag märkte det hade haren löpt ett stycke med vägen och tagit ett långt språng ut i skogen. Kanske hade den hört mina skidor knarra i snön? Pejlen revolutionerar Hundpejlarna som fanns för något årtionde sedan gav det ungefärliga avståndet till hunden med svagare eller starkare pip, bara jägaren lyckades rikta den åt rätt håll. Men pejlens egenskap att pipa nästan lika kraftigt om jägaren riktade den åt rakt motsatt håll, bort från hunden, gjorde operationen ännu knepigare. En skytt som ställer sig vid en väg ska helst stå bredvid vägen och gärna uppe på en sten eller annan höjd. Med mörk skog bakom sig blir jägaren svårare att få syn på. Ljud och rörelse får haren att spritta till. Jägaren 2/2024 12 10-13_Jänisjahti_JÄ0224.indd 12 10-13_Jänisjahti_JÄ0224.indd 12 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• Den traditionella harjakten ? I vårt land finns det uppskattningsvis drygt 200 000 harjägare. ? Skogsharen har funnits i vårt land lika länge som människan; våra förfäder jagade hare redan för 4 000 till 6 000 år sedan. ? Tack vare harens och människans långa gemensamma historia spelar haren huvudrollen i många gamla berättelser och ordspråk. ? Under de senaste 70 åren har den årliga avskjutningen varierat mellan 150 000 och 300 000 harar. Under toppåren har nästan en miljon harar blivit fällda. ? De drivande hundarna har varit våra jaktkamrater i hundratals år. Vår inhemska stövare har en historia med rötter i 1800-talet. Dagens pejlar ger jägaren klart besked om vad som pågår i skogen. När pejlen ritar ett tätt nystan av spår vet jägaren att hunden reder upp nattens harspår och han ser hur arbetet framskrider. När hunden hittar det utgående spåret får drevet en kurs, hastigheten ökar och jägaren kan förbereda sig för drevet. Pejlen ger fortlöpande besked om hundens arbete. Ibland på språng, ibland stilla Veckoslutets köldföre var hyfsat för harjakt. Vädret var klart och vackert och inbjöd till en friluftsdag. Men enligt erfarna jägare med stövare är det bästa vädret för drevjakt när temperaturen ligger kring noll. Det fuktiga vädret ger lukterna vingar och gör det lätt för hunden att följa vittringen. Även för haren finns det bättre väder och sämre. När nysnön faller brukar haren slå bromsarna på för en dag eller ett par, och då kan det vara svårt att hitta färska spår. När det regnar på barmark händer det att haren väntar ut regnet under grangrenar. Då måste hunden nästan snava över haren för att stöta upp den. Genomsnittligt sett rör sig haren mera mot slutet av säsongen när brunsten närmar sig. Alltid lyckas det inte, även om det vimlar av harar Vi följde med hundens arbete med pejlen ett slag innan vi beslöt att spänna på skidorna och åka närmare. Hunden jobbade i ett granbestånd med att nysta upp en spårhärva så vi tog oss upp på en höjd för att lyssna. Haren hade flera gånger löpt mellan två höjder nedanför oss. Vi småpratade lågmält medan vi väntade. Så fick hunden igång drevet, knappa hundra meter ifrån oss. Max skällde drevskall så vi visste att haren var på språng med hunden efter sig. Till en början gick drevet bortåt från oss, men vände sedan helt om och kom hitåt. Min kamrat pekade neråt sänkan under höjden och gestikulerade att vi snart skulle ha jösse i famnen. Men icke sa Nicke. Kanske hade haren tjuvlyssnat på vårt småprat och beslutit sig för att inte delta i samtalet. Drevet gick fint en stund till, men så drog haren upp ett längre försprång och skakade av sig Max. Om en hund lyckas hålla sig nära haren så får den inte tid att stanna och lyssna på samma sätt som när snön ligger djup. Den här gången höll inte hunden trycket tillräckligt högt och haren lyckades smita. Vid harjakt i slutet av säsongen är det så gott som obligatoriskt med skidor eller snöskor. Om du tänker skida i djup snö är det säkrast att fästa en vapenrem på hagelgeväret. I det här fallet blev undertecknad tvungen att låna ett hundkoppel. ? Nuförtiden är pejlen ett viktigt verktyg vid drevjakt på hare. Bilden visar både hur hunden arbetar och harens vägval när den drivs. En harjakt i gott sällskap är ett fantastiskt och socialt sätt att tillbringa en dag utomhus. Fjortonåriga Eetu Matikainen som bor i Ruokolax är trots sina unga år en erfaren harjägare. Jägaren 2/2024 13 10-13_Jänisjahti_JÄ0224.indd 13 10-13_Jänisjahti_JÄ0224.indd 13 27.2.2024 16.11 27.2.2024 16.11
• Riktigt utförd är vårinventeringen en bra metod för att inhämta information om hjortdjuren i allmänhet och vitsvanshjorten i synnerhet. TexT Antti Rinne bild Joni Saunaluoma P å lokalplanet är det ändå väldigt svårt att uppskatta antalet vitsvanshjortar. Även med viltkameror är det svårt att få ett helhetsgrepp om läget. Fältinventeringen som görs på våren är ett bra kompletterande verktyg, i synnerhet på åkerdominerade orter. Den ger oss en indexliknande uppskattning av riktningen som stammens utveckling går i. Det kan finnas väldigt mycket hjortar i det inventerade området på våren, men Vårinventeringen ger oss mera information om hjortdjuren knappt några alls under jaktsäsongen. Därför berättar en inventering som en jaktförening gör på våren inte hela sanningen om variationerna på ett större område. Om det bara är görligt vore det därför bättre att verkställa vårinventeringen samtidigt i hela jv-föreningens verksamhetsområde. Kontinuiteten viktigast Om inventeringen görs flera år i rad på samma sätt så ger den en rätt god bild av hur hjortstammen utvecklas. Räkningen ska göras på exakt samma sätt och på samma plats. Observera att inventeringen inte ger det totala antalet hjortar utan snarare ett minimivärde. Vårräkningen ersätter inte Naturresursinstitutets (Luke) uppskattning av stammen, men institutets uppskattning och vårräkningens resultat kan jämföras med varandra och användas som stöd för beskattningsplaneringen. De resultat för vårräkningen som sparas i Oma riista står till Lukes förfogande på samma sätt som anmälningarna av kvarstående stam efter hjortdjursjakten. Verkställandet Vårräkningen är enkel att göra, men kräver en smula tid och förberedelser av dem som gör jobbet. Det viktigaste för att lyckas är att tajma räkningen till just de kvällar efter snösmältningen då största delen av hjortarna och de övriga klövdjuren betar ute på fälten. Tidpunkten för inventeringen infaller ofta vid månadsskiftet april-maj. När snön ännu dröjer kvar utmed skuggiga åkerkanter uppträder i synnerhet hjortarna fortfarande i flock. En lugn och varm kväll är det bästa vädret för inventeringen. En timme före solnedgången är den bästa tidpunkten att börja; fortsätt sedan tills det mörknar. Gör helst rundan två gånger under Se videon om inventering på våren jagarentidningen.fi Jägaren 2/2024 14 14-15_Peuran_kevätlaskenta_JÄ0224.indd 14 14-15_Peuran_kevätlaskenta_JÄ0224.indd 14 27.2.2024 16.12 27.2.2024 16.12
• Anvisningar utifrån jägarnas erfarenheter Den längsta serien av årliga vårinventeringar som undertecknad känner till har gjorts i Urjala; där har jägarna räknat hjortar sedan 70-talet. Även i det sydvästra hörnet av landet finns många orter där jägarna har räknat hjortar i åratal. De här rutinerade inventerarna har redan länge önskat sig enhetliga anvisningar för inventeringarna och ett rapporteringsverktyg i Oma riista. I slutet av 2022 fick jag i uppdrag att utveckla det här verktyget och anvisningarna som föreningarna önskar sig; de ingår i en omfattande utveckling av Oma riistas funktioner för föreningar och småvilt. Vi började med att diskutera med de jaktföreningar som redan håller på med inventeringarna och samlade in deras erfarenheter. I flera föreningar hade man skrivit sina egna anvisningar och noga bokfört sina tidigare räkningar. Överensstämmelsen mellan de olika föreningarnas inventeringsmetoder var rent häpnadsväckande. Utifrån det här materialet var det sedan enkelt att börja utforma anvisningar för hela landet. samma kväll för att få veta när flest djur befinner sig ute på fälten. Bestäm inventeringsområdet Ju större del av ett område som blir inventerad desto bättre. Med anledning av växelbruket odlas inte samma växter varje år på samma plats och därför varierar växttäcket på vintern. För att de olika åren ska vara helt jämförbara sinsemellan borde jaktföreningen varje år inventera hela sitt jaktområde. Det är förnuftigt att dela in inventeringsområdet enligt vägnätet i mindre bitar så att ingen behöver köra oskäligt mycket samtidigt som djuren blir observerade så samtidigt som möjligt. Med kikare eller värmekamera? Kikaren är inventerarens viktigaste redskap. Spana helst inifrån bilen eftersom djuren tenderar att fly så fort de får se en människa. Den som använder värmekamera eller en apparat för mörkerseende ska göra likadant varje år. Med värmekamera ser man ju klart bättre än med kikare, vilket betyder att resultaten inte är jämförbara med varandra. Du finner inventerings­ anvisningarna i Oma riista och på riista.fi. Videon om hur du använder verktyget finner du på Viltinfo. ? Det är svårt att identifiera djur på långt håll; därför räcker det med antalet individer per art för rapporteringen. ? Ett exempel på en tänkt jaktförenings jaktområde som jägarna har delat upp i smärre bitar med var sin inventerare. Resultatet för vårinventeringen kan bokföras för vitsvanshjort, rådjur och dovhjort. Med hjälp av verktyget går det utmärkt att jämföra resultaten för olika år. Använd verktyget i Oma riista I webbtjänsten Oma riista finns ett verktyg som kan användas för att spara resultatet från inventeringen. Föreningens kontaktperson fyller i uppgifterna och samtliga medlemmar i föreningen ser rapporterna som skapas. Det går också att anmäla resultaten för tidigare år. Glöm inte att anmäla resultatet till jv-föreningen som ju sköter beskattningsplaneringen i sitt verksamhetsområde. Jägaren 2/2024 15 14-15_Peuran_kevätlaskenta_JÄ0224.indd 15 14-15_Peuran_kevätlaskenta_JÄ0224.indd 15 27.2.2024 16.12 27.2.2024 16.12
• I början av året fäller vitsvansbockarna hornen, som de har odlat med stort besvär och stridit med i höstens brunstbataljer. Men varför faller hornen av? TexT och bilder Taneli Sinisalo F ör vitsvansbockarna är hornen en krona som med sin storlek ska skrämma klenare motståndare. När det blir allvar av under brunstens bataljer så fungerar hornen som ett vapen. Att kampen är skoningslös ser man ofta på brustna horntaggar. Men hornen används inte bara för att strida med utan också för att markera hemområdet. Med hornen gnider bockarna bort barken på små träd för att fästa sin personliga doft från doftkörtlarna i pannan på trädet. Det gnidna stället på trädet fungerar också som en visuell signal för andra hjortar som senare dyker upp för att nosa på doften och gnida in sin egen doft. Bestäms av generna, åldern och födan Det är ganska lätt att år efter år känna igen vitsvansbockarna trots att de får nya horn varje år. Det här beror till stor del på att hornens form är genetiskt bestämd. Men generna står inte för hela förklaringen till att det finns så många bockar med stora horn, utan arvsanlagen utgör en av tre faktorer i en så att säga helig treenighet. Och i motsats till vad man tidigare trodde så har generna den minsta betydelsen av de tre. Ny hornkrona varje år Vitsvansbockens hornkrona är oftast tulpanformig och ser ut som en krona. För att en vitsvansbock ska nå sin fulla hornpotential ska den bli minst sex och ett halvt år gammal. Även om bockens skelett är fullt utvecklat vid 4,5 års ålder så fortsätter hornen nästan undantagslöst att växa i två år till. I åldersspannet 4,5 till 5,5 år brukar hornen ta sitt största språng i tillväxten. Skelettet har slutat växa och då kan större delen av mineralerna överföras till hornen så att de fortsätter växa. Det är väldigt sällsynt att hornen fortsätter att växa efter 6,5 års ålder. I stället förblir de så gott som likadana till 8,5 års ålder för att sedan börja tillbakabildas. Födan är den tredje faktorn som påverkar hornen. Hornen på hjortdjuren växer snabbare än någon annan skelettdel i vår fauna. Och då förstår vi att hornen kräver förstklassigt byggmaterial för att kunna utvecklas till sin fulla potential. Födan måste vara Vitsvanshj rtens år Jägaren 2/2024 16 16-19_Peuran_vuosi_jättösarvet_JÄ0224.indd 16 16-19_Peuran_vuosi_jättösarvet_JÄ0224.indd 16 27.2.2024 16.13 27.2.2024 16.13
• av bästa kvalitet under perioden då hornen växer och måste innehålla de mineraler som behövs, särskilt kalcium och fosfor. Hjorten lagrar mineralerna i skelettet och kan därifrån överföra till hornen. Ju mera mineraler som jägarna lägger ut för hjortarna desto större är nyttan för hornens tillväxt. Det enklaste sättet är att sätta upp slickstenar, men också mineralgropar fungerar utmärkt. Glöm inte heller att samma mineraler är oerhört viktiga också för diande hjorthindar och senare på sommaren för kalvarna när de växer. Hornens kretslopp Hornen växer, hårdnar och faller av i en process som styrs främst av hormoner och dagsljus. I Nordamerika har det forskats en hel del i ämnet. Utredningar av det komplicerade samspelet mellan tallkottkörteln, hjärnbihanget och hormonerna i testiklarna finns på internet för den som vill fördjupa sig i ämnet. Aningen förenklat växer hornen från våren till sensommaren. Medan de växer är de överdragna med skyddande basthud och därför känsliga och lättskadade. I augustiseptember stiger testosteronnivåerna, vilket får bindväven att hårdna, alltså förbenas. Den skyddande basthuden börjar klia och bocken börjar feja bort den. Hornen på hjortdjuren växer snabbare än någon annat skelettdel i vår fauna. ? När hornen växer är de täckta av sammetslen basthud. I början av september går det att fälla en sådan bock med sammetshorn. Här har osteoklasterna förstört stället där hornet fäster i skallen. Benvävnadens porösa struktur syns tydligt. ? Hornens form är genetiskt bestämd och brukar förbli i stort sett oförändrad år efter år. På bilden samma bock; till vänster som 8,5-åring, i mitten som 9,5-åring och till höger som 10,5-åring. Att hornen tillbakabildas med åren syns på både storleken och antalet taggar. Jägaren 2/2024 17 16-19_Peuran_vuosi_jättösarvet_JÄ0224.indd 17 16-19_Peuran_vuosi_jättösarvet_JÄ0224.indd 17 27.2.2024 16.13 27.2.2024 16.13
• I Nordamerika är jaktkulturen kring vitsvanshjorten väldigt annorlunda och jakten på trofébockar är mycket populärare än här. Hos oss fortsätter jaktsäsongen i dagsläget till mitten av februari, vilket betyder att majoriteten av bockarna har hunnit fälla hornen. Att hitta fällda hjorthorn betyder alltså inte att hjorten i fråga har överlevt jakten. Hos oss är det snarare rekreationsvärdet som får folk att leta efter fällhorn. En strålande vårdag tillbringad ute i naturen är aldrig bortkastad tid! Och som bonus hittar man kanske hjorthorn att ta med sig hem. Den som är händig kan snickra till någonting fint av fällhornen, som en takkrona. Det går också att använda hornen till att skramla med för att locka bock under brunsten. Glöm inte heller att den som tillbringar en dag på vitsvansarnas hemmaplan lär sig någonting nytt om deras beteende och vanor. Den här kunskapen blir användbar vid planeringen av kommande jakter. I juli börjar testosteronnivåerna stiga för att nå sitt maximum under brunsten i november. Om brunsten lyckas och de flesta hindarna blir betäckta i den första omgången så börjar testosteronnivån sjunka för att vid årsskiftet nå sin miniminivå och förbli låg ända till juli. Osteoklasterna får hornen att falla Där hornen fäster i skallen påminner benvävnaden till strukturen om cellerna i en bikupa. Den är porös, men tillräckligt stark för att klara brunstbataljerna. I den här porösa benvävnaden döljer sig mekanismen som får hornen att falla. Där hornen fäster i skallen finns det en sorts vilande celler som kallas osteoklaster. De förhöjda testosteronnivåerna håller osteo klasterna i vila under hela hösten, men när testosteronnivåerna sjunker aktiveras de och börjar förstöra benvävnaden i skarven mellan skallen och hornen. När osteoklasterna är klara med jobbet så trillar hornen av. Aktiveringen av osteoklasterna regleras alltså av testosteronnivån som i sin tur följer brunstens tidtabell. Om en stor andel hindar inte har blivit dräktiga under den första brunsten så följer en andra brunst som håller bockarnas testosteron på topp. Vilket i sin tur senarelägger aktiveringen av osteoklasterna och hornfällningen. Testosteronnivån påverkas också av sådant som bockens fysiska kondition, tillgången på föda och skador. Om de här faktorerna står på minus så kan det leda till att hornen fälls i förtid. I Nordamerika har forskare påvisat att en hjorthanes dominansstatus kan påverka testosteronnivån. Dominanta bockar, som vanligen också är de största, fäller ofta hornen tidigare än de yngre. Det här beror sannolikt på att testosteronnivån hos unga bockar hålls på en hög nivå en längre tid än hos äldre bockar. Vilket låter alldeles logiskt eftersom testosteronnivåerna ju också brukar vara högre hos unga män än hos äldre. Självfallet innebär också hornens stora massa en ökad belastning på stället där hornen fäster i skallen när osteoklasterna blir aktiva, jämfört med mindre och smäckrare horn. Leta efter fällhorn allt populärare Hobbyn att på våren leta efter fällhorn kommer ursprungligen från Nordamerika och har där en stor betydelse för jakten. I Nordamerika tar jaktsäsongen till största delen slut vid årsskiftet eller i början av januari, alltså innan majoriteten av bockarna fäller hornen. Genom att samla in fällhornen får man veta vilka bockar som har överlevt jakten och vilka som inte har gjort det. ? Med lite tur kan man på våren hitta ett fällhorn i snön att ta med sig hem. ? De större och äldre bockarna fäller ofta hornen tidigare än de unga med smäckrare horn. Till vänster en ung bock och till höger en tydligt fullvuxen bock. BURREL-LIITTYMÄT ALK. 3,99 €/KK, EI AVAUSMAKSUA. TILAA MYÖS SOITTAMALLA 0800 93 93 93 Saisiko olla hirveän hyvä kamera? 259?€ Winter Pack -riistakamerapaketti nyt Helppokäyttöinen, lähettävä riistakamera valvontaan ja riistantarkkailuun. Winter Pack -riistakamerapaketti sisältää Burrel S12 HD SMS Pro 4G -kameran, lyijyhyytelöakun, akkukaapelin, 32 GB:n muistikortin sekä merinovillapipon. Tilaa omasi: elisa.fi/metsästäjä 894768_Elisa_Big_Logo_Burrel_S12HD_Hirvi_Metsastaja_2_24_210x275.indd 1 894768_Elisa_Big_Logo_Burrel_S12HD_Hirvi_Metsastaja_2_24_210x275.indd 1 21.2.2024 8.46 21.2.2024 8.46 Jägaren 2/2024 18 16-19_Peuran_vuosi_jättösarvet_JÄ0224.indd 18 16-19_Peuran_vuosi_jättösarvet_JÄ0224.indd 18 27.2.2024 16.13 27.2.2024 16.13
• BURREL-LIITTYMÄT ALK. 3,99 €/KK, EI AVAUSMAKSUA. TILAA MYÖS SOITTAMALLA 0800 93 93 93 Saisiko olla hirveän hyvä kamera? 259?€ Winter Pack -riistakamerapaketti nyt Helppokäyttöinen, lähettävä riistakamera valvontaan ja riistantarkkailuun. Winter Pack -riistakamerapaketti sisältää Burrel S12 HD SMS Pro 4G -kameran, lyijyhyytelöakun, akkukaapelin, 32 GB:n muistikortin sekä merinovillapipon. Tilaa omasi: elisa.fi/metsästäjä 894768_Elisa_Big_Logo_Burrel_S12HD_Hirvi_Metsastaja_2_24_210x275.indd 1 894768_Elisa_Big_Logo_Burrel_S12HD_Hirvi_Metsastaja_2_24_210x275.indd 1 21.2.2024 8.46 21.2.2024 8.46 16-19_Peuran_vuosi_jättösarvet_JÄ0224.indd 19 16-19_Peuran_vuosi_jättösarvet_JÄ0224.indd 19 27.2.2024 16.13 27.2.2024 16.13
• När minkfällorna har slutat fånga När Helmiprojektet mot de främmande rovdjuren inleddes på objekten i Nyland hade minkbestånden enligt jägarna på respektive ort redan blivit radikalt mindre. Några observationer av spår gjordes knappt alls och bara en handfull minkar hade fångats under de senaste åren. Verkligheten kom därför som en överraskning. TexT och bilder Jyri Mononen V id sjön Ridasjärvi i Hyvinge, som är berömd för sin andjakt, var det också glest mellan minkobservationerna, men fångstgruppen hade både kunnandet och viljan att börja jaga med slagjärnen som projektet erbjöd. Sjöstränderna och utfallsdikena försågs med slagfällor för mink. Trots de anspråkslösa förväntningarna på fångst satsade fångstgruppen ändå helhjärtat på att göra jobbet med omsorg och regelbundet beta fällorna. Under det första fångståret avlivades 29 minkar utmed sjön och vid närbelägna diken. Det visade sig alltså att det inte alls var ont om mink och den nystartade jakten med slagjärn fick positiva effekter för sjöfåglarnas häckning. I Kyrkslätt gömmer sig minkarna I Saltfjärdens naturskyddsområde i Kyrkslätt påminde samtalen med rovdjursjägarna om vad vi fick höra i Ridasjärvi och på andra platser. Trots att jägarna hade fortsatt med jakten hade de inte avlivat mer än ett fåtal minkar. Området verkade rent av vara tomt på minkar. Under ett halvår lyckades undertecknad inte hitta fler minkspår än ett enda, men desto fler spår efter utter. Med modell av Ridasjärvi gillrade talkojägarna slagfällor vid de observerade spåren och vid avsides belägna och mindre diken, och ännu fler fällor vid havsvikarna. Under 2023 mångdubblades minkfångsten i skötselområdet Saltfjärden till hela Här för Joel Ahola, som är expert på minkjakt, ut en vippfälla till ett ställe där en besvärlig mink inte låter sig fångas. Den hade inte låtit sig luras in i en Jalmarifälla eller en Ihjälfälla. Till slut gjorde minken misstaget att på en sjöstrand kika in i en slagfälla. ? Genomgångsfällan Ihjäl utan bete verkar vara den av de fabriks tillverkade färdiga fällorna som fångar bäst, i synnerhet svårfångade minkhonor. Här gäller det att placera fällan så att den skapar en naturlig väg igenom. Finjustera avgillringsmekanismen och vittra in med minkdoft. Fällan på bilden har gillrats helt utan bete och har blivit mången minkhanes och honas ändstation. Jägaren 2/2024 20 20-23_Minkinraudat_tyhjänä_JÄ0224.indd 20 20-23_Minkinraudat_tyhjänä_JÄ0224.indd 20 27.2.2024 16.12 27.2.2024 16.12
• 24 minkar, vilket var en överraskande stor mängd i förhållande till det här 3000 hektar stora området som har en väldigt liten areal öppet vatten. Dessutom rapporterades att ett tjugotal minkar hade fångats med projektfällor i skärgården utanför. Skärgårdsjakten minskar invandringen till Saltfjärden och det övriga fastlandet. Det fanns alltså oväntat mycket mink i förhållande till arealen, men trots det var det märkligt svårt att hitta tecken på deras närvaro. Minkarna höll sig alltså effektivt dolda i hålor och igenväxta vikar. De gamla vanliga fångstplatserna – som utmed bäckar och åar, och under broar – var inte längre de bästa platserna för fällorna. Hur kommer det sig att minkarna vid fågelsjöarna i södra Finland inte längre lämnar några spår efter sig trots att de är överraskande många? Varför trycker de på avsides belägna och begränsade platser, så att de inte går i slagfällorna med mindre än att fällorna gillras precis där de håller hus? Beror det på att uttrarna blir fler? Uttern och minken förekommer i samma miljöer, både hos oss och ute i världen. Enligt gjorda observationer kan uttrar döda minkar och till och med äta upp sådana. Brittisk, irländsk, norsk och nordamerikansk forskning visar att minken undviker uttern och att minkarna tenderar att bli färre när uttrarna blir fler. Minkarna förändrar sitt beteende och börjar hålla sig dolda när de revirhävdande uttrarna blir fler. Varför skulle detta inte hända också här hos oss när uttrarna blir fler? Ju mindre och mer begränsade livsmiljöer det handlar om – som små sjöar, igenväxta våtmarker, isfria ställen i ett vattendrag – desto kraftigare inverkan kan uttrarna antas ha på minkarnas tendens att hålla sig dolda. I miljöer med gott om svängrum, som vid stora sjöar och i skärgården, har arterna däremot större möjligheter att leva parallellt med varandra. Sannolikt finns det fortfarande kvar minkar i alla våtmarker på fastlandet, även om de inte längre är lika synliga som de brukade vara. Men oavsett om detta beror på uttern eller någon annan dämpande faktor bör jakten fortsätta överallt och slagjärn sättas ut på platser där vi inte tidigare har jagat mink. Även ställen som känns obetydliga – som små snåriga diken, smärre vattensamlingar och igenväxta strandängar – kan visa sig vara utmärkta fångstplatser. I synnerhet Jägaren 2/2024 21 20-23_Minkinraudat_tyhjänä_JÄ0224.indd 21 20-23_Minkinraudat_tyhjänä_JÄ0224.indd 21 27.2.2024 16.12 27.2.2024 16.12
• minkhonorna verkar leva ett doldisliv på ett överraskande begränsat område. I näringsrika småsjöar finns det skräpfisk och grodor i enorma mängder för minkarna att äta eller nöjesjaga – i enlighet med sin natur. Där behöver de inte ströva omkring och lämna spår efter sig, eller råka på en livsfarlig utter! Varje mink är en för mycket Det räcker med en enda mink för att åstadkomma förödelse i en fågelkoloni. Fenomenet är särskilt synligt i skärgården, men pågår också i eutrofa insjöar. I Polen, England och vårt land har det påvisats att när minken etablerar sig i ett fågelskyddsområde så leder det till artförluster och färre sjöfåglar. Polska och engelska undersökningar bekräftar att minken är den avgörande nyckelarten för naturförluster. I motsats till mårdhunden begränsar sig förödelsen inte till boplundring utan minken dödar aktivt både kullar och vuxna fåglar. Om valet står mellan en mink eller tio mårdhundar i en våtmark eller utmed en bäck så är det bäst att börja med minken. Ingendera arten är önskvärd i vår natur, men på individnivå kan vi betrakta minken som en mycket värre negativ faktor för våtmarks­ naturen än mårdhunden. Vittra in fällorna med minkdoft När vi försåg också avsides belägna ställen med slagfällor stötte vi på en ny svårighet; minkspåren ledde förbi fällorna och lämnade dem tomma trots jägarnas ansträngningar. Utgående från några aktiva minkjägares anteckningar och fångststatistiken för fjolåret gjorde jag därför en sammanställning av ett antal tips värda att prova om minkarna vägrar gå i fällorna. Om du ännu inte har vittrat in fällorna med äkta minkdoft så börja med att göra det. Och om du har gjort det så invittra oftare. Enligt våra anteckningar blev minkskörden flera gånger större när fällorna vittrades in med äkta minkdoft. De syntetiska doftmedlen gav inte lika goda resultat. Brittiska forskare kom nyligen fram till samma resultat i ett stort upplagt test med minkfångst i östra England, och innan dess i Skottland. Prova med att använda enbart doften av minkhona, oavsett årstiden. Vi fångade dub? En utterhona tar livet av en mink som hon har fångat för att sedan äta upp den tillsammans med ungarna. Det är inte ovanligt med utterspår i våtmarker. ? Ihjäl-fällan på bilden var placerad i stenig terräng och betad med resterna av en järpe. Den finska spetsen Pure har upprepade gånger lyckats nosat upp minkar på ställen där fällorna har stått tomma. På platser där det inte går att jaga mink med hund borde jakten med fällor vässas ytterligare ett snäpp! AR I KA AR AK AI NE N AR I LE H TI M ÄK I Jägaren 2/2024 22 20-23_Minkinraudat_tyhjänä_JÄ0224.indd 22 20-23_Minkinraudat_tyhjänä_JÄ0224.indd 22 27.2.2024 16.12 27.2.2024 16.12
• Resultatet av minkjägarenkäten I höstas ordnade Helmiprojektet mot de främmande rovdjuren en enkät om jakten riktad till både avtalsjägarna och projektets utomstående jägare. Syftet med enkätfrågorna var att kartlägga minkjakten. En klar majoritet av projektjägarna (cirka 90 %) och en stor del av de utomstående jägarna (78 %) ansåg att minkjakten kräver specialkunnande, samtidigt som få jägare behärskar jaktformen. Minken är en skadlig främmande art som är särskilt förödande för sjöfåglarnas häckning. Lyckligtvis går det att hejda artens framfart genom eliminering. En enda mink som fångas vid en sommarstuga räddar livet på flera fågelkullar. 215 projektpersoner och 78 utomstående personer svarade på enkäten. Du finner mera information och tips om minkjakt på webbplatsen vieraspeto.fi > svenska. De preliminära observationerna som jag presenterar i den här artikeln ska testas under innevarande år. Undertecknad tar tacksamt emot läsarnas egna observationer och erfarenheter av minkjakt med fälla; mejla mig på jyri.mononen@riista.fi. Jag vill rikta ett särskilt tack till följande projektjägare för material till denna artikel: Ari Lehtimäki, Joel Ahola och Veijo Kröger. Ytterligare material om minkjakten har jag dessutom frått från flera andra Helmi-jägare, bland dem Vili Loikkanen och Jarkko Kettunen. belt fler minkhonor med honlig doft än med hanlig doft i fällorna. Hanlig och honlig doft lockade minkhanar lika bra, men hondoften verkade ändå bita aningen bättre också på hanar. Om din minkfångst består mest av hanar kan du testa att slopa betena och enbart locka med doften av minkhona. Du kan också försöka med att byta de traditionella fiskoch köttbetena till tomma äggskal och/ eller fågelfjädrar. Enligt vårt material verkar somliga minkhonor vara misstänksamma mot föda som bete medan hanarna oftare låter sig lockas av foder. Det är viktigt att eliminera de svårfångade minkhonorna eftersom det ju är de som producerar fler minkar. Försök med genomgångsfällor Vi fångade minkar med samtliga fällmodeller. Om du ännu inte har gjort det så prova också med genomgångsmodeller. Till exempel ihjäl-fällan, som kommer som ett färdigt paket med slagjärn och låda, eller bygg en egen T-formad låda som kan fungera både som genomgångsfälla och enkelfälla med bete. Enligt vårt material fungerar också vippfällorna bättre än den vanliga basmodellen, även om de till antalet var färre än de övriga fällmodellerna. En intressant observation visade att genomgångsfällorna och T-modellerna verkade fungera bättre för honorna än de övriga modellerna medan vippfällorna fungerade bättre på hanarna än de övriga modellerna. Det kunde därför vara en klok strategi att börja med leta efter bra fångstplatser med de lättaste och enklaste fällmodellerna och sedan, när de bästa platserna väl är hittade, snickra ihop tyngre fällor för de allra bästa ställena. Flytta fällan om den inte fångar Om inte ens en invittrad fälla fångar en enda mink på ett helt år så är platsen och placeringen uppenbarligen dålig eller så är avgillringsmekanismen inte tillräckligt känsligt inställd. I praktiken finns det minkar i varje vattendrag och varje höst vandrar nya minkar in och ersätter de avlivade. Då är det bäst att flytta på fällan, om så en meter eller till en helt annan plats, kanske till ett oansenligt sidodike eller in i en vassrugge. Ibland behövs det inte mer än att rikta ? Minkarna är mera intresserade av färskt bete än av gammalt som har farit illa. Om det inte går att fortlöpande byta härskna beten mot färska så kan det fungera bättre med tomma äggskal eller ett helt ägg. Om fällan är invittrad med minkdoft behövs det knappast något bete alls. Somliga minkhonor verkar till och med undvika foderbeten. Hanarna är aktivare och kanske hungrigare än honorna och mera intresserade av någonting att äta. om fällans öppning åt ett annat håll! En bra fångstplats ligger ofta invid någonting, som en stor sten eller under en bro, men i det långa loppet hjälper ingenting annat än att prova sig fram. När fällan äntligen står på en bra plats ska du inte ändra på någonting utan fortsätta på exakt samma sätt. Minkjakten kräver ett specialkunnande som få jägare numera besitter Kan inte säga Helt av annan åsikt Delvis av annan åsikt Helt av samma åsikt % 10 % 20 % 30 % 40 % 50 % 60 % Övriga Helmi Jägaren 2/2024 23 20-23_Minkinraudat_tyhjänä_JÄ0224.indd 23 20-23_Minkinraudat_tyhjänä_JÄ0224.indd 23 27.2.2024 16.12 27.2.2024 16.12
• Har du lagt märke till hur hjortar och rådjur ena dagen dyker upp i ena ändan av en åker för att nästa dag dyka upp i andra ändan? Eller ett ett vilt som tycks ha upptäckt någonting misstänkt och börjar cirkla runt jägaren? Det här och mycket mer beror på vinden. TexT och bilder Antti Saarenmaa F örsiktigheten är det jagade djurets livförsäkring. Djuret observerar fortlöpande sin omgivning och flyr om den upptäcker någonting hotfullt. Synen och hörseln är de viktigaste sinnena, men i synnerhet hos våra klövdjur är luktsinnet den skarpaste observatören. Enligt mina rent praktiska observationer är vindriktningen ofta avgörande för djurens val av bete. Hjortar och rådjur kommer gärna till betet uppifrån vinden. Ofta sätter sig jägaren på pass vid åkerkanten under vinden bara för att upptäcka att hjortarna uppenbarar sig alldeles för långt borta, från motvindshållet. Av allt VINDEN – jägarens vän eller fiende? En jägare som vaktar på marknivå ska veta åt vilket håll vinden för lukterna. Talkflaskan visar vartåt det blåser och vart lukterna tar vägen. Jägaren 2/2024 24 24-25_Tuuli_ja_metsästäjä_JÄ0224.indd 24 24-25_Tuuli_ja_metsästäjä_JÄ0224.indd 24 27.2.2024 16.13 27.2.2024 16.13
• att döma söker bytesdjuren sitt bete på en plats där de kan känna doften av hot i motvindsriktningen medan de med synen och hörseln kan spana av den öppna terrängen i medvindsriktningen. Det är vanligt att jägare som jagar räv med lockpipa främst håller span i medvindsriktningen. Ett djur som litar på sin nos närmar sig ju helst mot vinden eftersom luktsinnet ger säkert besked. En enstaka rörelse eller ett dito ljud kan vara svårt att identifiera, men en doft tar djuret inte miste på. Vinden för lukterna med sig Viltet använder vinden för att överleva; alltså ska jägaren ta hänsyn till vinden för att hitta och överraska viltet, men framför allt för att inte bli upptäckt. Ett djur som befinner sig under vinden är ofta liktydigt med en förlorad skottchans. Lukten av en jägare som når viltets nos får djuret att sätta sig i säkerhet. Det finns i handeln olika doftmedel för att dölja doften av människa och fler än en jägare har undrat om och hur de fungerar. Det är tänkbart att man med sådana kan köpa sig några sekunder, men om du inte kan hålla andan som en fridykare på mästarnivå så krävs det raska tag när viltet störtar iväg med vinden. Människan producerar ju hela tiden lukter, inte minst när hon andas! Sätt dig alltså under vinden om det bara låter sig göras, oavsett om du vaktar vid en djurstig, en viltåker eller en bäverbäck. Lugnt väder – försiktiga djur Ibland rör sig viltet vårdslöst och självsäkert, och ibland med bara ett ängsligt steg i taget. Låter det bekant? Kallt, klart och torrt köldväder får det att frasa i terrängen och ljuden förstärks, men det uppstår inte heller några doftstråk. Lugna dagar kan vara besvärliga också för hunden; den får inte upp något spår, om inte viltet sätter sig i rörelse och själv skapar ett doftstråk. Eller så bara råkar hunden springa rätt på ett spår och drevet börjar. Av allt att döma gör den här mekanismen också rådjuret extra lättskrämt. När vinden inte för dofter med sig har viltet inte heller någon säker gångriktning där det med luktsinnet kan försäkra sig om att vägen är fri från tvåbenta och fyrbenta rovdjur. Penn State University i USA har forskat i vindens inverkan på hur vitsvanshjortar rör sig. Forskarna delade in vinden i tre kategorier; under 1 m/s, 1–6 m/s och 7–12 m/s, och räknade därefter ut att hjortarna rörde sig i genomsnitt 30 meter vid lugnt väder, ungefär 35 meter vid 1-6 m/s och 65 meter vid 7-12 m/s. Sträckorna var medelvärden och kunde därför variera rätt mycket, men av allt att döma rör sig hjortarna mera när det blåser. Vinden döljer ljuden När vinden blåser löv och gräs åstadkommer den både ljud och rörelser som döljer ljuden som jägaren åstadkommer. Men att i lugnt väder omärkligt spänna en jaktbåge är svårt, för på 15 meters håll når varje ljud och rörelse det tilltänkta bytet med plågsam skärpa. Men redan en vindstyrka på 3-4 m/s skapar såpass mycket ljud och rörelse att bågrörelsen och smärre frasande inte går att urskilja med samma skärpa. Vinden döljer också ljudet av en jägare som går långsamt. Det böljande gräset eller slyet vid en åkerkant skapar en naturlig döljande ridå. Vinden virvlar bakom hinder I strandkanten på en å ser man hur stenar och gropar skapar förändringar i vattenströmmen. Det uppstår virvlar bakom stenarna och i krökarna gröper strömmen ur stranden i ytterspåret. Luften beter sig på samma sätt och virvlar bakom större hinder. Det har ofta hänt att jag korsar en äng mot vinden och när jag når skogsbrynet märker jag plötsligt att vinden blåser mig i nacken! Luftvirvlarna skapar överraskningar och är därför svåra att förutse. Ett avgörande element i jakten Vinden är ett avgörande element för både viltet och jägaren. Hur mycket den påverkar jägaren beror på jaktsättet, men den påverkar alltid viltets vägval. Vindhastigheten och riktningen kan du kolla i någon vädertjänst och det finns hjälpmedel som specifikt handlar om vinden, som appen Windy, där du kan ta fram en vindkarta för olika höjder i ditt jaktområde. På köpet får du dessutom ett ändlöst samtalsämne för jaktdagen! För viltet betyder en jämn vind trygghet. Luktsinnet berättar vad som finns uppåt vinden. En vindstilla, dimmig morgon är ofta vacker, men får sällan viltet att sträcka på benen. För att det inte ska vara för enkelt så inverkar också månens faser på hur viltet rör sig. Jägaren 2/2024 25 24-25_Tuuli_ja_metsästäjä_JÄ0224.indd 25 24-25_Tuuli_ja_metsästäjä_JÄ0224.indd 25 27.2.2024 16.13 27.2.2024 16.13
• Ä ven om beståndet av skogshare varierar från år till år är trenden dyster: enligt snöspårsinventeringarna har beståndet halverats. Före 1990-talet verkade det som om populationen fluktuerade i 3–8 års cykler, vilka skulle ha varit förknippade med mullvadscyklerna på 3–4 år. Idag verkar cykliciteten ha försvunnit. Många tror kanske att orsaken är de rikligare rovdjursstammarna. Så är dock inte fallet. Den mest betydande predatorn, räven, har enligt snöspårinventeringarna minskat i antal på samma sätt som skogsharen. Duvhöken och berguven kan ta skogsharar, men andelen hare i deras kost är mycket liten. Faktum är att även dessa arter har minskat under de senaste decennierna. Norra barrskogsregionens art Skogsharen är en av de däggdjursarter som är utmärkt anpassad till nordliga förhållanden. Utbredningsområdet omfattar norra barrskogsoch tundrazonen i Europa och Asien, från norra Europa till Japan. I Östersjöregionen förekommer den på alla stora öar. Söder om Baltikum sträcker sig den enhetliga utbredningen endast till två skogsområden i nordöstra Polen. I Europa finns dessutom en separat bergspopulation i Alperna. Skogshare förekommer naturligt också i Skottland och på Irland, och har planterats ut i England, Wales och på många närbelägna öar i Atlanten. Skogshararna i Alperna och på Brittiska öarna representerar andra underarter än vår Lepus timidus timidas. Skogsharen har minskat inte bara här i Finland, utan Vår skogsharestam har minskat i årtionden. Många orsaker till tillbakagången har framförts som inte nödvändigtvis utesluter varandra. Har man hittat ett definitivt svar? TexT Juha Tiainen Skogsharens gåtfulla tillbakagång Jägaren 2/2024 26 26-29_Jäniksen_taantuminen_JÄ0224.indd 26 26-29_Jäniksen_taantuminen_JÄ0224.indd 26 27.2.2024 16.14 27.2.2024 16.14
• M AT TI KO UT O NE N skogsharens stora bakfot, som gör att den rör sig snabbt i mjuk snö. Eftersom snötäcket minskar är fördelen inte till lika stor nytta i jaktsituationer som förr. Den främsta orsaken till minskningen är emellertid fältharen. Fältharen har ökat Fältharen är en sydlig art, som spred sig västerut från de sydöstra stäpperna efter istiden. Den nådde Central­ europa tidigt, men till vårt land anlände den först under den medeltida värmeperioden. Under lilla istiden på 1600­ och 1700­talen avstannade utbredningen, kanske drog sig beståndet tillbaka i sydostlig riktning, men när klimatet blev varmare igen under 1800­talet och framför allt i början av 1900­talet fortsatte spridningen i snabb takt. Utbredningen kan ha främjats av småskaliga utplanteringar i sydvästra Finland för drygt hundra år sedan. Spridningen avtog eller upphörde under den kalla perioden i mitten av seklet, men sedan 1970­talet har fältharen åter spridit sig norrut, fyllt förekomstluckorna i inre Finland och blivit rikligare. I södra Sverige uppvisar fältharens stam en liknande utveckling. Där inplanterades arten i slutet av 1800­ta­ let. När stammen växte spred den sig till gränserna för den boreala zonen på några årtionden. Utbredningen var mer eller mindre stabil åren 1950–1990, men efter det påträffades fältharar på kort tid tiotals kilometer längre norrut. I samband med utbredningen fylldes även de om­ råden inom den etablerade zonen där fälthare tidigare saknades. Svenska forskare förmodar att den snabba expansionen av utbredningen var resultatet av flera milda vintrar. Romarna tros ha planterat ut fälthare på Brittiska öarna för ett par tusen år sedan. På Irland planterades även i Sverige, Alperna och på Brittiska öarna. I Alper­ na syns tillbakagången som en reträtt till högre höjder till följd av den globala uppvärmningen. I Storbritan­ nien har utbredningen krympt söderifrån och i Nord­ irland har stammen minskat. Varför är skogsharen på tillbakagång? Vad är sambandet mellan tillbakagången i stora områ­ den och den minskade utbredningen? En faktor har an­ setts vara den globala uppvärmningen, som kan påverka skogsharen på många sätt. Dess vita och varma vinter­ päls är en av de viktigaste egenskaperna för anpassning till vintern. Eftersom höstarna infaller senare, vårarna kommer tidigare och snöbrist blir allt vanligare fungerar inte skyddsfärgen längre. En viktig egenskap är också Skogsharen är utomordentligt väl anpassad till för­ hållandena i norr. Skogsharens nedgång samman­ faller med fält­ harens uppgång. H AN N U RÄ M Ä Jägaren 2/2024 27 26-29_Jäniksen_taantuminen_JÄ0224.indd 27 26-29_Jäniksen_taantuminen_JÄ0224.indd 27 27.2.2024 16.14 27.2.2024 16.14
• den emellertid ut först i slutet av 1800-talet. Där hade arten ingen nämnvärd framgång förrän under de senaste decennierna, och endast i Nordirland. Orsakerna till tillbakagången Skogsharens tillbakagång verkar vara relaterad till fältharen. Skogsharen har minskat i alla områden där fältharen har varit en naturlig nykomling eller en införd främmande art. I södra delarna av Sverige har skogsharen nästan försvunnit. Samma sak håller på att hända i Nordirland. Även i vårt land sammanfaller skogsharens tillbakagång med fältharens framgång. Snöspårinventeringarna visar att under de 35 år som skogsharstammen har minskat har fältharstammen samtidigt 25-faldigats. Skogsharens tillbakagång är kraftigast i södra Finland. Ekologisk konkurrens och korsning anses vara de främsta orsakerna. Arterna verkar vara ekologiskt mycket lika, vilket leder till att den mindre konkurrenskraftiga arten drar sig tillbaka över tid. Livsmiljöer I egenskap av en ursprunglig art i Norden är skogsharen helt klart en skogsbo. Den lever i varierande terräng i såväl barr-, blandoch lövskogar som i sumpmarker, vid kanterna av avverkningsområden och åkrar samt på stränderna till vattendrag. I Lappland förekommer den ända uppe på kalfjället. Fältharen är ursprungligen en stäppart och har brett ut sig hos oss tack vare de livsmöjligheter som jordbruksmiljöerna erbjuder. I äldre litteratur nämns att arten inte påträffas i skogar. Idag är det annorlunda. Åtminstone enligt uppgifter från fälttrianglarna i södra Finland söker sig fältharar flera hundra meter in i grandominerade skogar, där snöspår efter skogshare däremot saknas. Konkurrens mellan arterna Trots den ekologiska likheten finns det också skillnader. Under vegetationsperioden äter båda arterna olika örtartade växter och gräs, och skogsharen betar även på lövfällande buskar och ris. Under vintersäsongen är tillgången på föda avgörande. Även då föredrar fältharen örter och gräs, som den gräver fram under snön. När snön är så djup att det inte går att gräva fram gräs får även fältharen nöja sig med nödmat, det vill säga skott på vedväxter. Också skogsharen äter gräs på vintern, men är klart specialiserad på att äta skott och bark på träd, buskar och ris. Allt eftersom snölagret blir tjockare når den grenar högre och högre upp. Den äter regelbundet bark och skott från flera olika vedartade växtarter – alla vanliga lövträd och buskar, och i viss mån också barrträd – för att undvika att få i sig stora doser av växternas skadliga skyddsämnen. Den lider inte brist på tillgänglig föda. Skogsharen är helt klart en skogsbo, medan fältharen ursprungligen är en stäppart och har brett ut sig hos oss tack vare de livsmöjligheter som jordbruks miljöer erbjuder. Jägaren 2/2024 28 26-29_Jäniksen_taantuminen_JÄ0224.indd 28 26-29_Jäniksen_taantuminen_JÄ0224.indd 28 27.2.2024 16.14 27.2.2024 16.14
• Varje gång en skogsharehona producerar korsningsavkomma förlorar den lokala populationen en ren kull. Således kan förändringar i utbredning och populationsstorlek vara en direkt konsekvens av övervägande enkelriktad korsning. När korsningarna senare parar sig med fältharar överförs skogsharens gener till fältharepopulationens genuppsättning. I områden där fälthare och skogshare har levt sida vid sida endast en kort tid är skogsharens gener vanligare i fältharens genuppsättning än i områden där de levde sida vid sida tidigare. Det verkar som att fältharar som bär gener från skogshare har lägre duglighet än individer som bara bär på arttypiska gener. Detta innebär att skogsharens gener försvinner från fältharspopulationens genuppsättning under loppet av generationer efter att skogsharen försvunnit från det gemensamma området och det i huvudsak endast återstår fältharar. Eftersom korsningen är asymmetrisk överförs fältharens gener inte nämnvärt till skogsharspopulationens gen uppsättning. Korsning orsakar således inte en nedgång i skogsharens genetiska livskraft. Mötet mellan arterna i de gemensamma områdena leder följaktligen till en undanträngande ekologisk konkurrens om resurser och framför allt till att avkomman från skogsharen försvagas i form av förlorade rena kullar. Klimatförändringarna gynnar fältharen, som även av den orsaken klarar sig allt längre norrut. Författaren, Juha Tiainen, är extern sakkunnig och special­ forskare (emeritus) vid Naturresursinstitutet och docent vid Helsingfors universitet (Lammi biologiska station) Ingendera av hararterna försvarar revir, och på vintern kan det finnas gott om snöspår efter båda arterna vid utfodringsställen nära skogskanten. Individernas hemområden överlappar varandra, och flera individer kan röra sig och äta tillsammans eller i närheten av varandra. Däremot har man observerat att när arterna förekommer sida vid sida, söker skogsharen vintertid sina daglegor djupare in i skogen än när den förekommer ensam. I barrskogsområden, där det inte finns fältharar, varierar storleken på skogsharens hemområde från cirka 70 till 300 hektar beroende på tillgången på föda. I Joensuus förortsområde var hemområdet ungefär hundra hektar, vilket även var fallet för fältharen. Där förekom också mycket korsning av arterna, eftersom hemområdena överlappade varandra. Korsningar Skogsharens och fältharens förmåga att korsa sig observerades i Sverige redan i början av förra seklet, strax efter inplanteringarna av fälthare. Också korsningarna är fortplantningsdugliga. I områden med samtidig förekomst parar sig skogsharens honor ofta med fältharshanar. Parning mellan hanar av skogshare och honor av fälthare är också möjliga, men sällsynta. Som en följd av detta hamnar generna från fälthare eller skogshare i arvsmassan hos den andra arten på ett mycket asymmetriskt sätt. I Sverige hade 15 procent av de genetiskt analyserade fälthararna gener från skogshare, medan däremot andelen skogshare som har gener från fälthare är mycket liten. ? Skogsharens vita vinterpäls är en anpassning till vintern, men blir en nackdel nu när höstarna blir senare och vårarna tidigare. Klimatförändringen gynnar fältharen och låter den sprida sig allt längre norrut. H AN N U HU O VI LA RE IJO SA LM IN EN Jägaren 2/2024 29 26-29_Jäniksen_taantuminen_JÄ0224.indd 29 26-29_Jäniksen_taantuminen_JÄ0224.indd 29 27.2.2024 16.14 27.2.2024 16.14
• Mystisk och hemlighetsfull eller en skygg invånare i ödemarken? Stjärtanden är en art som häckar i stora delar av landet, men att hitta den utgör en utmaning för dem som spanar för fågelatlasen. TexT Mikko Alhainen ja Jarkko Nurmi Bilder Hannu Huttu och Jari Peltomäki E n grupp ivriga sjöfågeljägare tillbringade i fjol sin semester med att kartlägga sjöfågelområden i Norra Österbotten för fågelatlasen. Överst på önskelistan stod stjärtanden, som hör till våra minst kända sjöfåglar. När stjärtanden har ungar beter den sig som sädgåsen – den är synnerligen skygg, håller sig dold och trycker i vegetationen. Dessutom förekommer stjärtanden ofta i samma miljöer som sädgåsen, utanför de vanliga fågelskådarplatserna, i svårgången terräng långt borta från vägar. I den här artikeln har jag samlat några rutinerade fågelspanares erfarenheter och råd. Var håller stjärtänderna hus? Aapamyrarnas frodigt starroch gräsbevuxna flarkar och ödemarkernas fridfulla tjärnar utgör typiska livsPå spaning efter den svårfunna stjärtanden miljöer för häckande stjärtänder och andra krävande sjöfåglar. Men du kan också få syn på stjärtanden vid näringsrika fågelsjöar, havsvikar och strandängar. Dessutom verkar sjöfåglar trivas förvånansvärt bra i före detta torvtäkter, i synnerhet sådana där vattnet har stigit hastigt över gräset. Det krävs motivation för att hitta stjärtänderna och dessutom ska man pricka in den rätta tidpunkten och området på kartan. Utgå från artens beteende och krav på sin livsmiljö. Hur hittar jag stjärtänderna? Grunden för en lyckad atlaskartläggning av sjöfåglar stavas ”planera med omsorg”. Därefter krävs det uthållighet och ork i terrängen samt lämplig utrustning och taktik. Så fort en stjärtand får syn på en människa trycker den i växtligheten eller flyger sin väg. Eftersom arten gömmer sig blir den sällan observerad vid en inventeringspunkt eller linjetaxering. I det här avseendet är exempelvis bläsand och vigg lättare att hitta. Den bästa taktiken är att vara en grupp som närmar sig långsamt och ljudlöst från olika håll och allt emelDen bästa taktiken är att vara en grupp som närmar sig långsamt och ljudlöst från olika håll och allt emellanåt står stilla för att observera. Jägaren 2/2024 30 30-31_Jouhisorsan_löytäminen_JÄ0224.indd 30 30-31_Jouhisorsan_löytäminen_JÄ0224.indd 30 27.2.2024 16.14 27.2.2024 16.14
• Terrängtips för atlas-aktiva ? Att spana med finskor på fötterna stående bredvid bilen funkar inte; du måste befinna dig på rätt plats vid rätt tid. ? Med cykel tar man sig ofta snabbt och ljudlöst till det närmaste kartläggningsområdet om vägen dit är spärrad med en bom. ? Framryckning på mjuk och bottenlös mark kan kräva skogsskidor och flytväst. Större vattenytor kan klaras med en gummibåt eller annan hopfällbar farkost. ? Atlaskartläggningen ger oss värdefull information om häckningsutbredningen för flera sjöfågelarter med negativ utveckling. lanåt står stilla för att observera. Till de bästa platserna för spaning hör de högsta punkterna i terrängen, med god utsikt och möjligheter att hålla sig dold. Det är ofta klokt att närma sig stranden på en plats där vassen är naturligt delad, som en mynning eller ett utlopp av något slag. Planera rutten så, att du kan spana med solen bakom dig, i medljus. När ska jag kartlägga? Den bästa tiden att observera sjöfåglar är på våren när fågelparen räknas och på sommaren när kullarna simmar omkring. Ruvningen är ofta den svåraste tiden att få syn på sjöfåglar eftersom honorna ligger på äggen och hanarna kanske redan är på väg dit där de ruggar. I norr är det bäst att göra atlaskartläggningen på våren när fågelparen räknas och i juli när kullarna simmar omkring. De klart bästa tiderna på dygnet är sent på kvällen och tidigt på morgonen; då är fåglarna mest aktiva. Den som spanar efter stjärtänder får sannolikt också på köpet fina observationer av de övriga arterna på platsen, inklusive sädgåsen. Observera utan att störa Att avsiktligt störa fåglar under fredningstiden är förbjudet, men att röra sig i terrängen och titta på fåglar är tillåtet. Att leta efter fåglar med drönare eller stöta upp fåglar på det viset räknas som störande. Den som använder drönare behöver dessutom tillstånd av markägaren. Torvmyrar utmärkta att spana vid När det gäller att utforska stjärtändernas hemligheter tävlar torvmyrarna i en klass för sig. Nedlagda torvtäkter har dessutom den fördelen att det brukar finnas en bra väg dit och ofta även högre ställen med utsikt över våtmarken. En typisk stjärtandsmiljö. På flygbilden går det att urskilja aapamyrens ljusgröna flarkar med starr, fräken och gräs. Intill syns även öppet vatten. Jägaren 2/2024 31 30-31_Jouhisorsan_löytäminen_JÄ0224.indd 31 30-31_Jouhisorsan_löytäminen_JÄ0224.indd 31 27.2.2024 16.14 27.2.2024 16.14
• 700 000 hektar torvproduktion. Torvtäkten upphör. Pumparna stannar. Dikena slammar igen. Vattnet stiger över låglänt mark, våtmarker skapas och fylls med djur. TexT Mikko Alhainen Bilder Petri Jauhiainen och Holtti Hakonen D en största delen av torvtäkterna i vårt land ligger i Norra Österbotten och Österbotten. Våtmarkerna som bildas, både de naturliga och de anlagda, innebär ett väldigt tillskott av livsmiljöer för sjöfåglarna. Under atlaskartläggningen i somras gjorde fågelspanarna fina sjöfågelfynd i torvtäktsvåtmarkerna. På många ställen fanns det häpnadsväckande mycket arter och fågelkullar. Erfarna fågelspanare visste berätta att tätheterna på sina håll var av den kalibern att man måste se det för att tro det. På de bästa ställena observerades tiotals gräsands-, krickoch knipkullar. Även för Ett vimmel av sjöfåglar i nedlagda torvtäkter bläsand och stjärtand påträffades flera kullar i nästan varje våtmark, och vigg både här och där. Till och med kullar av skedand, snatterand och svarthakedopping! Våtmarkerna i forna torvtäkter som har anlagts eller bildats på naturlig väg i Norra Österbotten kan numera räknas till våra främsta produktionsmiljöer för bläsand och mången annan sjöfågelart med negativ utveckling. Enligt observationerna verkar en del av de häckande sädgässen ha ersatt sina förlorade häckningsområden genom att flytta till nedlagda torvtäkter. Det är glädjande att se. Snabb uppgradering av fågelmiljön Fåglarna hittar hastigt till våtmarkerna. Antalet häckande par och kullar (tätheterna) i förhållande till arealen vattenyta är påfallande stort. I likhet med dämda våtmarker i allmänhet är mängderna sjöfåglar störst under de första tio åren. De säsongbetingade variationerna i vattennivån, oavsett om de är naturliga eller skapade, växttäcket och torrläggningarna bevarar våtmarkens värde för sjöfåglarna. För djupare våtmarker är ödet ändå ofta att under tio till tjugo år utvecklas till en fiskrik men karg skogstjärn med ett sjöfågelbestånd som i en vanlig skogssjö. Stjärtänderna verkar påträffas i synnerhet i våtmarker som har hunnit utveckla starroch gräsbestånd innan vattnet steg. Stjärtanden är en art som trivs på strandängar och öppna myrar. Arten verkar därför också trivas på svämängar, som det går enkelt att skapa i en före detta torvtäkt. Vigg påträffades i synnerhet på rätt nya objekt där det också verkade finnas djupt vatten. Mest förvåning väckte mängden bläsänder och kullar; det fanns gott om sådana också på objekt där vattenytan nyligen hade stigit, men det inte hade hunnit utvecklas vegetation i någon större omfattning. Framtiden för nedlagda torvtäkter För större delen av de tidigare torvtäkterna handlar framtiden sannolikt om jordoch skogsbruk, och produktion av förnybar energi. Det vore synnerligen önskvärt att vi kunde undanta och bevara objekt som är naturligt blöta och översvämningsbenägna eller iståndsätta sådana till fågelvatten. Eftersom det nu pågår aktiv planering för Jägaren 2/2024 32 32-33_Turvesuot ja_vesilintuhavainnointi_JÄ0224.indd 32 32-33_Turvesuot ja_vesilintuhavainnointi_JÄ0224.indd 32 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• Atlasluckorna – vart ska vi åka för att spana? Kartläggningen för vår fjärde fågelatlas (2022-2025) har kommit halvvägs. Kring de större städerna börjar kartrutorna vara fullständigt kartlagda, men ju längre bort från tätorter och vägar vi går desto mindre vet vi om de häckande arterna. I synnerhet i Lappland finns det fortsättningsvis vidsträckta områden med enbart enstaka observationer. Det samma gäller för glesbygderna i mellersta och östra Finland. En granskning av utredningsgraden visar att färre än hälften av atlasrutorna fortfarande är minst nöjaktigt kartlagda. Men utredningsgraden berättar ingenting om vilka arter som det fattas observationer för. För de flesta jaktbara och icke fredade fåglar behöver vi fortfarande mera data om häckningen i större delen av landet, så det behövs mera fågelspanande även i sommar. Med förberedelser under vintern ökar utsikterna att hitta arter som ännu saknas på atlaskartorna. Det är förnuftigast att rikta fågelutfärderna i terrängen till kartrutor där observationsinformationen är bristfällig. Hjälp för planeringen av utfärderna och spanandet hittar du bland annat på tulokset.lintuatlas.fi. Där kan du studera atlaskartor artvis och rutornas utredningsgrad, och på laji.fi/observation kan du studera observationerna för enskilda arter på kartan. Vart ska jag åka? Här några tips: ? Arten i fråga eller ett antal arter som hör ihop (tex sjöfåglar) har inte alls blivit observerade i rutan, men utifrån kartan finner du mängder av lämpliga livsmiljöer. ? Arten har observerats i rutan bredvid, men inte i den här rutan, trots att livsmiljön av kartan att döma verkar vara lämplig för arten. ? När du bilar omkring på sommaren kan du pausa i svagt kartlagda atlasrutor. På en lämplig plats kan du kanske på bara fem till tio minuter få syn på flera arter. ? Rikta spaningarna till artens typiska häckningsmiljö och tiderna på dygnet (morgon och kväll) då fåglarna är aktiva och lättast att få syn på. Se video­ presentationerna av fågelvatten i nedlagda torvtäkter youtube.com/ @sotka-kosteikot den fortsatta användningen av nedlagda torvmarker så borde vi också jobba aktivt för att bygga ut nätverket av våtmarker. Det handlar om stora möjligheter! Om vi kan skapa en några hektar stor kvali­ tetsvåtmark i varje nedlagd torvtäkt skulle det sammanlagt innebära tusentals hektar sjöfågelmiljöer. Vilket skulle innebära ett kolossalt tillskott av livsmiljöer för sjöfåg­ larna, våtmarksfåglarna och nätverket av våtmarker. Och därmed en kolossal ökning av produktionen av ungar på häcknings­ effektiva objekt. Genom att iståndsätta och säkra fram­ tiden för fina miljöer för fågelkullarna gör vi en reell insats för stjärtanden och de övriga försvagade arterna. Vilket är en förutsättning för att arterna fortsättnings­ vis ska vara jaktbara. Dagsläget med små ställen där fåglarna kan beta invid viktiga rastplatser, är inget lyckat recept för de försvagade arternas framtid. Om det i eller nära dina jaktmarker finns en våtmark i en nedlagd torvtäkt rekommenderar jag att du grundar en ob­ servationspunkt där. En del av de häckande sädgässen verkar ha flyttat till nedlagda torvtäkter för att häcka. ? Med säsongbetingade variationer i vatten nivån, ett lämpligt växttäcke och torrläggningar emellanåt bevarar vi våtmarkens värde för sjöfåglarna. Jägaren 2/2024 33 32-33_Turvesuot ja_vesilintuhavainnointi_JÄ0224.indd 33 32-33_Turvesuot ja_vesilintuhavainnointi_JÄ0224.indd 33 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• I Finland har vi ett system med samlicenser som bygger på att jaktföreningar samarbetar. TexT och bilder Martta Malin I Kuhmoinen finns tjugo jaktföreningar som jagar älg och ansöker om jaktlicenserna tillsammans. Licensområdet är ungefär 60 000 hektar stort och det mesta ligger inom Kuhmoinens kommun. Före den nuvarande stora samlicensen beviljades jaktlicenserna för grupper om tre-fyra föreningar som sedan fördelade dem sinsemellan. Tanken med övergången till en samjakt i stor skala var att förenkla licensansökningen och göra fördelningen flexiblare. Samlicensen gör jakten flexibel Juhani Savijärvi är nöjd med hur samlicensen fungerar i Kuhmoinen. ? Urtagning pågår under en älgjakt i höstas. Dessutom tog man i bruk ett system med banklicenser, vilket ger större möjligheter att reglera älgstammen. Ungefär 15-20 procent av licenserna lämnas på banken, vilket under ett gott älgår ger möjligheter att rikta fler licenser till vissa områden. Systemet får beröm Föreningen Kuhmoisten yhteismetsästys ry med Juhani Savijärvi som ordförande bär huvudansvaret för samlicensen. Fördelningen av licenserna, årsmötena, styrelsemötena, ordförandeskapet och kassörsjobbet kräver bara några få arbetsdagar om året. Enligt Savijärvi är erfarenheterna av licensarrangemanget positiva för både föreningarna och ansvarspersonerna. – Det fungerar, samarbetet mellan jaktföreningarna har ökat och de gemensamma spelreglerna för jakten är väletablerade, berättar Savijärvi. Det finns gott om älg i markerna och licensarrange manget gör jakten effektiv, vilket gynnar älgarna. Föreningarna belastas inte heller med ett allt för stort ansvar för sådant som förhållandet mellan kalvar och vuxna. Samjaktsföreningen ger på hösten jaktföreningarna anvisningar för bland annat vilka älgar som ska fällas och hur många. – Här i Kuhmoinen vore det dessutom bra om vi kunde komplettera älghushållningsområdena med områden för de stora rovdjuren. Det skulle göra det lättare att bilda licensområden också för rovdjursjakten, fortsätter Savijärvi. Älgläget varierar Licensantalet varierar stort varje år eftersom älgstammen inte har varit stabil under de senaste årtiondena. Enligt Savijärvis bedömning beror detta delvis på att antalet licenser varierar från för få till för många. Alla har dessutom sin egen åsikt om den idealiska storleken på stammen. Under de senaste åren har både älgarna och licenserna blivit färre. Älgstammens variationer beror också på rovdjursläget och älgarnas vandringar. Det har i flera år funnits en vargflock i Kuhmoinen som under de senaste åren har beskattat älgstammen och försvårat jakten. – Också här i Kuhmoinen är det förstås omöjligt att jaga älg effektivt utan hundar, förargar sig Savijärvi. I detta nu är målsättningen för den kvarstående älgstammen 2,5-3 älgar per hektar, vilket fortfarande går att nå på sina håll i kommunen. Jägaren 2/2024 34 Ungd msredaktionen 34-37_Nuorten_toimitus_JÄ0224.indd 34 34-37_Nuorten_toimitus_JÄ0224.indd 34 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• SUVI SEPPÄNEN Skribenten bor i Hyrynsalmi. Hon jagar helst älg och fågel med hund. När gnistan tändes F ör åtta år sedan följde jag för första gången med min pappa på älgjakt. Tidigt på morgonen släppte vi hunden i terrängen och det stod inte länge på innan den hittade en älgko med kalv och började skälla. Vi följde hunden med pejlen och beslöt att ta oss till skallet vid ett kalhygge som inte hörde till vår förenings marker. Vi utgick från att älgarna skulle undvika hygget och följa skogen, inom tillåtet område, men snart såg jag älgkon ute på hygget med kalven framför sig. När kalven var mitt för mig hejdade den sig och vände huvudet mot mig och stod alldeles stilla. En stund såg vi varandra i ögonen tills kalven tvärvände och skyndade iväg, med sin mor tätt efter sig. Efter den här upplevelsen var mitt öde beseglat. Följande höst skrev jag jägarexamen och hösten därpå sköt jag älgprovet och gick med i älgjaktlaget. Utan det där mötet i höstskogen hade min jägarbana kanske tagit en annan väg. Nuförtiden talas det ofta om förgubbningen av jaktföreningarna och funderas på om jakten har någon framtid. Samtidigt som tusentals ungdomar är intresserade av jakt, men saknar möjligheter att ens prova på. Hur ska vi få de här två grupperna att mötas? Där har vi en svår nöt för jägarkåren här i landet att knäcka! Men en förändring är på gång och det rör sig åt rätt håll; ungdomsarbetet som görs i och utanför föreningarna ger resultat. Trots det måste vi hitta på nya knep och sätt att erbjuda ungdomarna möjligheter och erfarenheter. Är inte det precis det värdefullaste som jakten har att bjuda på? Vi jägare måste jobba för att ännu fler ungdomar ska få en upplevelse som den som jag hade den där novembermorgonen för åtta år sedan. För att tända fler jaktliga gnistor! K lumn 35 Jägaren 2/2024 34-37_Nuorten_toimitus_JÄ0224.indd 35 34-37_Nuorten_toimitus_JÄ0224.indd 35 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• Hellre en hare i grytan än tio på åkern En blyertsskiss av fältharar under en höstlig vaktjakt. Ungd msredaktionen Jägaren 2/2024 36 34-37_Nuorten_toimitus_JÄ0224.indd 36 34-37_Nuorten_toimitus_JÄ0224.indd 36 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• Att vakta på fälthare hör till de trevligaste formerna av harjakt. Det är en okomplicerad jaktform för nybörjare, men också erfarna jägare kan finna nya intressanta aspekter. TexT och bild Reetta Hokkanen N är jag var yngre tänkte jag att den enda intressanta formen av harjakt var den traditionella, med hagelgevär och en drivande finsk stövare. När jag flyttade söderut från Kajanaland stannade stövaren hos föräldrarna och landskapet med mest skogsharar byttes till fälthararnas rike. Jag sköt min första fälthare en gång när jag smög utmed en åker efter ett rådjur; rådjuret kom undan men en fälthare hade stannat på åkern för att äta och stupade i skymningen för min studsare. En jaktform med många varianter I sina bästa stunder ger vaktandet på fälthare jakten en trevlig krydda. Jag har vaktat på fälthare på hjortoch rådjursjakter, som en biprodukt liksom, men också jagat hare på det viset att det uttryckligen är haren som är målet. Vaktandet kan göras på det vanliga viset, vid en viltåker eller en utfodringsplats, men en aktiv jägare kan i stället ströva utmed åkerkanterna i höstskymningen. Det händer ofta att den som en höstkväll letar efter rådjur i stället råkar på en fälthare. Den som jagar med studsare kan fälla en jösse också på längre håll. Skärpt omsorg för jägare med studsare Haren utgör en liten måltavla så det gäller att lägga skottet omsorgsfullt och som alltid vid vaktjakt vara noga med kulans riktning och bakgrunden. Men haren är ett lågt mål, vilket ofta tillåter ett riskfritt skott riktat snett neråt. Det går fint att jaga fälthare med en klenare kaliber; exempelvis .17 HMR, .22 WMR och den för rådjur tillåtna .222 Rem är utmärkta kalibrer för den här jaktformen. Fältharen håller gärna till vid bebyggelse och låter människorna stå för födan. Den besöker trädgårdar för att smaka på bärbuskar, blomrabatter, äppelträd med flera odlade växter. Men den som vaktar på fälthare vid bebyggelse ska se efter att avståndet till närmaste bebodda hus överstiger 150 meter. Avståndet mäter du behändigt med mätverktyget i tjänsten Oma riista. Se också efter att det inte finns byggnader, människor eller betande djur i kulans riktning bakom haren. Folk som bor på landsbygden vill ofta skydda sina planteringar och odlingar, så den som frågar vänligt kan kanske till och med få lov att vakta i trädgården. Här passar det bra med en klenare och tystare kaliber. Harstek i grytan Fältharen är ett utmärkt vilt för matlagning. Ett långkok på hare med rotfrukter slår det mesta i middagsväg! Glöm alltså inte bort fälthararna när du vaktar på klövdjur utan låt dig i stället charmas av harjakten! allesi koir Lihaisaa laatua Hankkijan myymälöistä ja hyvin varustelluilta jälleenmyyjiltä. Jahti&Vahti Viljaton Kalkkuna sopii hyvin normaaliaktiivisille koirille, mutta on myös vähemmän energiaa kuluttavalle tai ikääntyvälle sopiva valinta. Laadukas valkuainen on peräisin kalkkunasta. Täysravinto sopii myös koirille, joilla on herkkä ruuansulatus. Sisältää Progut ® -valmistetta, joka tukee vastustuskykyä ja suoliston normaalia toimintaa. ja ht iv ah ti. fi Uusi kevyempi VILJATON VAIHTOEHTO UUTUUS! 3,74 / kg 12 kg 44, 95 34-37_Nuorten_toimitus_JÄ0224.indd 37 34-37_Nuorten_toimitus_JÄ0224.indd 37 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• Beträffande den skadliga främmande arten mårdhunden tar vi med öppna armar emot all ny teknik som effektiverar jakten – men självfallet inom lagens ramar. text Jyri Mononen Bilder Jyri Mononen, Mikko Pyykönen och Janette Pekkonen I oktober 2022 gjorde NTM-centralen i Norra Karelen ett försök på strandängarna vid sjön Sysmäjärvi i Outokumpu där man med en avancerad drönare (DJI Matrice 30T) med värmekamera spanade efter vadarfåglar. Försöket lyckades och man hittade enkelbeckasin på de slagna strandängarna och änder i vassen. Till Drönare avslöjar mårdhundar Drönarkartläggning med en DJI Mavic 3T vid Norra Fladet i Kyrkslätt. på köpet påträffades åtta mårdhundar i vassruggarna! Harri Kontkanen på NTM-centralen kontaktade därför Veijo Kröger på Finlands viltcentral. Veijo jobbar som planerare på Helmiprojektet mot de främmande rovdjuren i Savolax och Karelen, och ansvarar för koordinerandet av projektet vid Sysmäjärvi. Kröger blev intresserad eftersom det kom som en överraskning för honom att det sent på hösten fanns mårdhundar i vassen. Jägaren 2/2024 38 38-41_Drone_ja_supikoirat_JÄ0224.indd 38 38-41_Drone_ja_supikoirat_JÄ0224.indd 38 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• Stränderna kring sjön var redan avjagade och sjön var innesluten i ett nätverk av kamerabevakade mårdhundsåtlar, men vid åtlarna visade sig knappt någonsin några mårdhundar. Fångstgruppen beslöt därför att utnyttja observationerna för att utveckla jakten kring Sysmäjärvi. När sjön hade frusit så isen bar kammade jägarna igenom vassarna med hundar. Så sent som i november-december eliminerade gruppen hela fjorton mårdhundar i fångstområdet som hade betraktats som tomt. – Ett utmärkt samarbete mellan organisationerna och snyggt jobbat av Helmi-fångstgruppen! berömmer Kröger. Det utmärkta samarbetet mellan NTM-centralen och Helmi-fångstgruppen fortsatte under 2023. Informationen om NTM-centralens mårdhundsobservationer vidarebefordrades till fångstgruppen som med sina hundar ? Mårdhundar i daglega sent i november i Saltfjärden i Kyrkslätt. Den övre bilden är tagen med en vanlig kamera och den undre med en värmekamera. I tät vass är det omöjligt att urskilja legor utan värmekamera. Det här mårdhundsparet hittades i oktober i höstas i sin daglega i fågelskyddsområdet Grundträsk i Esbo. Jägaren 2/2024 39 38-41_Drone_ja_supikoirat_JÄ0224.indd 39 38-41_Drone_ja_supikoirat_JÄ0224.indd 39 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• lyckades eliminera lika många mårdhundar som drönaren hade upptäckt. Tack vare de positiva erfarenheterna utvidgas mårdhundsspaningarna nu till fler Helmi-objekt i Norra Karelen. Erfarenheter också från Nyland och skärgården När jag hade fått höra om erfarenheterna i Norra Karelen rådde jag projektjägarna i Nyland att kartlägga vassarna i Helmiobjekten under vintern 2022-2023. Arbetet utfördes av Helmijägare till fots och på talko, och de letade efter spår i snön i vassruggarna i Läppträsket i Karis, Kutsilanselkä i Lojo, Kantelejärvi i Pukkila, Saltfjärden i Kyrkslätt och Bredvik i Esbo. Ett stort tack till alla flitiga kartläggare som har trotsat kyla och blöta! Fotarbetet bekräftade att det finns mårdhundsspår i vassarna också under de allra kallaste vintermånaderna. Jag verkställde ett testprogram med drygt 30 drönarflygningar för samtliga tio Helmiobjekt i Nyland, och testet avkastade värdeVid en kartläggning av vadare som NTM-centralen lät göra i Sysmäjärvi fågelskydds område i Outokumpu upptäcktes mårdhundar inne i väldigt sanka vassruggar. Så sent som i oktober påträffades en kull som fortfarande höll ihop, i ytterkanten på en vassrugge, nära öppet vatten. Mårdhundarna (röda punkter) som en drönare fann under en flygning den 8 november i höstas i Kutsilanselkä fågelskyddsområde i Lojo. Varje lega skulle ha krävt vadarbyxor, roddbåt eller simning för att bli nådd. I moskogarna kring Saltfjärden i Kyrkslätt har det bedrivits effektiverad jakt på mårdhund. Trots att inte en enda mårdhund hade fastnat på bild vid någon av Helmiprojektets åtlar sedan oktober hittade drönaren sådana (blå punkter) i oktober-december mitt ute i vassen. full information; drygt 50 observationer av mårdhundar och videor inifrån vassruggarna. Observationsmaterialet bestyrker att erfarenheterna från Sysmäjärvi kan tillämpas på övriga håll i landet. Men lyckligtvis verkar det inte vimla av mårdhundar i vassarna kring alla fågelsjöar. Drönaren med värmekamera som jag själv använde var en billigare modell än den som användes i Norra Karelen, men kapaciteten räckte ändå till, bara flyghöjden stannade på en måttlig nivå. Jag flög enbart Jägaren 2/2024 40 38-41_Drone_ja_supikoirat_JÄ0224.indd 40 38-41_Drone_ja_supikoirat_JÄ0224.indd 40 27.2.2024 16.15 27.2.2024 16.15
• Drönare som hjälpmedel på jakt skulle kräva en lagändring En drönare som aktivt stöder jakten på mårdhund skulle öka utsikterna att eliminera paren som gömmer sig i vassen, båda individerna på samma gång. Drönaren skulle ge jägarna mårdhundarnas exakta position och riktningen vartåt de flyr. Men för att kunna använda drönare som hjälpmedel vid jakt krävs det en ändring i lagstiftningen. Jaktlagens 32 § stadgar att vilt inte får skrämmas eller spåras med luftfartkost i fångstsyfte. Paragrafen gäller också för icke fredade djur och skadliga främmande arter. För närvarande använder vi drönare enbart för att kartlägga mårdhundarna. Verksamheten är alltså frikopplad från jakten eller handlar om att följa med läget när hundarna jobbar självständigt. i lämpligt väder och anpassade värmekamerans inställningar efter terrängen och vädret. I höstas testflög föreningen för att skydda och sköta skärgårdsnaturen en drönare med värmekamera i Nåtöskärgården och på Åland. Observationerna i skärgårdsvassarna sammanföll till stora delar med observationerna på fastlandet. Vad har vi lärt oss? Utifrån våra erfarenheter går det överraskande bra att på en karta ringa in mårdhundarnas sannolika legor. Mårdhundarna verkar dessutom tillbringa långa tider i vassen utan att besöka närbelägna moskogar eller åtlar. Tydligen finns det tillräckligt med föda i vassen, vilket gör ruggarna till omtyckta tillhåll där de till och med kan övervintra med hjälp av sitt fettlager. Genom intensiv jakt i de omgivande markerna kan vi klart minska mängderna mårdhundar i vassen, men enstaka mårdhundar lyckas tydligen ändå bli kvar, också i Helmiobjekten med den allra intensivaste jakten. Eutrofieringen och igenväxningen av fågelsjöar inverkar negativt på fågellivet också indirekt genom att locka dit mårdhundar som söker gömslen. Mårdhundarna i daglega lät hundekipagen komma så nära som 20 till 40 meter innan de flydde. I sanka vassruggar kan det också för erfarna ställande hundar vara svårt att hinna fatt och ställa mårdhundar som ömsom krumbuktar och ömsom trycker ljudlöst. Men å andra sidan; efter hand som hundarna får erfarenhet lyckas de allt oftare hejda mårdhundarna, bara de förmår använda hörseln och luftvittringen, hålla tempot uppe och genskjuta mårdhunden när den krumbuktar. Jakten i vassruggarna har den betydande fördelen att den kan bedrivas på dagen med ställande hund när mårdhundarna vilar. I skogsmark tenderar ju jakten att bli ett nattjobb. Våren blir en avgörande tid; då får vi erfarenheter av jakt vid den mest kritiska tidpunkten; strax innan fåglarna börjar häcka. Skribenten jobbar som planerare för Helmi-projektet mot de främmande rovdjuren i Nyland. I vassen i sjön Kantelejärvi i Pukkila fann värmekameran den här fasanhönan. Under letandet efter mårdhundar hittade vi också rördrom, gråhäger, kricka, enkelbeckasin, morkulla och bläsand. Se videon om mårdhunds­ spaning med drönare jagarentidningen.fi Utifrån våra erfarenheter går det överraskande bra att på en karta ringa in mårdhundarnas sannolika legor. Jägaren 2/2024 41 38-41_Drone_ja_supikoirat_JÄ0224.indd 41 38-41_Drone_ja_supikoirat_JÄ0224.indd 41 27.2.2024 16.16 27.2.2024 16.16
• Älgen äter sällan gran Barrträd 1 500-2 000/ha, låga lövträd max 3 000-3 500/ha. Älgen betar också den alternativa födan; asp, rönn, sälg och björk. Blandbestånd ökar mångfalden och ökar klimatresiliensen. Alternativ föda i granbestånd Älgskadorna drabbar vinterfödan – tall och vårtbjörk. Skadorna förklaras bäst med antalet älgar i förhållande till tillgången på föda. Älgen gillar bäst de ekonomiskt mindre värda lövträden asp, rönn, sälg och björk. Gynna de här trädslagen under beståndets hela omloppstid och över stora arealer. Minska risken för älgskador med mångsidig kompletterande föda Granplanteringar med inslag av lövträd Tätare tallplanteringar Täta björkplanteringar som tål förluster Plantskog med flera trädslag Små lövträd på impediment, viltåkrar Gallringsbestånd med uppslag av lövträd Topparna i talloch björkstämplingar Minska älgskadorna med skogsvård P å p r o vy ta n 1 t a ll , 7 gr a n a r o ch 17 l ö vtr ä d (a sp , s ä lg o c h b jö r k ) Älgen äter Jägaren 2/2024 42 42-43_Infograafi_sorkka_JÄ0224.indd 42 42-43_Infograafi_sorkka_JÄ0224.indd 42 27.2.2024 16.17 27.2.2024 16.17
• Sikta på 5 000 plantor/ha Älgen äter 1 500 plantor. Återstår 3 500 plantor/ha. Ingen värre skada skedd. Senarelägg röjningen, bespruta med Trico, gynna blandbestånd. Tidig röjning i en tallplantering som tål betande älgar Sikta på 5 000 plantor/ha Älgen äter 1 500 plantor. Återstår 3 500 plantor/ha. Ingen värre skada skedd. Satsa på blandbestånd med minst tre trädslag vid samtliga skogsvårdsåtgärder. Öka andelen blandskog – ända från planteringen På pr o v yta n 1 8 t allar , 3 g ran ar o ch 4 lö vträ d. P å p ro vy t a n 8 tal l ar , 8 g r a n a r och 8 l ö v t räd . Mera tall! Plantera inte gran på magra växtplatser. Planteringar ska vara täta nog att tåla förluster när älgarna betar. ID É O CH LA YO UT TE RO SA LM EL A • TE CK NI N GA R SA NN A PI IR AI NE N Jägaren 2/2024 43 42-43_Infograafi_sorkka_JÄ0224.indd 43 42-43_Infograafi_sorkka_JÄ0224.indd 43 27.2.2024 16.17 27.2.2024 16.17
• Från mars i fjol till slutet av december undersökte polisinrättningen i östra Finland tillsammans med gräns­ bevakningen i Kajanaland en omfattande jaktbrottshärva som uppdagades och började utredas redan hösten 2022. TexT Harri-Pekka Pohjalainen G ränsbevakningen i Kajanaland och polisen i Uleåborg började undersöka ett fall av tjuvjakt på älg i Puolanka (case Savu). Brottsrubriceringen var grovt jaktbrott och grovt olagligt döljande av byte. Under undersökningens gång framkom faktorer som fick polisen att misstänka att det sedan 2019 hade begåtts ett flertal jaktbrott i Lapinlahtitrakten; olovlig jakt på vargar, lodjur och järvar, och även andra fredade djur. Den här brottshelheten i Norra Savolax döptes till case Savukoski. Inalles 34 personer misstänktes för delaktighet i brottshärvan. Ett förundersökningsmaterial på bortåt tusen sidor Fokus i case Savukoski låg på tjuvjakt på stora rovdjur och tidpunkterna då rovdjuren hade fällts eller blivit skadskjutna. Utredningen har visat att minst tre vargar har blivit fällda, minst sex lodjur och minst en järv. En av de dödade vargarna, kallad Unna, hade av Naturresursinstitutet försetts med sändarhalsband. Dessutom har det framkommit att flera rovdjur har skad skjutits och kommit undan för att senare eventuellt dö av skadan. Vidare har det framkommit att tjuvjägare i april 2021 jagade en björn genom att driva den med hund flera dagar i följd. Under förundersökningens gång påträffades rester av stora rovdjur, men kvarlevornas ursprung och det CASE SAVUKUKKO ? Bevisen som framkom under undersökningen gav anledning att misstänka att ett antal personer hade ägnat sig åt olagligt dödande av stora rovdjur och andra fredade arter. ? Under undersökningens gång beslagtog polisen ungefär 250 vapen. BI LD ER : PO LI SE N Jägaren 2/2024 44 44-46_Case_Savukukko_JÄ0224.indd 44 44-46_Case_Savukukko_JÄ0224.indd 44 27.2.2024 16.17 27.2.2024 16.17
• tillhörande brottet kunde inte till alla delar fastställas. Fallet har undersökts med rubriceringen grovt döljande av olagligt byte. Fallen av tjuvjakt på stora rovdjur i Lapinlahti kommun inträffade åren 2019 till 2023. Enligt utredningen hade det i början av januari 2021 samtidigt pågått två separata olagliga vargjakter i Lapinlahti kommun, den ena öster om riksväg 5 och den andra väster om vägen. Organiserad verksamhet Enligt de fakta som framkom vid förundersökningen verkar det ha varit allmänt och utbrett att förfölja rovdjur i allmänhet och vargar i synnerhet. Tjuvjägarna höll igång åtlar för rovdjuren och satte upp sändande viltkameror intill dem. När ett rovdjur hade blivit spårat och lokaliserat ringade tjuvjägarna in det och drev det därefter till fots, med hund eller med snöskoter mot utställda skyttar på pass. Undersökningarna klarlade att de fällda vargarna hade jagats med lovlig lodjursjakt som täckmantel; för utomstående hade tjuvjägarna berättat att det handlade om en lovlig lodjursjakt med licens. Även rävjakter har använts som täckmantel för den olovliga jakten på stora rovdjur. Av upplägget kan vi dra slutsatsen att verksamheten har haft en tydlig ledning och att olika personer har haft specifika roller och uppgifter för att verksamheten ska fungera och det olagliga djuret bli fällt. Likaså har vissa personer svarat för hanteringen av de fällda djuren. Konfiskering och vidare till åtalsprövning Under arbetet med case Savukukko har polisen också undersökt de misstänkta personernas förutsättningar för innehav av skjutvapen och har administrativt tagit i beslag ungefär 250 gevär. Bland dessa finns vapen som har använts som brottsverktyg, alltså gevär som har använts på olaglig rovdjursjakt eller olaglig jakt på andra fredade djur. Under utredningens gång har polisen beslagtagit ett flertal skallar och skinn av stora rovdjur. Dessa har blivit undersökta på bland annat Livsmedelsverket, Centralkriminalpolisens kriminaltekniska laboratorium och Luke. På det naturvetenskapliga museet i Kuopio har man undersökt delar av fåglar som är fridlysta enligt naturvårdslagen. I mars i år lämnades förundersökningsmaterialet för Case Savukukko till åtalsprövning. Två åklagare på Östra Finlands åklagardistrikt har utsetts för fallet, som tas upp till behandling i Norra Savolax tingsrätt tidigast i slutet av året. Motiven – brist på stamvårdande jakt och licenser Medan förundersökningen pågick försökte vi klarlägga orsakerna till att de misstänkta Av upplägget kan vi dra slutsatsen att verksamheten har haft en tydlig ledning och att olika personer har haft specifika roller och uppgifter. Jägaren 2/2024 45 44-46_Case_Savukukko_JÄ0224.indd 45 44-46_Case_Savukukko_JÄ0224.indd 45 27.2.2024 16.17 27.2.2024 16.17
• hade dödat strängt skyddade arter och fåglar som är fredade enligt naturvårdslagen. De misstänkta ansåg att dagens rovdjurspolitik och myndigheternas agerande var misslyckade. Flera av dem uppgav att med stamvårdande jakt hade de som lever omgivna av rovdjur kunnat känna att de blir hörda när rovdjuren blir för många. “Att det inte längre finns någon stamvårdande jakt gör ju att folk börjar tjuvjaga rovdjur”, uppgav person A. De misstänkta berättade att myndigheterna måste bli bättre på att lyssna på jägarnas åsikter och observationer, och ta dem på allvar. Flera uppgav att rovdjuren har blivit många fler medan licenserna är skrattretande få. Dessutom framhöll flera misstänkta att det har blivit vanligare med rovdjur kring husknutarna och att rovdjuren till och med går in i ladugårdar för att leta efter föda. “Eftersom licenserna är så få så jagar lodjuren desto mera småvilt”, uppgav person B. Motiven – frustration över myndigheternas och Lukes agerande Flera av de misstänkta uppgav att de hade förlorat förtroendet för myndigheterna (viltcentralen och polisen) och att myndigheterna inte känner igen en rovdjurskonflikt när de ser en eller inser riskerna och farorna som följer. Dessutom ansåg de misstänkta att myndigheterna inte vågar fatta beslut eftersom de är rädda för att naturskyddarna ska överklaga. Dessutom upplevde de här personerna licensförfarandet och beslutsprocesserna som långsamma och stelbenta. prov, och att den alltför täta vargstammen inverkar negativt på uppfödandet av hundar och kennelverksamheten. Som ett exempel framfördes att antalet finska spetsar som registreras har minskat, delvis på grund av vargen. Dessutom sades att det hade blivit svårare att jaga med hund i vargområdena och att jakten med hund har upphört helt och hållet på vissa håll i landet. “På grund av vargfaran är det omöjligt att jaga med hund, påpekade person F. En betydelsefull notering i sammanhanget är det, att en del av invånarna i de berörda trakterna godkänner den olagliga jakten på stora rovdjur. “En del av ortsborna har vetat om att jakten är olaglig, men de tiger och godkänner därmed jakten”, sade person G. Fåglarna som är fridlysta i naturvårdslagen dödades däremot på impuls utan något förnuftigt skäl. “Det var ett infall att en vårkväll sticka ut och köra, och på den resan sköt vi sju sångsvanar ute på olika åkrar”, berättade person H. En sammanfattning av utredningen Frågorna i utredningen utgjorde inte någon bärande del av förundersökningen; inte heller framkom där något nytt motiv eller skäl att olovligt döda rovdjur. Samtliga motiv som framkom är nämnda i flera tidigare inhemska undersökningar och utredningar. Det främsta motivet till gärningarna var jägarnas oro för jakthundarnas, husdjurens och produktionsdjurens säkerhet. Dessutom inverkade bristen på stamvårdande jakt och licenser på det viset att de åtalade var beredda att ta risker och döda strängt skyddade arter. Av detta kan vi sluta oss till att tjuvjägarna betraktade risken för att åka fast som minimal. Samtliga brott i case Savukukko begicks på privatmark eller bolagsmark. Av detta kan vi sluta oss till att invånarna på de berörda orterna stillatigande godkände den olagliga verksamheten – åtminstone på vissa håll. Emeritusprofessor Pertti Rannikko vid Östra Finlands Universitet konstaterade i sin artikel om tjuvjakt på varg och tystnadskultur, Suden salametsästys ja vaikenemisen kulttuuri 2020, att invånarnas benägenhet att anmäla var låg eftersom de inte ville fördärva grannsämjan. Detta verkar ha varit ett faktum också i Case Savukukko. Annars hade det inte varit möjligt att under flera år och inom ett rätt begränsat område invid en riksväg bedriva tjuvjakt på stora rovdjur utan att åtminstone somliga ortsborna skulle veta vad som pågick. Skribenten är kriminalöverkommissare och förundersökningsledare för Case Savukukko. “Därför är vi tvungna att ta lagen i egna händer”, uppgav person C. Av svaren framgick att förtroendet för Luke var förlorat och att institutet har alltför stor makt över förvaltningen av stammarna. Dessutom ligger uppskattningarna av stammarna enligt de misstänktas bedömning i underkant och är politiskt färgade. Även förtroendet för Tassen-systemet betraktades som förlorat. “Naturresursinstitutet är partiskt till statsmaktens fördel och saknar förtroende för uppskattningarna som jägarna gör av stammarna”, uppgav person D. Motiven – hat, rädsla, oro med flera skäl Som ett särskilt bekymmer framfördes oron för jakthundarna, husdjuren och produktionsdjuren. “Om vi med jakt kan göra så att vargen återfår sin naturliga skygghet så upphör varghatet och rädslan. Hundarna och husdjuren utgör inte någon naturlig föda för vargen”, uppgav person E. Av svaren framgick också att det har blivit svårare eller omöjligt att ordna hundEn av de dödade vargarna, kallad Unna, hade av Naturresursinstitutet försetts med sändarhalsband. En betydelsefull notering i sammanhanget är det, att en del av invånarna i de berörda trakterna godkänner den olagliga jakten på stora rovdjur. N AT UR RE SU RS IN ST IT UT ET Jägaren 2/2024 46 44-46_Case_Savukukko_JÄ0224.indd 46 44-46_Case_Savukukko_JÄ0224.indd 46 27.2.2024 16.17 27.2.2024 16.17
• Det här behöver du ? En mink i gott skick (hanarna har ett penisben och avståndet från urinöppningen till analöppningen är klart större än en cm). ? 2 st 50-100 ml glasflaskor som tål infrysning och har patenkork. ? Paraffinolja. ? Glyserol, minst 85-procentig, finns på apoteket. ? Natriumbensoat. Ett konserveringsmedel för bär och sylt, finns i pulverform i mataffärer. Gör så här Fyll glasflaskorna till nästan hälften med paraffinolja. Lösgör minkens analkörtlar och lägg en i vardera flaskan. Krossa körtlarna i oljan med exempelvis en pinne. Ofta räcker doften till även om en körtel skulle vara så gott som tom. Tillsätt en tesked natriumbensoat i vardera flaskan och rör om väl. Fyll det återstående utrymmet i flaskorna med glycerol och rör om. Låt flaskorna stå i rumsvärme i några timmar och rör om blandningen flera gånger innan du lägger dem i frysen. Det tar tid för ingredienserna (i synnerhet för natriumbensoatet) att blandas. De små vita partiklarna som stiger till ytan är en fullt normal reaktion. Håll korken på när du inte behöver flaskorna. Lägg flaskan tillbaka i frysen om det blir doftmedel över efter en runda kring fällorna. Minken känner doften av analsekretet långt efter att den mänskliga näsan har slutat känna den. Själv vittrar jag in slagjärnen på nytt med ungefär en månads mellanrum. Gör d t själv Ett fungerande sekretdoftmedel för mink svänger du enkelt ihop genom att blanda analkörtlarna i paraffin, men om du dessutom tillsätter ingredienserna i det här receptet så blir resultatet mera gelartat och tål förvaring i frysen. TexT och bilder Jyri Mononen D u kan ta medlet direkt ur frysen och använda det, och det fäster också på hala ytor som metalldelarna på ett slagjärn och på filmfaner. På platser med strömmande vatten sitter doftmedlet bättre utan att sköljas bort, även om du stryker det på fällans tak. Tack vare glyserolen sprider sig doften också vid sträng kyla. Natriumbensoaten hindrar glyserolen från att mögla och fördröjer processen där körtelvävnaden bryts ner vid varmt väder. Om du förvarar doftlockmedlet i små flaskor i frysen så går det smidigt att vittra in fällor när som helst, och lockmedlet förblir användbart i flera år. Jag avråder från plastflaskor om du tänker förvara doftmedlet en längre tid eller om du tänker återanvända samma flaskor flera gånger. Plastflaskorna är inte lika täta och sekretdoften verkar med Ett lockmedel gjort på minksekret tiden härskna och tappa kraften. Idén och ingredienserna har jag knyckt från amerikanska minkjägare, men receptet har jag vidareutvecklat för våra förhållanden. Jag påstår inte att receptet kan åstadkomma mirakel, men minkar har jag fått oavsett om det är tack vare eller trots de tillsatta ingredienserna. Jägaren 2/2024 47 47_Minkkihajuste_JÄ0224.indd 47 47_Minkkihajuste_JÄ0224.indd 47 27.2.2024 16.18 27.2.2024 16.18
• Ansökningstiden för hjortdjurslicenser börjar den första april. Ansökningarna ska vara inlämnade senast den 30 april klockan 16.15. Gör ansökningarna i tjänsten Oma riista. Bild Asko Hämäläinen L äs igenom anvisningarna noggrant innan du skriver ansökningen. Gör ansökningen och kartan med omsorg för att undvika extra arbete för handläggaren. Var särskilt uppmärksam med att jakträtterna gäller och att kartorna är uppdaterade så att vi inte på nytt behöver utreda splitterområden Ansök om hjortdjurslicens i april eller överlappningar som har avskiljts i det föregående licensövervägandet. Ett komihåg innan du lämnar in ansökningen om jaktlicens Ansök om så många licenser som du anser dig behöva. Fler licenser kan inte beviljas än vad du har ansökt om. Antalet jaktlicenser som beviljas avgörs delvis av äh-områdets målsättningar för stammen, stamuppgifterna för hjortdjuret i fråga och mängden skador som myndigheterna har fastställt att hjortdjuren orsakar. Den som ansöker om jaktlicens gör klokt i att innan han/hon skriver ansökningen studera beskattningsplanen för jaktområdet. Nedan finner du länkarna till jv-föreningarnas beskattningsplaner för jv-föreningen och älghushållningsområdena (ÄHO), och hjortdjursskadorna som MÅLSÄTTNINGARNA FÖR ÄLGSTAMMEN FASTSTÄLLS NU När de regionala viltråden har hört intressegrupperna fastställer de i mars målen för hjortdjursstammarna för följande treårsperiod. Jägaren 2/2024 48 LAGAR OCH LICENSER ÄR EN SPALT FÖR FINLANDS VILTCENTRALS OFFENTLIGA FÖRVALTNINGSUPPGIFTER (OFU). OFU ÄR EN OBEROENDE PROCESS SOM BLAND ANNAT HANDLÄGGER JAKTLICENSER OCH DISPENSER, SKÖTER JÄGARNAS GRUPPFÖRSÄKRING OCH ÄRENDEN SOM BERÖR JÄGARREGISTRET SAMT UTNÄMNER VISSA FUNKTIONÄRER I JAKTVÅRDSFÖRENINGARNA. Lagar och licenser 48-49_Lait&Luvat_JÄ0224.indd 48 48-49_Lait&Luvat_JÄ0224.indd 48 27.2.2024 16.18 27.2.2024 16.18
• Ljus i Brysseländan av tunneln I Bryssel briserade i december den kanske bästa nyheten på 25 år när EU-kommissionen offentliggjorde sitt förslag om att mildra vargskyddet i Bernavtalet. Förslaget utgör det viktiga första steget eftersom EU inte kan införa ändringar i naturdirektivets bilagor innan ändringen är godkänd. Det här är en betydande principiell förändring i EU:s naturskyddspolitik. Under åren har EU flera gånger dragit Finland inför EU-domstolen för att ha beviljat vargdispenser alltför generöst. År för år har både EU-domstolens beslut och vår högsta förvaltningsdomstols beslut minskat på vårt nationella manöverutrymme. Nu verkar kommissionen äntligen ha insett det problematiska med EU:s stränga lagstiftning. Jordoch skogsbruksministeriet tog upp kommissionens förslag till behandling på EU:s jordbruksoch fiskeråds möte. Finland ville med sitt ställningstagande stöda kommissionens initiativ till en ändring i skyddsklassificeringen i Bernavtalet och stöda motsvarande ändringar i bilagorna till naturdirektivet. Det finländska förslaget stöddes av jordbruksministrarna från Bulgarien, Spanien, Italien, Österrike, Kroatien, Grekland, Lettland, Litauen, Frankrike, Rumänien, Sverige, Slovakien, Slovenien, Danmark, Tjeckien och Ungern. Tyskland var det enda landet som inte stödde initiativet. Ordföranden konstaterade att medlemsstaterna stödde Finlands initiativ så gott som enhälligt. Det slutliga beslutet fattas av miljörådet. Förändringsförslaget för skyddsklassificeringen motiveras med att vargstammen utvecklas positivt. Finland önskar också lyfta de övriga stora rovdjuren som det finns mycket av till samma nivå som vargen. Under våra år som EU-land har björnoch lodjursstammen i vårt land mångdubblats och har i åratal legat på en gynnsam skyddsnivå. Nu när kontinentalplattorna i Bryssel har börjat röra på sig är det viktigt att vi inte slutar följa med de stora rovdjuren. Uppskattningarna av stammarnas storlek och struktur måste fortsättningsvis vara tillförlitliga. Rovdjurskontaktpersonerna bör fortsätta med att bokföra observationer med största möjliga täckningsgrad och delta i insamlingen av prover. JANNE PITKÄNEN Specialsakkunnig Jordoch skogsbruksministeriet Naturresursavdelningen Enheten för vilt och fiske myndigheterna har fastställt samt skadeutvecklingen under de senaste åren. Dessutom finner du Naturresursinstitutets uppskattningar av stammarna och delområdena med effektiverad beskattning i de föreningar där sådana finns. Vid punkten för motiveringar i ansökningen ska den ansökande förete en utredning om de trafik-, skogsoch lantbruksskador som det aktuella hjortdjuret har orsakat i ansökningsområdet under de senaste åren. Gör detta om skadorna har blivit besiktigade av en myndighet och du önskar framföra dem som skäl för antalet ansökta licenser. Eventuella andra skäl för det ansökta antalet licenser ska också framföras här. JAKTLICENSER • Ansökningsvillkoren, gällande allmänna anvisningar och information om ansökningsprocessen: riista.fi/sv/jakt/ ansokning-om-licenser-och-dispenser/blanketter-forjaktlicens/hjortdjur/ Oma riista-helpdesk hjälper dig vardagar kl 12–16: e-post: oma@riista.fi telefon: 029 431 2111 BESKATTNINGSPLANERNA • riista.fi/sv/jakt/ansokning-om-licenser-och-dispenser/ blanketter-for-jaktlicens/hjortdjur Beskattningsplanerna ska vara tillgängliga senast den 16 april eftersom varje jaktvårdsförening ska för sitt eget område utarbeta en beskattningsplan för hjortdjur senast den 15 april (jaktförordningen 8 §). TRAFIK-, SKOGSOCH LANTBRUKSSKADOR • riistavahingot.fi > svenska • metsakeskus.fi/sv/skogs-och-naturinformation/skogliginformation/skogsskador NATURRESURSINSTITUTETS STAMUPPSKATTNINGAR • luonnonvaratieto.luke.fi > svenska Offentliga förvaltningsuppgifter i jaktvårds föreningar Finlands viltcentral utnämner följande funktionärer enligt jvf:s förslag: ? examinatorer för jägarexamina ? examinatorer för skjutprov ? JVF:s representant för terrängobservation vid viltskador ? jaktövervakare Den kan väljas: ? som har fyllt 18 år, ? som är myndig, och ? som är känd som redbar och tillförlitlig och till sina personliga egenskaper är lämplig för uppgiften. ? för examinatorer för jägarexamen och skjutprov samt för jaktövervakare förutsätts det utbildning som uppgiften i fråga kräver K lumn 49 Jägaren 2/2024 48-49_Lait&Luvat_JÄ0224.indd 49 48-49_Lait&Luvat_JÄ0224.indd 49 27.2.2024 16.18 27.2.2024 16.18
• Debatten om jakten på de stora rovdjuren är livlig, men har de aktiva parterna de rätta verktygen för att nå förändringarna som de önskar sig? Och vilka konsekvenser skulle detta i såfall få? TexT Katja Holmala Bild Katja Ronkainen M ången jägare har uttryckt en förståelig frustration över att den stamvårdande rovdjursjakten har blivit svårare och rent av gått i baklås. Somliga har offentligt sagt att de går i strejk och har uppmanat andra att göra likadant. I dagsläget tyder observationerna som har skrivits in i Lukes system Tassen och den geografiska fördelningen på att det i flera regioner faktiskt förekommer strejker, i synnerhet för vargens del. I vår metod för att uppskatta storleken på rovdjurens stammar finns det ingen mekanism som skulle kunna ersätta observerandet i områdena som nu står tomma på grund av strejk. Möjligheterna att rita in revir och kullar på kartan bygger ju helt och hållet på observationer och prover; ett område utan sådan information blir tomt och utan siffror på stammens storlek. Om observationsmaterialet krymper kommer vi sannolikt att tvingas leva med mindre exakta siffror än vi har haft under de föregående åren. Måste hela verksamhetsmodellen stöpas om? Rovdjurskontaktpersonerna står för lejonparten av rovdjursobservationerna i Tassen och det finns ingen annan resurs som kan ersätta detta frivilligarbete. Det är orealisDe stora rovdjuren: Både hett och kallt stoff tiskt att tro att vi skulle kunna skaka fram en stor skara ersättande frivilliga att bygga observerandet på. När känslorna går heta är det lätt hänt att vi glömmer bort att de bokförda observationerna utgör ett oumbärligt verktyg, dels för Finlands viltcentral för beslutsfattandet om de skadebaserade dispenserna och dels för polisens trygghetsbaserade behovsprövning när rovdjuren stryker kring husknutarna. Situationen tvingar oss att tänka efter; hur ska vi skydda det värdefulla samarbetet mellan forskningen och jägarna, och inhämtningen av viltinformation från att bli tillståndspolitiska spelpjäser? Hur ska vi göra för att bevara motivationen hos de frivilliga utan att motivationen blir bunden till antalet jaktlicenser som beviljas? Informationsbehovet är ju inte bundet till om en art får jagas under vissa år eller inte. Rakt på sak I SPALTEN RAKT PÅ SAK BEHANDLAR SAKKUNNIGA PÅ NATURRESURSINSTITUTET (LUKE) AKTUELLA VILTFRÅGOR UR EN VETENSKAPLIG SYNVINKEL. Jägaren 2/2024 50 50-51_Ytimessä_JÄ0224.indd 50 50-51_Ytimessä_JÄ0224.indd 50 27.2.2024 16.18 27.2.2024 16.18
• FORSKNING • Naturresursinstitutet • Finlands miljöcentral • Universiteten och högskolorna IMPLEMENTERAR BESLUTEN • Finlands viltcentral • Forststyrelsen • Polisen • Livsmedelsverket • Naturresursinstitutet • Miljömyndigheterna BESLUTER OM FÖRVALTNINGEN AV DE STORA ROVDJUREN • Den europeiska unionens naturdirektiv • Riksdagen • Jordoch skogsbruksministeriet • Miljöministeriet INTRESSEBEVAKNING • Jägarförbundet • Naturskyddsorganisationer som Finlands naturskyddsförbund, WWF Finland, Natur & Miljö, Luontoliitto och Tapiola • Intressebevakningsoch rådgivningsorganisationer för markägare och landsbygdsföretagare, som MTK ry, renbetesföreningen, ProAgria och SLC SKADEERSÄTTNINGAR • Jordoch skogsbruksministeriet • Livsmedelsverket • Landsbygdsnäringsmyndigheten Europa diskuterar vargens skyddsstatus – hur snart kan den förändras? Våra nationella rättsinstanser formulerar vår rättspraxis i enlighet med naturdirektivet. Önskar vi oss förändringar bör vi alltså gå till källan, EU. Innan dess är våra nationellt vidtagna åtgärder tandlösa. 1995, när Finland gick med i EU, var vargen utanför renskötselområdet placerad i naturdirektivets bilaga IV. I teorin ska artförteckningen i bilagorna leva efterhand som läget förändras, men några ändringar i bilagorna har inte införts under vår medlemstid. EU-kommissionen har nu öppnat diskussionen om en mildring av vargens skyddsnivå. Enligt kommissionens förslag ska vargen hädanefter klassas som ”skyddad” i stället för ”strikt skyddad” som den är i dagsläget. Kommissionens förslag fortsätter nu till medlemsstaternas råd. Om fler än hälften av medlemsländerna stöder förslaget kan ändringsförslaget gå vidare till kommissionen för en ändring i Bernavtalet. Så vitt känt sammanträder denna i slutet av innevarande år. Vi vet inte hur långvarig processen kommer att bli. Om bilageändringen för vargen godkänns kommer vi, enligt en försiktig uppskattning, att kunna vidta nationella åtgärder om ungefär två år. Ändringar i bilagorna rubbar inte den gynnsamma skyddsnivån Finland understöder en ändring av vargens skyddsstatus via en granskning av bilagorna i naturdirektivet. Enligt Jordoch skogsbruksministeriet försvagar vi inte direktivets huvudsyfte, att uppnå och bevara en gynnsam skyddsnivå, om vargen överförs från bilaga IV till bilaga V. Här ska vi inte glömma att den gynnsamma skyddsnivån för vargen, som är förpliktande för medlemsländerna, inte är beroende av vilken bilaga vargen befinner sig i. Medlemsländerna ska rapportera vart sjätte år om den gynnsamma skyddsnivån är uppnådd eller inte uppnådd. 2025 ska samtliga medlemsländer i EU lämna in följande rapport om tillståndet för den gynnsamma skyddsnivån. Luke uppmanar till sans och måtta På EU-nivå befinner sig riktlinjerna för den stamvårdande förvaltningen i ett tillstånd av förändring. Nu om någonsin är det alltså viktigt att vi följer med hur rovdjursstammarna utvecklas så att vi inte är oförberedda när förändringar inträffar utan förmår omvärdera våra nationella möjligheter att agera. De stora rovdjuren involverar många aktörer Här i vårt land sköter vi rovdjuren genom ett samarbete mellan många aktörer. Jordoch skogsbruksministeriet stakar ut riktlinjerna för rovdjurspolitiken och fattar besluten för förvaltningsplanerna. Ministeriet utfärdar också förordningar om när jakt är tillåtet. Ministeriet tar i sitt arbete hänsyn till internationella lagar och avtal, som exempelvis EU:s naturdirektiv. Finlands viltcentral svarar för implementeringen av förvaltningsplanerna för de stora rovdjuren och beviljar utifrån de inlämnade ansökningarna dispenser för jakt. Viltcentralen samordnar nätverket av frivilliga kontaktpersoner för de stora rovdjuren och kontaktpersonerna skriver in rovdjursobservationerna i Tassensystemet som sköts av Luke. Dessutom arbetar viltcentralen med att förebygga rovdjursskador genom rådgivning och material för rovdjursstängsel. Naturresursinstitutet (Luke) följer med naturresurserna och bedriver forskning om dem för att utnyttjandet ska vara hållbart. Institutet följer med och bedriver forskning om hur rovdjuren utvecklas och sammanställer varje år siffror för stammarna. Institutet upprätthåller informationssystemet Tassen och stöder Finlands viltcentral i arbetet med att upprätthålla nätverket av rovdjurskontaktpersoner. PÅ LOKALPLANET • Nätverket av kontaktpersoner för de stora rovdjuren • Jaktvårdsföreningarna • Revirsamarbetsgrupperna • Det nationella och de regionala viltråden • Delegationerna för de stora rovdjuren Jägaren 2/2024 51 50-51_Ytimessä_JÄ0224.indd 51 50-51_Ytimessä_JÄ0224.indd 51 27.2.2024 16.18 27.2.2024 16.18
• Med en modern jaktbåge får pilen en hastighet på 80-90 m/s och den väger 25-30 gram. Energin är inte mer än 100-150 joule, men trots det fäller en pil med jaktspets en vitsvanshjort lika fort som kulan från ett jaktgevär. Så vad är det som gör jaktbågen så effektiv? TexT och bilder Antti Saarenmaa V id jakt på klövdjur använder vi i regel en kula som expanderar vid träff och skapar en sårkanal som är mycket större än kulans diameter. Detta åstadkommer kulan dels genom att krossa vävnad, dels genom att skapa en tryckvåg. Ju effektivare kulan överför sin rörelseenergi desto effektivare orsakar den skador. Minimigränserna för kulans kinetiska energi som de är fastställda i jaktförordningen står i direkt proportion till det tilltänkta viltets storlek. Spetsen på en jaktpil är i all sin enkelhet en spets med två eller flera skärande blad. Pilen riktas mot det vitala området precis som en jaktkula, men den ska inte överföra sin rörelse-energi – tvärtom. Jaktpilens viktigaste egenskap är nämligen att den bevarar sin energi för att penetrera viltets vitala område och skära av de stora blodådrorna i tillräckligt stor omfattning. Den avgörande skillnaden mellan en kula och en pil är således hur de använder sin energi. Kulan använder sin energi till att krossa medan jaktpilen skär. En kula eller en pil som penetrerar lungorna leder till ett blodtrycksfall och viltet stupar efter i genomsnitt tio sekunder. Hypovolemisk chock De norska forskarna Jon Arnemo och Stigbjoern Stokke konstaterar i sin artikel “Death by shock” att en kula orsakar en hydrostatisk chock som om den träffar det centrala nervsystemet orsakar en tillfällig medvetslöshet eller paralysering. Som den slutliga dödsorsaken för en jaktkula fastställer Stokke och Arnemo en hypovolemisk chock efter ett akut och kraftigt blodtrycksfall. Pilen och kulan leder till samma resultat via samma mekanismer. För båda är syftet att orsaka ett hastigt blodtrycksfall, hastig medvetslöshet och en smärtfri död. Skillnader mellan jaktspetsar Precis som med kulorna så väljer en jägare jaktspets efter viltet. En fast jaktspets skär lätt igenom viltet och behåller sin form också vid träff i ben. En sådan är alltså lämplig för större vilt. Mekaniska spetsar har ledade blad som under flykten är bakåtfällda och fälls ut vid träff. De mekaniska spetsarna har en större skärande yta, men de är inte lika hållbara som en fast spets. Eftersom den skärande ytan är större så blir också inträngningen svagare än med en fast spets. För småvilt spelar valet av spets just ingVad gör jaktbågen så effektiv? En jägar s utrustning Jägaren 2/2024 52 52-53_Varusteet_kärjen teho_JÄ0224.indd 52 52-53_Varusteet_kärjen teho_JÄ0224.indd 52 27.2.2024 16.19 27.2.2024 16.19
• en roll, men efter hand som viltet blir större blir också spetsens hållfasthet och inträngning viktigare. Det samma gäller också för bågen om effekten ligger nära det lagstadgade minimikravet på 180 N. När bågens dragvikt och skyttens draglängd är små bör skytten välja fasta spetsar för att garantera en tillräcklig inträngning. En fast jaktspets ger skytten en säkerhetsmarginal om skottet råkar träffa ryggraden eller ett ben i frambenet. Med större dragvikt på bågen går det att välja en spets med en större skärande yta, även en sådan som öppnar sig, och ändå ÖKAD GENOMTRÄNGNING ? Ju mindre motstånd spetsen möter desto större blir genomträngningen. En fast jaktspets med två blad har det minsta motståndet. ? En tung pil har större genomträngning är en lätt pil trots att utgångshastigheten är lägre. ? Ju längre fram pilens tyngdpunkt sitter desto bättre håller den kursen efter träff och desto större blir inträngningen. BÅGJAKTEN – NÅGRA BESTÄMMELSER ? Dragvikten på en pilbåge som används för jakt ska uppgå till minst 180 N, vilket med normalspråk betyder 40,5 pounds. ? Vid jakt på klövdjur ska jägaren ha en skärande jaktspets med en diameter på minst 22 millimeter. I princip uppfyller samtliga jaktspetsar på marknaden det här kravet. ? Den som tänker jaga klövdjur med båge ska avlägga ett skjutprov, som gäller i tre år. Jägaren har 180 sekunder på sig att skjuta tre pilar på 18 meters håll. Den godkända träffytan är 23 cm. Älgen får inte skjutas med båge. nå en tillräcklig inträngning. Även om ett klövdjur stupar också för en mindre, fast jaktspets, i genomsnitt efter en cirka 50 meter lång flykt, så ger den mekaniska spetsens stora skärande yta en fördel. Rådjur och fältharar som jagas med sådana brukar påträffas trettio meter från träffen. Jaktspetsar som öppnar sig ger samtidigt målet en smärre smäll, vilket gör sådana spetsar utmärkta för exempelvis fågel, som annars kanske skulle kunna flyga vidare. Liksom för kulorna så finns det ett sortiment jaktspetsar för olika vilt och jaktmetoder. En fast, skärande jaktspets fungerar på all jakt, men den skärande ytan är mindre än på en mekanisk spets som öppnar sig vid anslaget. “Placement, bullet, caliber” – det här gamla rådet gäller för både gevär och jaktbåge. Även om det finns ett stort utbud av jaktspetsar så är träffen alltid det viktigaste. Den skärande ytan på en jaktspets som öppnar sig är ofta större än på en fast spets, men konstruktionen gör i stället spetsen svagare. Den mekaniska spetsen till vänster träffade en hjortbock i ryggraden och trängde precis igenom. Den fasta jaktspetsen till höger har penetrerat ett rörben i ena frambenet på en hjortbock efter träffen i det vitala området. Jägaren 2/2024 53 52-53_Varusteet_kärjen teho_JÄ0224.indd 53 52-53_Varusteet_kärjen teho_JÄ0224.indd 53 27.2.2024 16.19 27.2.2024 16.19
• I Salla gjordes en undersökning för att ta reda på om älgarna använde sig av portarna i renstängslet utmed östgränsen för att invandra och utvandra. Under 20 månader knäppte viltkamerorna drygt 12 000 bilder av drygt 2 000 älgar. TexT Tiia Jauhojärvi och Pirkka Peltonen D juren som korsar riksgränsen till och från Finland utgör stoff som ständigt skapar rubriker. Utmed delar av östgränsen byggs nu ett stängsel av säkerhetspolitiska skäl – men hur påverkar det djurens vandringar? Hur många stora rovdjur korsar gränsen mellan Ryssland och Finland? Älgen står sällan i centrum för debatten, men jägarna i våra östligaste kommuner vet vad älgarna kan hitta på. Fler än en jakthistoria berättar om stora tjurar som i brunstens virvlar korsar gränsen till oss för att bestiga finska älgkor. I renskötselområdet finns ett renstängsel mellan Finland och Ryssland för att hålla kvar våra renar på vår sida. I stängslet finns portar av två olika slag för att övriga djur, främst älgarna, ska kunna passera gränsen. Den ena typen är såpass hög att en ren inte kan ta sig över medan den andra typen i princip är enkelriktad, från Ryssland till oss. På initiativ av Salla jaktvårdsförening sattes hösten 2021 viltkameror upp vid tio Invandrande och utvandrande älgar En älgtjur anländer med hög hastighet genom den i princip enkelriktade porten till sitt nya hemland. F rskning av portarna inom jv-föreningens verksamhetsområde. Föreningen åtog sig det dryga arbetet med att sköta om kamerorna och hantera bilderna. Efter fjolsommaren analyserades bildmaterialet i ett examensarbete. Invandrare och utvandrare Arbetshypotesen var att vi troligen får ett smärre tillskott av älgar från Ryssland. Kanske till och med så många älgar att vi borde beakta tillskottet vid beskattningsplaneringen. På den finska sidan finns det ju större arealer med plantskog, vilket kanske lockar älgar som letar efter bättre bete. Jägaren 2/2024 54 54-55_Tutkittua_hirviportit_JÄ0224.indd 54 54-55_Tutkittua_hirviportit_JÄ0224.indd 54 27.2.2024 16.19 27.2.2024 16.19
• Det visade sig ändå att resultatet av den viltkamerabaserade undersökningen inte stödde antagandet att älgtillskottet från öster skulle ha någon inverkan av betydelse för älgstammen i Salla. Nästan lika många älgar lämnade landet som anlände. Sammanlagt vandrade 97 älgar in medan 93 älgar vandrade ut. Enligt materialet fick älgstammen i Salla således ett tillskott på fyra älgar. Genom de i princip enkelriktade portarna inkom 76 älgar medan 24 utgick. Genom de höga portarna inkom 21 älgar och utgick 69. Bildmaterialet stämmer väl överens med Naturresursinstitutets uppskattning av könsfördelningen hos älgstammen i Salla; 1,48 älgkor per tjur medan förhållandet i bildmaterialet var 1,36 älgkor per tjur. För älgarna som utvandrade och stannade i Ryssland var förhållandet intressant nog 1,04 älgkor per tjur. Kan det bero på att jakttrycket är mindre på den ryska sidan? Och därmed skulle jaktens inverkan på könsfördelningen vara svagare och ligga närmare det ”naturliga” förhållandet ett till ett? Skillnaden mellan porttyperna Älgarna beter sig på olika sätt vid de två porttyperna. Den i princip enkelriktade porten får älgarna att dröja kvar längre i närheten och tveka. Den höga porten tog sig älgarna lättare över, med mindre tvekande. För kalvarna är den höga porten besvärligare eftersom de har svårigheter med hoppet, men hopp-porten är lika lätt (eller svår) att passera i båda riktningarna. Men de enkelriktade portarna är inte hundraprocentigt enkelriktade. Några utvandrande älgar tog sig igenom den vägen eftersom det går att pressa sig igenom med kraft. En älgtjur lyckades till och med ha sönder en sådan port och efter den följde flera utgående älgar efter. På våren ökar gränstrafiken Älgarnas vandringar följde tydligt ett årstidsmönster. Under vintern, från november till april, fastnade bara ett fåtal älgar på bild, men i maj blev trafiken livligare och fler älgbilder trillade in. Älgarnas benägenhet att vandra på våren beror bland annat på snödjupet och snösmältningen, vandringarna från vinterbetet till sommarbetet och avvänjningen av fjolårets kalvar. Älgtrafiken framför kamerorna förblev ? Är det en björn eller en slöfock som kravlar sig över den höga porten? ? En älgtjur överväger att korsa gränsen via den höga hoppporten. livlig under sommaren, höstbrunsten och jakten tills snötäcket djupnade. Även andra inoch utvandrare Utöver älgarna knäppte kamerorna även bilder på fjorton andra med säkerhet identifierade arter, bland dem sångsvan, trana och tamren. Av bilderna att döma fungerar renstängslet som det ska; inte en enda utvandrande ren fångades på bild. Samtliga stora rovdjur utom lodjuret blev också fotograferade. Invandrade gjorde åtta björnar och en varg medan en enda björn vandrade ut. Det var den nyutexaminerade skogsbruksingenjören Tiia Jauhojärvi på Lapplands yrkeshögskola som gjorde den här kamerabaserade undersökningen som sitt examensarbete. Du kan läsa hennes examensarbete här: https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2023120835310 Jägaren 2/2024 55 54-55_Tutkittua_hirviportit_JÄ0224.indd 55 54-55_Tutkittua_hirviportit_JÄ0224.indd 55 27.2.2024 16.19 27.2.2024 16.19
• HARLÅRSBALLOTINE En ballotine är en fylld rulle av kött, som benas ut och rullas ihop. Harköttets fina konsistens och tydliga viltsmak lämpar sig perfekt för ballotinen. Det här är en perfekt bjudrätt, eftersom den går bra att förbereda. 2 stycken harlår 1 king solo-vitlök 1 gul lök 100 g kantareller 100 g harkött 150 g fläskfärs 100 g späck salt och peppar Putsa harlåren och öppna upp dem så att du kan rulla in fyllningen. Köttet som du putsar bort från benen kan du använda i fyllningen. Hacka lök och vitlök. Stek kantarellerna gyllenbruna. Tillsätt löken och vitlöken och fräs så att de blir mjuka, men utan att de får färg. Mal svamp, lök, harkött, griskött och späck i en köttkvarn. Kör det två gånger genom kvarnen. Blanda om, salta och peppra. Fördela fyllningen på harlåren. Rulla ihop låret tajt och vira in det i dubbelvikt aluminiumfolie så att formen blir en smällkaramell. Baka i 160 grader i 1 ½ timme. Ta ut rullarna, spänn åt aluminiumfolien och låt kallna. Skär upp rullarna i puckar. Före serveringen kan puckarna stekas eller värmas i ugnen. Servera harlårsballotinen med en gräddig sås, t.ex. kantarellsås. KANTARELLSÅS 200 g kantareller 1 gul lök smör till stekning ca 1 msk vetemjöl 1 dl mjölk 3 dl grädde salt vitpeppar Rensa och hacka kantarellerna. Bryn dem i en klick smör i en stekpanna. Skala och hacka löken. När kantarellerna är gyllenbruna tillsätter du löken. Stek tills löken är mjuk. Strö över vetemjöl och rör om. Häll i grädden och slutligen mjölken. Låt såsen koka tills konsistensen är smidig. Smaka av med salt och nymalen vitpeppar. Mat n TexT Michael Björklund Bilder Linus Lindholm UNDER 2024 ÄR DET MICKE BJÖRKLUND SOM LAGAR DELIKATESSER FÖR TIDNINGEN JÄGARENS LÄSARE. Jägaren 2/2024 56 56-57_Reseptit_JÄ0224.indd 56 56-57_Reseptit_JÄ0224.indd 56 27.2.2024 16.19 27.2.2024 16.19
• HARGRYTA BULJONG 1 hare 1 gul lök 2 lagerblad 2 vitlöksklyftor vatten salt färsk timjan kryddpeppar enbär GRYTAN 5 dl blandad svamp 2 morötter 2 äpplen 1 msk tomatpuré 1 gul lök 3 dl grädde ca 3–6 msk äppeldestillat (t.ex calvados eller Apelbrand) Skala löken och skär den i klyftor. Skala vitlöksklyftorna. Skär haren i bitar. Lägg harkött, lök, vitlök och lagerblad i en kastrull. Häll på vatten så att det täcker ingredienserna. Låt koka tills köttet släpper från benen. Ta köttet ur kastrullen. Plocka bort köttbitarna från benen. Sila buljongen och låt den sedan koka tills vätskan har reducerats till hälften. Skär morötterna i slantar. Skala lök och äpplen och skär dem i klyftor. Bryn svampen i en stekpanna, tillsätt morotsslantarna och låt dem bryna en stund tillsammans med svampen. Tillsätt tomatpuré, äpplen och lök. Häll över buljongen och låt koka tills morötterna är mjuka. Tillsätt den plockade haren och häll i grädde. Smaka av med salt och peppar. Häll i en skvätt Apelbrand. Om du vill ha en krämigare gryta kan du reda av den med maizenamjöl. Servera med t.ex. kokt potatis. Jägaren 2/2024 57 56-57_Reseptit_JÄ0224.indd 57 56-57_Reseptit_JÄ0224.indd 57 27.2.2024 16.19 27.2.2024 16.19
• Kunnigt basturökt viltkött är en delikatess utan dess like. Du kan prova på att basturöka – palva – själv eller vända dig till en firma som gör det. TexT Kati Pohja B asturökningen är en gammal finsk metod som traditionellt görs i en rökbastu. Även om rökbastun fortsättningsvis fungerar utmärkt för rökningen så finns det nuförtiden också rökskåp i handeln. För jägare som bor i en tätort eller stad, och för den som köper sitt viltkött rekommenderar jag att anlita ett yrkesrökeri som tar emot ostämplat kött av kunder. Basturökta delikatesser Många slag av viltkött lämpar sig för basturökning bara bitarna inte är för små. Bitar mindre än ett kilo packas med fördel till en tät rulle som sedan läggs i en nätpåse. Begränsa dig inte till älgkött utan prova också att röka hjortkött, som är fetare. Av harfiléer och köttet från benen blir det fina rullar. Av bäver och vildsvin blir det också gott palvat kött. Bland fåglarna är det särskilt gässen, som ju har stora fileer, som är värda en rökning. Och när du väl har kommit igång kan du fortsätta med nöt, svin och får. Börja med att salta Den som använder ett köpt rökskåp bör följa tillverkarens anvisningar. Om du har tillgång till en rökbastu så kommer du igång med följande anvisningar. Men ? Rökningen tar tid; rök därför flera bitar på samma gång. ? Basturökt älg är en delikatess, men inte det enda viltköttet som passar för rökning. GE TT Y IM AG ES Matlagningsmet der för viltmat Jägaren 2/2024 58 58-59_Ruokamenetelmä_palvaus_JÄ0224.indd 58 58-59_Ruokamenetelmä_palvaus_JÄ0224.indd 58 27.2.2024 16.20 27.2.2024 16.20
• eftersom rökandet tar tid så är det förnuftigt att röka flera köttbitar på samma gång. Putsa köttbitarna och lägg dem i en tioprocentig saltlösning (tio liter vatten och ett kg havssalt) för en tid som motsvarar deras storlek och form. En rätt rund skinka på cirka åtta kilo får ligga i saltlake i två till tio graders värme i ett par veckor. För en mindre och plattare stek på ett par tre kilo räcker det med tre till fem dygn. Resultatet blir bäst om köttet ligger i ett kärl där det precis får plats och saltlaken täcker köttet med ett par tre centimeter. Sprutsaltning är en bra och snabbare saltningsmetod, som vi behandlade i nummer 6/2023 av tidningen Jägaren. Varje bastu är en individ Skölj köttet efter saltningen och häng upp det i rökbastun i ungefär 50 graders värme med de större bitarna närmare ugnen. Lägg en plåt under köttet och täck plåten med lite vatten. Vattnet avdunstar och fuktar köttet medan plåten fångar upp det droppande fettet så bastun hålls snygg. På grund av brandfaran får fettet aldrig droppa direkt på ugnen. Stick in en stektermometer i den största och den minsta köttbiten, på det tjockaste stället. Elda bastun på lagom värme i flera timmar, beroende på köttbitarnas storlek. Börja med att i ett par timmar hålla värmen på cirka +60 grader så ytan på köttbitarna torkar och liksom får ett skinn. Därefter är 80 till 100 grader en lämplig temperatur. Ju lägre värme desto längre tid tar det, men överskrid inte hundra grader, för då börjar köttet torka. Det går inte att ge några exakta anvisningar för temperaturen eftersom varje bastu är en individ med varierande storlek och ugnseffekt. Den som röker måste alltså lära känna sin bastu. Beträffande veden anses gråal och apel vara det bästa. Aspoch björkklabbar bör vara barkade för att minska på sotet. En del av klabbarna kan vara färska, så stiger inte temperaturen för mycket och torkar ut köttet. Genom att allt emellanåt lägga på färskt enris, grangrenar eller apelkvistar skapar man trevliga smaknyanser i köttet. 75 grader är en lämplig inre temperatur på köttet och det tar mellan 6 och 48 timmar att nå dit, beroende på temperaturen och köttbitarnas storlek. Även här når man det bästa resultatet genom att prova sig fram. Efter rökningen får köttbitarna svalna där de hänger innan man flyttar dem. Lagom saltat och kunnigt rökt kött håller i några veckor om det förvaras kallt, och längre om du vacuumpackar bitarna och lägger dem i frysen. Varje bastu är en individ med varierande storlek och ugnseffekt. Den som röker måste alltså lära känna sin bastu. GE TT Y IM AG ES Jägaren 2/2024 59 58-59_Ruokamenetelmä_palvaus_JÄ0224.indd 59 58-59_Ruokamenetelmä_palvaus_JÄ0224.indd 59 27.2.2024 16.20 27.2.2024 16.20
• Isotopanalyserna av vingproverna har visat att de bläsandshonor och ungfåglar som fälls i början av andjakten är inhemska eller kommer från våra närområden, medan änderna som fälls i septemberoktober kommer från Ryssland. Största delen av bläsänderna som skjuts blir fällda i slutet av säsongen, vilket betyder att de flesta, totalt sett, är ryska. TexT Antti Piironen, Sari Holopainen och Toni Laaksonen Bild Jari Peltomäki H östen 2021 samlade forskare på Åbo universitet in vingprover av bläsänder som hade blivit fällda på jakt. Syftet med insamlingen var att analysera de stabila isotoperna av väte och på det viset klarlägga ursprunget för de bläsänder som hade fällts vid olika tider under jaktsäsongen samt hur bytet fördelade sig geografiskt och över tid. Insamlingen inbringade ungefär 350 vingar. 69 procent av dem kom från unga fåglar födda under samma år. Andelen hanar uppgick till 56 procent av proverna. Efter inledningen på andjakten sjunker avskjutningen hastigt för att öka efter mitten av september. Den största toppen infaller när bläsänderna flyttar vid månadsskiftet september-oktober. Därefter minskar avskjutningen sakta men säkert ända till mitten av november. Mest vingprover fick vi in från Limingoviken-Karlö-trakten och från östra Finland. Från övriga delar av landet fick vi in klart färre prover. Nya vingpennor varje år Proportionerna mellan vätets stabila isotoper varierar geografiskt med nederbörden. Isotoperna som med regnet når marken fortsätter därefter med födan och dricksvattnet till vävnaderna i fågelkroppen. Änderna ruggar varje år och gör det på samma plats. Genom att analysera isotopsammansättningen i vingpennorna och jämföra den med sammansättningen i terrängen får vi veta var någonstans fågeln har hållit till medan de nya pennorna växte ut. De unga fåglarna får Våra bläsänder kommer från vida kring De unga fåglarna får sina vingpennor där de föddes, så analysen ger oss födelseorten. F rskning Jägaren 2/2024 60 60-61_Haapanan_isotooppi_JÄ0224.indd 60 60-61_Haapanan_isotooppi_JÄ0224.indd 60 27.2.2024 16.20 27.2.2024 16.20
• sina vingpennor där de föddes, så analysen ger oss födelseorten. Vuxna honor ruggar där de häckar, så analysen berättar var de häckade. Det är vanligt att vuxna andhanar av olika arter flyttar från häckningsplatsen för att rugga, så om dem berättar analysen var någonstans de ruggar. De fällda bläsändernas ursprung De unga fåglar och vuxna honor som fälls i början av säsongen är inhemska eller från våra närområden. I slutet av säsongen är däremot och i praktiken samtliga bläsänder från avlägsna orter i Ryssland. De vuxna hanarnas ursprung förändras däremot inte under jaktsäsongen, i motsats till ungfåglarna och de vuxna honorna, utan de fällda hanarna kommer under hela hösten österifrån. Det här beror sannolikt på att hanarna flyttar österut för att rugga; enligt de gps-försedda bläsänderna är det vanligt att hanar flyttar österut när honan börjar ruva, och flyger tillbaka över Finland under höstflyttningen. De här fåglarna byter till nya vingpennor i Ryssland och är enligt isotoperna ryska. Naturligtvis finns det bland de här hanarna ett okänt antal hanar som också har häckat i Ryssland. Ett intressant faktum är att det redan i början av jaktsäsongen verkar finnas hanar som har återvänt från ruggningen och alltså har inlett höstflyttningen väldigt tidigt. Metoden har sina begränsningar Den som tolkar kartor ska vara medveten om att isotopanalysen inte förmår urskilja småskaliga skillnader hos de fällda bläsändernas ursprung eftersom variationerna i isotopsammansättningen är liten här i Nordeuropa, i synnerhet i öst-västlig riktning. Metoden förmår inte heller urskilja ursprunget för en fågel om två eller flera områden har samma isotopsammansättning. På kartorna som visar ursprunget för de vuxna hanarna (C och D) ser vi att de östligaste delarna av Ryssland och ett litet område i Fjäll-Lappland är markerade med mörk färg. I de här områdena är isotopsammansättningen så likartad att det inte går att med säkerhet säga om änderna kommer från Fjäll-Lappland eller Ryssland. Men att döma av gps-sändarna och ringfynden så lutar det mot att största delen av de här fåglarna kommer från Ryssland. Absolut säkerhet skulle kräva ytterligare forskning med andra metoder. Trots att metoden har sina begränsningar är resultatet kristallklart; den största delen av bläsandsbytet fälls i september-oktober under flyttningen och då är merparten av de data om årliga variationer. Men å andra sidan finns det ingenting som tyder på att hösten 2021 skulle ha varit exceptionell beträffande bläsänderna eller jakten. Resultatet visar alltså bläsandsbytets geografiska ursprung och fördelning över tid under en hyfsat genomsnittlig höst. fällda fåglarna från fjärran östern. Bläsänderna som häckar och är födda i Finland och i våra närområden blir fällda i början av säsongen och utgör en rätt liten del av den totala avskjutningen. Märk väl att analysen är gjord på vingar insamlade under en enda höst, så vi saknar Bläsandsbytets geografiska ursprung och fördelning över tid hösten 2021 enligt de insamlade vingproverna. De staplarna visar antalet prover i perioder om sju dagar medan. Brutna linjen är ett diagram för täthetsfunktionen. På kartan skiljer olika färger närliggande platser åt från varandra. Bilden visar ursprunget för bläsandsvingarna som samlades in hösten 2021; dels i början av säsongen (20.8-8.9) och dels i slutet (9.9-). Ju mörkare färg desto större andel av varje grupp om sex vingprover härstammar från ifrågavarande område. Antalet prover B | Vuxna honor, slutet av säsongen D | C | Vuxna hanar, slutet av säsongen F | Unga fåglar, slutet av säsongen september oktober november 80 60 40 20 An ta le t pr ov er 1 5 10 20 30 E | Unga fåglar, början av säsongen C | Vuxna hanar, början av säsongen A | Vuxna honor, början av säsongen Jägaren 2/2024 61 60-61_Haapanan_isotooppi_JÄ0224.indd 61 60-61_Haapanan_isotooppi_JÄ0224.indd 61 27.2.2024 16.20 27.2.2024 16.20
• I april 1959 publicerades en artikel om mårdhunden (”Ussurian asukki Lapin kairoilla”) i publikationen Lapin Kairoilta ja Kalavesiltä. Aimo Komonen skriver i sin artikel om bekräftade observationer i Lappland och om artens historia och biologi. Läsarna ombads höra av sig om de skulle ha sett någon mårdhund. Enligt artikeln gjordes den första kända observationen av en mårdhund i Lappland året 1949 när en jägare i Enontekis hade fällt ett märkligt djur som senare visade sig vara en mårdhund. De följande fällningarna inträffade 1950 och 1952 i Sodankylä. Bägge identifieringarna gjordes i Rovaniemi utifrån skinnet. Utöver de ovannämnda individerna finns det också uppgifter från 50-talet om individer i Kolari, Salla, Posio och Kemijärvi. Enligt artikeln skulle några mårdhundar ha hunnit vandra till norra Sverige ännu tidigare, åren 1945 och 1946, och i Kajanaland skulle de första tre mårdhundarna ha blivit fällda redan åren 1935-1939. Men knappast har alla mårdhundar rapporterats som har blivit fällda, trots uppmaningen i tidningsartikeln; mårdhunden var ju fredad när publikationen gavs ut. Enstaka långdistansvandrare Med tanke på var och när mårdhunden sattes ut i Sovjetunionen så måste de första mårdhundarna som dök upp i Lappland ha varit långdistansvandrare. Under de senaste tio åren har vi med GPS-halsband kunnat följa med mårdhundarnas vandringar i norr. Enligt halsbanden vandrar en del av mårdhundarna väldigt långa sträckor i området med gles stam. I norr håller sig dessutom mårdhundarna med revir som i genomsnitt är större än i söder. Det här torde bero på faktorer som klimatet och tillgången på föda, men också på utsikterna att hitta en partner. Norrut längs älvarna och till Sverige I mitten av 70-talet var mårdhunden redan etablerad i mellersta och södra Finland, men i norr förblev stammen väldigt länge gles med enstaka fällningar. Mårdhunden i Lappland Från enstaka observationer till organiserad jakt Mårdhunden anlände till oss från Sovjetunionen vid decennieskiftet 1930-1940. I norra Finland fälldes de första mårdhundarna redan i slutet av 40-talet, men det gick långsamt för en reproduktiv stam att bildas. Först i början av 00-talet började mårdhunden etablera sig på allvar i sydvästra Lappland och då krävdes det organiserad jakt för att hejda främlingen. TexT Sami Tossavainen ? I april 1959, när Aimo Komonen pub­ licerade sin artikel, var mårdhunden fridlyst i Finland. Jägaren 2/2024 62 62-63_Supikoira_Lapissa_JÄ0224.indd 62 62-63_Supikoira_Lapissa_JÄ0224.indd 62 27.2.2024 16.21 27.2.2024 16.21
• att hindra mårdhunden från att sprida sig. Verksamheten beviljades LIFE-finansiering av EU och projektet MIRDINEC LIFE+ rullade igång 2010. Fångstmetoderna utvecklades och effektiverad jakt inleddes på bägge sidor om Torne älv. Norrmännen följde med läget och bidrog generöst till finansieringen. Goda resultat Efter LIFE-projektet fortsatte verksamheten för att hålla mårdhundarna på ett minimum. Enligt tillgängliga uppgifter för antalet avlivade mårdhundar kan vi se en tydlig nedgång sedan början av 2010-talet. Större delen av de mårdhundar som i dag påträffas i norra och östra Kajanaland, Koillismaa och (borde sydvästra Lappland räknas separat?) Lappland är enstaka individer. Det är inte bara jakten som hindrar mårdhundarna från att bli fler utan troligen också förhållandena i området och på sina håll eventuellt också rovdjuren. Utan den effektiverade jakten skulle mårdhundarna sannolikt ha fortsatt till Sverige. Det nordiska mårdhundsprojektet visade att den vanliga föreställningen att det inte går att hejda mårdhundarna inte stämmer. Det är fullt möjligt att minska på dem, men det kräver samordning, engagemang, tid och pengar. Vid millennieskiftet började vi innerst i Bottenviken se tecken på att stammen och antalet kullar ökade. Även på den svenska sidan gjordes observationer av kullar. Hos oss fortsatte utbredningen längs västgränsen norrut och utmed älvarna Kemijoki och Ounasjoki. För grannen i väster var den första mårdhundskullen en väckarklocka, så svenskarna satte sig in i mårdhundsläget i södra Finland och utmaningarna som arten innebar. Slutledningen blev att det måste förhindras att arten sprider sig till Sverige, och den får i synnerhet inte nå de bördiga landskapen i Sydsverige. Vid samma tid bredde mårdhunden ut sig i Danmark medan enstaka individer hade blivit observerade i Norge. Svenskarna satsade på att göra resultat i stället för att diskutera och inledde ett samnordisk samarbete för I mitten av 70-talet var mårdhunden redan etablerad i mellersta och södra Finland, men i norr förblev stammen väldigt länge gles. GE TT Y IM AG ES Jägaren 2/2024 63 62-63_Supikoira_Lapissa_JÄ0224.indd 63 62-63_Supikoira_Lapissa_JÄ0224.indd 63 27.2.2024 16.21 27.2.2024 16.21
• 1. I vilken ålder når vitsvansbockens horn sin fulla potential? a) som 4,5-åring b) som 6,5-åring c) som 8,5-åring 2. Vilket påstående om de höga hoppportarna vid östgränsen stämmer inte? a) älgarna kan passera en port åt båda hållen b) portarna innebär svårigheter för kalvarna c) älgarna tvekar länge före hoppet 3. Dragvikten på en pilbåge som används på jakt ska vara minst a) 180 N b) 250 N c) 330 N 4. I vilken del av landet har skogsharen minskat mest? a) Norra Finland b) Västra Finland c) Södra Finland 5. I vilken miljö häckar stjärtanden gärna? a) flarkar på aapamyrar b) yttre skärgården c) våtmarker nära städer 6. Vilket alternativ är förbjudet i jaktlagen? a) att fotografera en jakthunds arbete med drönare b) att störa vilt med luftfarkost i jaktligt syfte c) att flyga med drönare över våtmarker 7. Ansökningstiden för älglicens börjar a) första april b) första maj c) 30 april 8. Vilket ämne gör det lättare att sprida lukten från minkens analkörtlar? a) glycerol b) natriumbensoat c) paraffinolja 9. Var bokför en rovdjurskontaktperson sina observationer? a) Oma riista b) Viltinfo c) Tassen-systemet 10. Varifrån kommer den största delen av bläsänderna som fälls i Finland? a) Finland b) Ryssland c) annanstans ifrån De rät ta sva ren : 1b, 2c, 3a, 4c, 5a, 6b, 7a, 8a, 9c, 10b Så här på våren när den livligaste jaktsäsongen är över för de flesta är tiden den rätta för att kolla att jaktgeväret fungerar som det ska. TexT och bild Tero Kuitunen E tt jaktgevär är en mekanisk apparat som kan drabbas av fel. Somliga fel är sådana att de fördärvar jakten; det säger klick i stället för pang när du kröker fingret om avtryckaren. Eller så blir det en obegriplig bom. Eller någonting annat märkligt. Här gäller det att inse, att alla tillbud av det här slaget indikerar att vapnet som helhet betraktat inte fungerar som tillverkaren har tänkt sig. Vilket innebär en risk för allvarlig fara. Alltså. Om det under jaktåret inträffar ett enda missöde av det här slaget så ska skytten skrida till handling. Ett ovårdat gevär fungerar slumpartat Om geväret klickar beror det oftast på att kraften i slagstiftets mekanism inte når tändhatten. Här består första hjälpen av att man plockar isär avfyrningsmekanismen och putsar den grundligt. Igenbeckad gammal vapenolja, barr, sandkorn med mera som inte har i mekanismen att göra ska putsas bort för att mekanismen ska fungera pålitligt Ett krånglande gevär utgör en säkerhetsrisk och korrekt. Passa samtidigt på att kolla att de enskilda delarna är hela. Efter rengörningen smörjer du delarna med ett tunt lager köldtålig kvalitetsvapenolja. Använd helst en modern vapenolja som inte förlorar sina egenskaper med tiden och förvandlas till tjära. I synnerhet på gevär är det skäl att kolla att skruvarna är åtdragna. Bommar du målet kan det bero på att någon skruv i kikarsiktets fästen eller i stocken är lös. När servicen är gjord på studsaren rekommenderar jag en sväng till skjutbanan för att kolla att geväret faktiskt fungerar och skjuter som det ska; därefter kan du med frid i sinnet vänta in följande säsong. Om du däremot noterar någonting märkligt när du provskjuter ska du vända dig till en vapensmed. Vapensmeden ger sinnesfrid Här i landet finns en oändlig mängd vapen som aldrig har sett vapenvård och kvaliteten är tyvärr därefter. Om du tvivlar på ditt eget kunnande så är vapensmeden en bra lösning också för vapenvården. Det förnuftiga är att alltid lämna in geväret till vapensmeden så fort du misstänker att någonting inte står rätt till. Smeden känner till de typiska felen hos olika gevär och kan lokalisera problemet. Ibland kan det faktiskt finnas ett alldeles konkret fel, som en sliten eller trasig del, vilket i värsta fall kan bli livsfarligt för skytten. Kan du d t här? Säk rheten framför allt Första hjälpen är att man plockar isär avfyrningsmekanismen och putsar den grundligt. Jägaren 2/2024 64 64_Turvallisuus_ensin_JÄ0224.indd 64 64_Turvallisuus_ensin_JÄ0224.indd 64 27.2.2024 16.21 27.2.2024 16.21
• TILL ER TJÄNST Vi reparerar kolvar och stockar. Hartwood Oy / tfn 050 404 7042 Jägare ohoj! Vi syr hattar, handskar, västar mm av era beredda skinn. Tfn 050 500 4233, Turkisatelje Vi graverar vapen, www.savonkaiverrus.com. Tillförlitliga miljöoch naturutredningar. Rapportering i Qgis-programmet. Tfn 040 769 3064 / www.terraniva.net Yrkeskunnig vapensmed till din tjänst! YLÖJÄRVEN ASETARVIKE, tfn 040 718 8170 KÖPES Pälsskinn, O Mauranen, Toppalantie 136, 41900 Petäjävesi, tfn 0400 271 291 Pälsskinn, R. Pentinmäki, Jäpintie 344 C, 60800 Ilmajoki, tfn 050 554 6852 SÄLJES Däck för bilar och 4x4, www.riekko.eu Dovhjortshorn 30 €/kg, tfn 040 589 8353. TAKOCH VÄGGPLÅT direkt från fabriken. Taipaleen Teräs Oy, 43700 Kyyjärvi, www.taipaleenteras.fi, tfn 0400-661 379, 040-823 5938 Har bland annat 3 st drillingar, Valmet kombigevär, tfn 040 502 0741, Jopi Fina begagnade vapen och tillbehör, 040-5417 308, porinase.fi Fin 60 kvadrat jaktstuga vid strand i Timoniemi, Kuhmo. Förfrågningar 050 396 1573, Kirsi JAKT Gåsjakt i Sverige, 0500 567 350 Säljakt, seanature.net, 0400-154 600 HUNDAR Bretonvalpar efter provpremierade föräldrar (vecka 10). Kaislikon kennel, Keuruu tfn 050 5882 458 Strh vorstehvalpar, födda 30.1, Kennel korvenalustan, Renko, tfn 050 529 0726 Västsibiriska lajkavalpar, f 27.1. Johan Ström, Vörå, tfn 050 428 3127. American foxhound-valpar, f 30.1. Johan Ström, Vörå, tfn 050 428 3127. Finsk spets, valparna födda 15/2. 3 hanar, 2 tikar. Stall Lumberman, stall.lumberman@gmail.com, Sverige, tfn +46 70 7511 393. Finsk spets för betäckning, 041 446 8280. Beaglevalpar, far 99 poäng i prov, (v 11). Paavo Mattila, Juva, tfn 040-584 3751. Norsk gråhundsvalpar födda 18.1.24. Kristian Rönnblad, Malax. Vid intresse ring 0500 159 885 KONSERVATORER Heikki Ahopelto, 0400 249 094, lehonpaja.net Jag stoppar upp fiskar, fåglar och däggdjur. Juhani Hirvonen, tfn 045-3303 417 ÖVRIGT Vitlök! www.anttilanluomutila.fi. Viltinfo.fi är Finlands viltcentrals webbaserade utbildningssida. Den är avsedd för alla som är intresserade av natur och vilt. Viltinfo.fi innehåller utbildnings material samt information om att börja jaga, vilt, finsk jakt och viltförvaltningens uppgifter. Jägaren 2/2024 65 JAKT OCH JÄGARE OBS! Tidningen Jägarens försäljning av annonser till Jakt och jägare sköts av tjänsten Eräverkko. Du lämnar in din annons till tidningen Jägaren på adressen www.eraverkko.fi/ilmoitukset och väljer i vilket nummer annonsen ska införas. Tjänsten ger tydliga anvisningar för hur du ska göra och information om tjänsten. Titta in! Under rubriken Jakt och jägare publicerar vi enbart annonser om en spaltbredd (42 mm). Annonsen ska vara minst två och högst tio rader stor. På varje rad ryms det cirka 40 tecken inklusive mellanslag. Under 2024 är priset 25 euro per rad (40 tecken). Annonsen betalas med nätbankskoder när den lämnas in. Tjänsten Eräverkko producerar materialet för tidningen i samma form som kunden har skrivit in det. Redaktionens ansvar för eventuella fel är begränsat till priset för annonsen. Jägaren nummer 3/2024 utkommer den 3 maj. Materialet till detta nummer ska lämnas in på tjänsten Eräverkko senast den 15 april. Observera att radannonserna till spalten Jakt och jägare bara kan lämnas in på Eräverkko. Kontaktuppgifterna till tjänstens kundtjänst finns på adressen www.eraverkko.fi. 65_Eräilmoitukset_JÄ0224.indd 65 65_Eräilmoitukset_JÄ0224.indd 65 27.2.2024 16.22 27.2.2024 16.22
• Då många jaktvårdsföreningar och älgjaktlag beslutat att helt hålla upp med älgjakten eller endast bedriva jakt på kalv blev antalet fällda älgar bara tolv denna höst, fyra vuxna och åtta kalvar. En tjur, två kor och fyra kalvar på Föglö, en trafikskadad tjur och en kalv i Sund, samt tre kalvar i Vårdö. TexT Robin Juslin D etta avslutade också denna treårs­ period och det sammanlagda resul­ tatet blev 196 älgar fördelat på 56 tjurar, 41 kor och 99 kalvar, alltså 97 vuxna och 99 kalvar, eller 50,5 % kalv, tyvärr ganska långt från målsättningen att andelen kalv i avskjutningen skulle utgöra minst 60 %. Det är som tidigare konstaterat för att värna om de vuxna produktiva djuren som en högre andel av avskjutningen ska riktas på kalv då en hög vuxenavskjutning i stället tar av kapitalet och sänker medelåldern i stammen vilket sänker produktiviteten. Det var ändå hoppingivande att så många Älgjakten 2023 och den framtida klövviltförvaltningen Nya licensperioder för älg och rådjur 2024-2026 Det är åter igen dags för de områdes­ ansvariga att börja förbereda för ansökningarna av älg­ och rådjurslicen­ ser. Den nya perioden gäller från det inkommande jaktåret 24/25 till jaktåret 26/27 alltså från och med 1 augusti 2024 till och med 31 juli 2027. Det börjar med andra ord bli tid för att se över att alla marktillstånd är i skick. Många gånger har det blivit generationsskiften eller annars bytt ägare på jaktmarken så inför varje jaktperiod är det skäl att se över om jaktlagets handlingar behö­ ver förnyas. Vi rekommenderar att alla påskrifter gäller åtminstone för hela den nya perioden, men för minskad byråkrati så kan det även vara lämpligt att man skriver längre tillstånd, det är passligt att man använder sig av de tre års intervaller som gäller för licenstill­ delningen. Som tidigare så hittar ni mallar för marktillstånd eller jaktar­ renden på vår hemsida https://www.regeringen.ax/miljo-natur/jakt-viltvard/ jakttillstand. Vad gäller ansöknings­ blanketter och kartor för rådjursjakten skickar vi inom kort ut information till dem som varit redovisningsansvariga tidigare. – RG jaktvårdsföreningar och jaktlag drog i nöd­ bromsen inför denna jaktsäsong vilket ger oss en bättre utgångspunkt för älgstammen när målsättningarna med den inkommande treårsperioden ska diskuteras. För att ta fram ett bättre kunskaps­ underlag för klövviltförvaltningen har landskapsregeringen anlitat en forskare på Sveriges lantbruksuniversitet för att ta fram ett inventeringsprogram för att övervaka fodertillgång, betestryck, konkurrens och klövvilttätheter. Programmet kommer att bestå av ett stort antal provytor fördelade över hela Åland där de begärligaste betesväxterna som till exempel trädslag av arterna rönn, asp, sälg och ek (men även andra) och risväxterna, kommer att inventeras med avseende på förekomst och hur hårt betade de är. Inom provytorna utförs också en spillningsinventering vilket ger information om de olika klövviltarternas täthet och utveckling. Detta kommer att ge mycket värdefull information för klövviltförvalt­ ningen då det är av största vikt att övervaka fodertillgången och konkurrenssituationen om vi ska kunna balansera klövviltsstam­ marna för att förbättra situationen för älgstammen. Eftersom alla våra tre klövviltarter älg, vitsvanshjort och rådjur under stora delar av året äter samma föda och de delar de mest begärliga betesväxterna är mellanarts­ konkurrensen hög och i dessa fall har älgen svårast att hävda sig då den behöver mest föda. Därför har också till exempel älgskad­ orna i Sverige ökat trots att älgstammen minskat. De minskande älgkalvvikterna är också en tydlig indikator på att älgstammen är begränsad av fodertillgången. Inventeringarna av provytorna kommer att pågå under våren, efter snösmältningen och eftersom omkring tusen provytor kommer att besökas kanske någon stöter på fältpersonalen i skogen men ingen mätut­ rustning kommer att lämnas kvar på ytorna. I framtiden kommer sedan provytorna att inventeras regelbundet för att följa med utvecklingen. GE TT Y IM AG ES Jägaren 2/2024 66 Åland 66-67_Åland_JÄ0224.indd 66 66-67_Åland_JÄ0224.indd 66 27.2.2024 16.08 27.2.2024 16.08
• Är du en Ådvän? D et är vi med! Vår målsättning är att genom beprövade och nyfunna innovativa metoder gynna sjöfågelstammarna i landskapet Åland. Vi vill vända den negativa populationstrend som sjöfågelstammarna i dagsläget har. Vårt mål är även att dela med oss av de beprövade metoder som fungerat bäst för fler att anamma. Föreningen Archipelago Pares (APrf) grundades 10.3.2017 av en handfull naturintresserade ålänningar med avsikt att driva viltoch miljövård samt bevara immateriell skärgårdskultur. Sedan dess har vi växt organiskt och framgångsrikt drivit projekt inom vårt verksamhetsområde. Genom praktiska åtgärder och en vilja att leda en positiv utveckling av naturoch viltvården i landskapet fyller vi en viktig funktion som tidigare saknades i motsvarande samordnade skala. Ådvakt är en metod vi fått mycket goda resultat av. Ådvakterna bemannar vår ejderkoloni på Båtskären dygnet runt under hela häckningsperioden. Deras främsta uppgift är att skydda ådorna från predation. Anmäl ditt intresse till Ådvakten 2024. För fjärde året i rad drar ådvaktarsäsongen igång på Båtskären i slutet av april och pågår till midsommar med dygnet runt bemanning. Din hjälp behövs, båtvana och jaktkort är meriterande. Bli medlem och hör av dig så återkommer vi med mer information om vårens infotillfällen. Scanna QR koden för att registrera dig: Var med du också och skydda sjöfågelstammen! Kontakt: info@aprf.ax Åland 67 Jägaren 2/2024 Nr. 2/2024 73. årgången Jägaren är Finlands viltcentrals upplysningsblad, som sänds till alla som erlagt jaktvårdsavgift. Upplaga ca 18 500. Jägaren utkommer sex gånger i året, nästa gång 3.5.2024. Tidningen svarar inte för texter och bilder som sänts till redaktionen utan avtal därom. Redaktionens adress Jägaren, Finlands viltcentral, Sompiovägen 1, 00730 Helsingfors, E-post: förnamn.efternamn@riista.fi Redaktion Ansvarig chefredaktör: Jari Varjo Chefredaktör: Mikko Sirkiä, tfn 029 431 2109 Redaktionssekreterare: Tero Kuitunen, tfn 029 431 2122 Layout: Markku Pakarinen (Aste Helsinki Oy) Översättning: Berndt Zilliacus Redaktionsråd Johanna Hellman, Tero Kuitunen, Marko Mikkola, Markku Pakarinen, Mirja Rantala, Mikko Sirkiä, Marko Svensberg, Jouni Tanskanen och Petri Vartiainen. Annonser Radannonser till spalten Jakt och Jägare: www.eraverkko.fi/ilmoitukset Övriga annonsärenden: Tero Kuitunen, tfn. 029 431 2122 och Mikko Sirkiä, tfn 029 431 2109 Tryckeri: Hansaprint 2024/Jag24_02 Pärmfoto: Jari Niskanen ISSN-L 0047-6986 ISSN 0047-6986 ISSN 2323-1475 Medlem i Tidningarnas Förbund Jägarregistret PB 22, 00331 Helsingfors, tfn 029 431 2002 metsastajarekisteri@riista.fi Sompiovägen 1, 00730 Helsingfors Kundservice och rådgivning Tfn 029 431 2001, vardagar kl. 9–15, asiakaspalvelu@riista.fi Jaktkortsärenden och adressändringar Oma riista -helpdesk Tfn 029 431 2111 vardagar kl. 12 – 16 oma@riista.fi Licensförvaltning lupahallinto.kirjaamo@riista.fi Registratorskontor kirjaamo@riista.fi Regionernas adresser www.riista.fi Butik och beställningar Tfn 09 5840 4500 kauppa@riista.fi kauppa.riista.fi 66-67_Åland_JÄ0224.indd 67 66-67_Åland_JÄ0224.indd 67 27.2.2024 16.08 27.2.2024 16.08
• Premium Tour 2024 Eränkävijän ykköstapahtuma! Pvm Paikkakunta Yhteistyössä 7.6. Loppi Riihimäen Erämessut 8.6. Loppi Riihimäen Erämessut 9.6. Loppi Riihimäen Erämessut 12.6. Kuopio Ruoto Oy 13.6. Koski TL Suomen Ase ja Retkeily 14.6. Nokia Häijään Urheilutarvike Oy 18.6. Oulu Ruoto Oy Tervetuloa! Nordic Distribution Oy NorDis www.nordis.fi www.facebook.com/NorDisOy Premium Tour -kiertueella pääset tutustumaan ja testaamaan tuotevalikoimaamme monipuolisesti toiminallisen ammunnan parissa. Osallistumalla tapahtumiin osallistut mahtavien palkintojen arvontaan! 68_Takakansi_JÄ0224.indd 68 68_Takakansi_JÄ0224.indd 68 27.2.2024 16.07 27.2.2024 16.07